Konsten-att-hitta3001

Turist 2/2009
Text: Mats Ottosson

Konsten att hitta

Vissa hittar alltid rätt. Rätt väg till järnvägsstationen eller rätt väg hem från svampskogen. Andra går vilse.
Skillnaden heter lokalsinne. Men vad är det?

Jag hittar utmärkt i skogen, men går vilse i stan. Min fru har järnkoll i stan men går bort sig i skogen, trots att hon vistas i naturen minst lika mycket som jag.
Varför är det så? Vad är lokalsinne, och var sitter det? Varför hittar vissa, och andra inte?
Svaret är inte alldeles enkelt att bena upp. Lokalsinne är inget definierat vetenskapligt begrepp, och det tycks inte finnas någon forskning som förklarar vad det är, och var det sitter. Man får söka mig fram i krångligast tänkbara terräng: den mänskliga hjärnans vindlingar. Utan karta och kompass. Alltså behövs en guide.

Sven Ove Ögren är professor i neurobiologi på Karolinska institutet i Stockholm. När man säger lokalsinne tänker Ögren, som är uppvuxen på den norrländska landsbygden, på de gamla gubbarna i barndomsbyn. De hade fullständig koll på varenda meter, varenda råsten och vartenda älgpass i de omgivande skogarna. Att den förmågan till stor del sitter i hjärnan och har med hippocampus är han övertygad om. Hippocampus är Ögrens terräng. Det är en del av hjärnan som ansvarar för att bilda nya minnen och är viktig för vår förmåga att orientera oss i rummet. Forskare har upptäckt att taxichaufförer i London, som måste känna till oerhört många gatunamn, har större hippocampus än andra människor. Även nötkråkan, fågeln som gömmer tusentals hasselnötter på olika platser i skogen, har osedvanligt stor hippocampus.
Hippocampus betydelse märks inte minst när någonting går fel. Vid hjärnskador, Alzheimers sjukdom och andra sorters demens, liksom vid svår ångest och långvarig stress, drabbas ofta hippocampus och lokalsinnet försämras då drastiskt.
– Vid många demenssjukdomar är ett av de första symtomen att man inte hittar hem.
Men inte ens hippocampus-specialisten tror att hippocampus är hela svaret på frågan var lokalsinnet sitter.
– I hjärnan är det alltid svårt att peka ut en enda region som den enda viktiga. Man pratar hellre om nätverk – det händer saker på flera ställen i hjärnan samtidigt. Hippocampus är en viktig del av det nätverket.
Dessutom tror Ögren inte att lokalsinnet finns där fixt och färdigt i hjärnan vid födseln. Även träning och motivation bestämmer vem som väljer rätt väg och vem som går käpprätt åt skogen.

Att döma av de gamla jägarna och bönderna i Sven Ove Ögrens hemby, nötkråkorna som minns 10 000 gömda nötter under en och samma vinter eller taxichaufförerna i London så kan man gissa att lokalsinne, åtminstone till en viss del, handlar om lokalkännedom och bra minne. Har man traskat sedan barnsben i samma marker, med sinnena på helspänn, har man byggt upp en vältränad hippocampus och skapat en mental karta över stock och sten.
En inre karta är en sak, men finns det också människor som har en inre kompass: som vet åt vilket håll väderstrecken ligger – även med förbundna ögon på obekant mark?
Zoologer har funnit att havssköldpaddor har den förmågan, liksom vissa stora afrikanska dyngbaggar, somliga fladdermöss – och naturligtvis flyttfåglar.
– Sångfåglar verkar ha flera inre kompasser, både en magnetkompass, en stjärnkompass och en solkompass, säger flyttfågelforskaren Susanne Åkesson på Lunds universitet.
Hon har själv gjort studier i Arktis där man fångat in och flyttat småfåglar till nya obekanta platser. Det visar sig att fåglarna ofta, på något för forskarna ännu okänt sätt, klarat av att bestämma sin nya position och ta ut en relevant ny kompasskurs tillbaka till bekanta trakter. De har ruskigt bra lokalsinne, med andra ord.
Det finns amerikanska studier från början av 1980-talet där zoologen Robin Baker gjorde med människor ungefär vad Susanne Åkesson och hennes kollegor gjorde med småfåglar. Han satte ögonbindel på studenter, placerade dem i en skåpbil och körde dem hit och dit en hel timme. Sedan fick studenterna peka ut riktningen hem till campus. De flesta pekade enligt Baker åt rätt håll, och hans teori är att även vi människor har ett slags inre magnetkompass.
Men Bakers resultat är kontroversiella och har inte kunnat återupprepas av andra forskare, så Susanne Åkesson är skeptisk. Ändå håller hon det inte för helt osannolikt att det faktiskt finns rester av en eller flera inre biologiska kompasser även hos människan, men att den isåfall är slumrande och spelar liten eller ingen praktisk roll i dagens samhälle. Och hon betonar att djurs och människors inre kartor och kompasser är ett komplicerat forskningsfält. Ju djupare in i ämnet forskarna har tagit sig, desto fler har frågetecknen blivit, men det är ju bara desto roligare, menar Susanne Åkesson.

Om vi människor inte har någon inre kompass, i alla fall inte någon som har praktisk betydelse, så återstår möjligheten att ett bra lokalsinne handlar om att väldigt snabbt skaffa sig lokalkännedom, även i obekant terräng. Kanske är det så att den som har bra lokalsinne även i obekanta svampskogar delvis omedvetet samlar information om terrängen hon passerar: vartåt höjdkurvorna lutar, varifrån solljuset kommer och skuggorna faller, hur torr mark blir fuktig och sedan åter torr.
När det är dags att gå tillbaka till civilisationen är det inte någon mystisk inre slagruta som pekar ut rätt håll åt, utan hon har helt enkelt utan att tänka på det lyckats upprätta en enkel inre karta över terrängen.
Det tror i alla fall Nils Dahlbäck på Linköpings universitet.
– Det finns människor som väldigt snabbt upprättar en mental karta över omgivningen de befinner sig i, och kan peka ut vilket håll som är rätt.
Dahlbäck är professor i kognitionsvetenskap, vilket kan beskrivas som läran om hur vi tänker.
Nyckeln till förmågan att hitta rätt väg handlar enligt honom om vår spatiala förmåga, en känsla för var man befinner sig i rummet. Vissa har mer av den begåvningen än andra, precis som vissa är bättre än andra på språk eller på att räkna.
Enligt Dahlbäck brukar forskarna tala om tre typer av kunskap om omgivningen: route, landmark och survey. På svenska ungefär rutt-kunskap, landmärkes-kunskap och kart-kunskap.
Den som har rutt-kunskap vet hur man tar sig från punkt A till punkt B, till exempel från hemmet till jobbet; eftersom de har lärt in var man ska svänga höger och var man ska svänga vänster. Men enbart ruttkunskap är en sårbar form av lokalkännedom. Antag att vägen av någon anledning plötsligt är avstängd. Då är man ställd, och har ingen aning om hur man ska köra.
Den som har landmärkes-kunskap har ett hum även om den omgivande terrängen genom att hon känner igen vissa tydliga landmärken: ett knallgult hus, ett kyrktorn osv.
Den som har kart-kunskap har skaffat sig en ganska god kännedom om hela terrängen som man färdas genom. Om vägen är avstängd kan man lätt tänka ut en annan väg att ta sig fram till målet.
Ett bra lokalsinne skulle alltså kunna handla om att vara bra på att skaffa sig kartkunskap över omgivningen.
– Till viss del är det en medfödd begåvning, men man kan alltid förbättra den här sortens förmågor genom träning, säger Nils Dahlbäck.
När det gäller lokalsinne verkar vi alltså – som vanligt när det gäller mänskligt beteende – hamna i det komplicerade och dåligt kartlagda landskapet mellan arv och miljö. Där det är så lätt att gå vilse. Ta bara frågan om könsskillnader. Schablonbilden är att kvinnor har sämre spatial förmåga än män, och det har också bekräftats i vetenskapliga studier. Men det handlar om en väldigt liten statistisk skillnad, mellan Genomsnittsmannen och Genomsnittskvinnan, betonar Nils Dahlbäck. I det verkliga livet, bortom statistikens förenklingar, finns det många enskilda kvinnor som har bättre spatial förmåga än många enskilda män.
– Könet är en faktor som påverkar några få procent av resultatet. Om man ska gissa hur bra spatial förmåga en viss person har man väldigt liten nytta av att veta hennes kön. Jag tror de könsskillnader vi ser handlar mycket om självuppfyllande profetior.

Men visst finns det näst intill hopplösa fall (av båda könen), tror Nils Dahlbäck, människor som är födda med nästan ohjälpligt dåligt lokalsinne. När det gäller språkförmåga finns det en viss andel människor som lider av dyslexi, och man har även börjat tala om dyskalkyli när det gäller människor som har extremt svårt med siffror och matematik. Kanske kan man hitta motsvarande fenomen även när det gäller lokalsinne, menar Dahlbäck.
Att vara drabbad behöver dock inte innebära något förlamande handikapp. Det finns hjälpmedel som kan bistå den drabbade. Dyslektikern kan med hjälp av ordbehandlingsprogram på datorn skriva utmärkt. För den som saknar lokalsinne finns karta och kompass, eller varför inte en GPS, årets julklapp häromåret, snart i var mans bil.
Om en satellitnavigator är vad som behövs för att den notoriske vilsegångaren ska våga ta sig ut i tillvarons terräng, så varför inte. Men Sven Ove Ögren, min guide i hippocampus, är skeptisk till GPS:en som allemanspryl.
– Vad som slår mig idag är att ingen verkar hitta nånstans. Folk vet snart inte vart nästa gata leder, eller hur man läser en karta. Vi tror inte att vi behöver intressera oss för vår omgivning, vi har blivit så otroligt bekväma.
Och GPS:en är bara ännu ett steg i den riktningen, vi överlämnar åt en apparat att ge oss vår rutt-kunskap, och har därför mindre anledning än någonsin att själva bilda oss en inre karta över omgivningen.
Nej, stäng av GPS:en om det inte är din enda chans att inte hamna vilse, är hans råd.

Så närmar vi oss då slutpunkten, och det är bara att erkänna, jag har gått vilse. Frågorna är fler nu än när jag började. Arv eller miljö? Biologi eller psykologi? Inre karta eller inre kompass? Har jag alls kommit närmare svaret på frågan var mitt lokalsinne sitter? Eller varför jag hittar i skogen och går vilse i stan? Är det så enkelt att jag är mindre intresserad av staden och därför mindre uppmärksam på den omgivande terrängen där?
Kanske spelar det inte ens någon större roll. Det kanske inte är så farligt att vara lite vilse i pannkakan. Vad är det värsta som kan hända mig om jag går åt fel håll? Att det tar lite längre tid att komma fram dit jag hade tänkt mig? Eller att jag blir tvungen att fråga någon om vägen – och kanske hamnar i ett spännande möte? Eller att jag hamnar på en plats där jag inte hade tänkt hamna?
Kanske är konsten att förlora sig rentav ännu ädlare än konsten att inte förlora sig. Tomas Tranströmer, med osvikligt lokalsinne i det språkliga landskapet, skriver i en dikt:
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300