CIMG5745

Text: Mats Ottosson
Foto: Göran Liljeberg
Sveriges Natur 3/2012

Kryp under lupp

Det myllrar numera mellan bokpärmarna.
Lättillgängliga och vackra böcker om fjärilar, trollsländor, blomflugor och gräshoppor har gett intresset för arterna i naturen en nytändning.
Nu är det bärfisarnas tur.

Naturguiden Richard Vestin är smått chockerad över utvecklingen.
För tio-tjugo år sedan var det meningslöst att ordna guidningar om något annat än fåglar och blommor. Allt annat var för obskyrt för att dra folk.
– Nu kan jag berätta i en timme om gräshoppor, det kommer en massa folk och de är jätteintresserade, säger han.
Trots att det ofta talas om en växande biologisk analfabetism ser Richard Vestin hur trädgårdsamatörer börjar artbestämma rabatternas fjärilar och humlor och hur mängder av fågelskådare börjar skåda trollsländor och blomflugor. Istället för ett utdöende artintresse vaknar ett nytt. Istället för att pressa gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol kryssar man gullvivefjäril, mullvadssyrsa, kattunvisslare och blå jungfruslända.
Eller varför inte jallabärfis och mindre spetsnäsa?
Inför denna säsong utkom nämligen Bärfisar i Sverige – en fälthandbok och plötsligt slås dörren upp till ännu en ny skön värld. Det är så det har fungerat: först kommer böckerna, sedan skådarna. För varje ny bildskön fältbestämningsbok som har publicerats de senaste sex–sju åren (och de är många) har de upptäcktslystna fått nya artgrupper att inrikta sig på.
Digitala bilder av arterna i fält är en av ingredienserna i den nya bokvågen, bland annat har Richard Vestin tagit ett stort antal sådana bilder till bärfisboken. Men än mer utmärkande är de knivskarpa studiobilderna som har börjat ersätta målade illustrationer i den nya tidens småkrypsböcker.
En hel del av dessa har tagits i en källare i Västerljung utanför Trosa, av en man som tills för inte länge sedan ägnade sig åt att trycka text på sjukhuskläder och inte hade en tanke på bärfisar.

Allt började när Göran Liljeberg blev ung på nytt i femtioårsåldern.
Han hade just sålt sitt lilla företag i textilbranschen och fick äntligen tid att i lugn och ro låta tankarna komma. Upp ur det förflutna steg minnen från pojkårens fjärilsjakter. Sålunda kom det sig att han önskade sig – och fick – Svenska fjärilar av Nordström, Wahlgren och Tullgren, praktverket från 1941 som alla unga fjärilssamlare i hans barndom ville ha men få hade råd med.
Femtioårspresenten kastade honom huvudstupa tillbaka i pojkårens passion.
– Det finns en sådan mångfald därute och jag kände att jag ville se allt detta i verkligheten.
Hans första tanke var att bygga upp en egen fjärilssamling, men hans hobbyintresse för foto blandade sig i och han började istället – art för art – fotografera den stora samling som fjärilsexperten och vännen Håkan Elmqvist har hemma i gömmorna. Till sin hjälp hade Göran en ny programvara som sammanfogar en rad digitala exponeringar av samma lilla djur till en enda bild med perfekt skärpa; varje vingfjäll, antennklubba och tåspets är i fokus samtidigt.
Han skapade kort sagt sin egen digitala fjärilssamling. Mer än så var det nog aldrig tänkt att bli.
Men så hände något.

Fram till 2005 var det i stort sett bara fågelskådare och blomälskare som hade moderna och vackert illustrerade fälthandböcker till sitt förfogande.
Men så sjösattes det storslagna bokprojektet Nationalnyckeln av Artdatabanken, som fingertoppskänsligt valde att inleda utgivningen med ett band om dagfjärilar. Boken väckte intresse långt utanför fjärilssamlarnas kretsar och har nu sålt i 40 000 exemplar.
Ungefär samtidigt bestämde sig Länsstyrelsen i Södermanland tillsammans med Entomologiska föreningen för att locka ut allmänheten i naturen för att inventera dagfjärilar. Som både ett lockbete och ett verktyg i artbestämningsarbetet fick deltagarna en liten bok i fickformat om dagfjärilarna i Sörmland.
– Där kom mina dagfjärilsbilder till användning, säger Göran Liljeberg.
Snart började halva Sverige efterfråga regionala fjärilsguider och plötsligt hade källaren i Västerljung blivit bokverkstad. Parallellt med att Nationalnyckeln fortsatte ge ut storslagna praktböcker (bland annat drygt fyra kilo om blomflugor) började nätta böcker i fickformat med Görans foton sprida sig bland fotfolket.
I samma anda som fjärilsböckerna gjordes en guide över alla Sveriges trollsländor. Den har redan spridits i mer än 15 000 exemplar.
– Det var den svåraste boken hittills, säger Göran Liljeberg. Det som fanns att tillgå att fotografera var riksmuseets samling, men de flesta trollsländor bleknar väldigt snabbt och dessa hade tappat färgerna helt, många var fångade på 1800-talet. Jag fick handkolorera alla bilderna i Photoshop.
Vid det laget hade en liten aktiongrupp formaliserats under beteckningen KIBSIF (Kommittén för illustrerade bestämningsnycklar av småkryp i fält) där förutom Liljeberg och Richard Vestin även representanter för Entomologiska föreningen i Stockholm, Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet ingår.
Om Nationalnyckeln har encyklopediska ambitioner och en stor stab av anställda så är KIBSIF lättfotad som ett gerillaförband. Man kan efter eget huvud välja ut artgrupper som passar blivande skådare. En bra grupp ska vara lagom stor och klart avgränsad och det ska vara möjligt att skilja arterna åt utan mikroskopering av könsdelar eller annat urmakararbete som kräver specialkunskaper. Efter trollsländor, gräshoppor och bärfisar står en ny, ännu hemlig, insektsgrupp på tur.
Men att hitta lämpliga småkrypsfamiljer räcker inte, det måste även finnas en villig författare. Till bärfisboken fanns ett självskrivet namn. Kungen av skinnbaggar.

Carl-Cedric Coulianos har ägnat sig åt skinnbaggar – professionellt och på fritiden – i mer än ett halvt sekel. Vill man ha en skinnbagge artbestämd är det till honom man går, han uppskattar att han artbestämt drygt 250 000 individer bara i Sverige. Att skriva texterna till bärfisguiden var därför ingen match för honom. Men namnen!
– Det tog nästan lika lång tid att sätta namn på arterna som att skriva hela boken, säger Coulianos.
Bara fyra arter av de dryga femtio som finns i boken hade svenska namn sedan tidigare. Att sätta upplysande namn på resten var en utmaning i sig, sedan återstod att få den officiella namnkommittén på Artdatabanken att godkänna förslagen. Coulianos muttrar vid blotta tanken.
– Det var ett väldigt bollande mellan dem och mig.
Annars är han märkbart nöjd över att få sprida kunskapen om sina skyddslingar till en bredare publik.
– Bärfisar passar jättebra för skådare; de sitter där de sitter och låter sig beskådas och fotograferas. Och de är faktiskt riktigt vackra, säger han.
Det enda som möjligtvis talar emot dem är namnet; och den lukt det syftar på. Den kommer från ett antal doftkörtlar på de vuxna djurens undersida, och utgör en del av deras försvar mot fiender. I händelse av fara sprutas giftig vätska på angriparen. Inom några minuter är till exempel en myra paralyserad.
Vätskan är inte farlig för människor, men som varje blåbärsplockare vet kan den – tills den ganska snabbt avdunstar – ge en karaktäristisk och inte helt angenäm arom åt bärskörden.
– Då är det en särskild bärfis som varit framme, en liten prydlig sak som heter blåbärsbärfis.
Det finns ett envist rykte i svenska entomologkretsar om att en finsk skogsman med gott resultat lyckats krydda brännvin med bärfisar. Trots femtio år i branschen har Coulianos ännu inte hittat någon art som verkar intressant nog att prova.
– Jag har inte gjort några praktiska försök än, i det fallet har jag hållit mig till växtriket, säger Carl-Cedric Coulianos.
Richard Vestin har också nåtts av ryktena. Naturguide som han är ser han möjligheterna.
– Tänk dig framtida bärfisguidningar där deltagarna inte bara får lära sig allt om de olika arterna utan också får provsmaka bärfisbrännvin. Det är ju helt underbart – säg den som inte skulle vilja följa med på en sådan guidning.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300