IMG_6286

Turist nr 3/2018
Text: Åsa Ottosson
Foto: Sara MacKey

Kultur och nybakt i Fengersfors

I dånet och värmen från elden vid ässjan står smeden i blå säckiga snickarbyxor, skyddsglasögon, rejäla handskar och hörselkåpor och makar glöden till rätta. Dörren till smedjan står öppen så vi ser henne på långt håll där vi kommer gående uppifrån utställningslokalerna på Not Quite i Fengersfors. Snickarbyxornas hängslen hänger bakpå rumpan. Vi går in men hon har inte sett oss än, håller bara avslappnat ett järnämne i elden, vänder det tills det glöder runt om och går sedan till en mekanisk lufthammare för att bearbeta det. Ljudet är bedövande.
Metallkonstnären och smeden Jessica Fleetwood är en del av det konstnärskooperativ som förvandlat det gamla bruket i Fengersfors till ett dalsländskt kulturcentrum. Vid städet slår hon tunga slag med hammare så järnet sjunger och glödlopporna far som konfetti. Hon tittar upp med sot på näsan.
– Man svettas! ropar hon och ler.
För tillfället skulpterar hon ett porträtt i storformat av två kvinnor, Greta och Greta, till biblioteket i Bengtsfors. Hon följer varje linje i sin skiss när hon formar det heta, mjuka järnet.
– Här är överläppen, säger hon, och håller upp en järnbit som en mustasch framför sitt eget ansikte.

Smedjan är bara en liten del av Not Quite. Flera av konstnärsateljéerna och utställningslokalerna finns i de stora fabriksbyggnaderna strax bortom den. I den stora Maskinhallen hänger ett av Jessica Fleetwoods smidda verk strax innanför entrén snyggt belyst medan en gigantisk pappersmaskin från 1906 upptar hela långsidan lite längre in i hallen. Här är också den lokala industrihistorien exponerad i bild och text. En svartvit film visas direkt på väggen. Kultur och industri sida vid sida.
I det så kallade Holländeriet på ovanvåningen står enormt stora kar där man förr malde pappersmassa. Där har också rester från förra årets sommaroperascen blivit kvar.
Vi går upp en våning till, trapporna är hårt slitna. Här finns stora rostiga behållare sida vid sida med så tunnslitna kanter att materialet liknar spets och ett eller annat kvarlämnat konstverk sedan tidigare utställningar står som utropstecken här och där.
Vi går runt en stund i tystnaden och fukten inne på bruket, och ute mellan husen; trivs med det retrospektiva vemodet och den samtida kreativiteten. Det regnar. Ett kort sensommarregn.

Närmast hypnotiska dofter från brukets bageri leder oss till bageriet. En av konstnärskooperativets medlemmar serverar i mjöligt förkläde och med hätta på hjässan. Det är bara ett av många tecken på mångsysslandet på Not Quite – man har sitt konstnärliga värv, men hjälper också till med annat. Det är självklart. Om besökarna ska trivas och verksamheten gå runt behövs mer än utställningar.
Malin Robertsson Harén, fotograf och ansvarig för föreningens marknadsföring, berättar hur allt startade för snart tjugo år sedan med att ett tiotal smeder och snickare blev vänner när de utbildade sig inom design, konst och hantverk vid Stenebyskolan i Dals Långed. Med ljus och lykta genomkorsade de sedan Dalsland och Värmland i jakt på gemensamma, ändamålsenliga lokaliteter och fastnade till sist för det gamla avsomnade bruket i Fengersfors. Där hade gjorts spik och bandjärn och sedan, fram till 1978, pappersmassa. Några företagare, exempelvis en fiskodlare, fanns redan här. Ägaren Annie Rosenblad, dotter till den siste brukspatronen, var mycket positiv. Kulturen fick flytta in.
Vännerna bosatte sig på orten och såg framför sig fantastiska ateljéer, mängder av utställningar, konserter och andra happenings. Men först fick de slita. Tack vare gemenskapen, en envishet utöver det vanliga och ekonomisk hjälp från arbetsförmedlingen överlevde de medan de röjde, röjde och röjde. Mycket av det gamla fick vara kvar vid sidan av de utställningslokaler och verkstäder som inreddes.
När man skulle välja namn fastnade man för Not Quite (ungefär: inte helt och hållet, inte precis, inte riktigt), kanske främst för att det gav projektet frihet att växa till utan bestämda ramar.

Om de hårt arbetande nykomlingarna mottogs med öppna armar på orten? Not quite. Det gick rykten om att konstnärerna var konstiga typer.
– Men förskolan blev överfull. Och både butik och skola finns kvar tack vare oss, säger
Malin Robertsson Harén.
Hon kom själv hit efter att ha levt och verkat i New York och Göteborg. Hennes syster fanns redan här.
– Jag har inte hittat någon anledning att flytta härifrån sen dess, säger hon.
Nu har hon egna lokaler på bruket där hon arbetar, säljer foton, vykort, böcker med mera och på bygden har inställningen till Not Quite vänt för länge sedan. Kooperativet har satt lilla Fengersfors på kartan med framför allt med sina kulturevenemang, men också genom att driva kafé och bistro, galleri och butik. Att Brukets godaste, ett riktigt bra stenugnsbageri finns här gör inte saken sämre.
Kulturarbetarna har charmat bygden och tiotusentals besökare årligen (cirka 30 000 de senaste åren) med engagemang, idoghet och kvalitet. Föreningen växer: numera är de 65 medlemmar, de flesta på deltid; keramiker, silversmeder, metallkonstnärer, slöjdare, konstnärer, musiker, skribenter med mera och man samarbetar med andra lokala kulturarrangörer. Som Fröskogs kulturförening och den lokala kören Not Quiet Vokalensemble som 2018 sätter upp opera på bruket för åttonde gången. Tema: klimatkrisen. Såhär off season övar man i entrén till Fengersfors Folkets hus. När vi hälsar på är fyra basar, två tenorer och fyra altar på plats. En sovande bäbis i mössa med nyckelpigor på och med hörselskydd över öronen sitter i sele på sin mammas mage. Det sjungs med bravur i våra öron, stämmorna väver vackra mönster, men dirigenten slår av och kommer med nya instruktioner och låter stämmorna träna var för sig emellanåt.
– Vi tar det från ”Or di pace”, säger körledaren. Basar, vet ni var vi är?

Sommaren är snart slut, det är bara en utställningsperiod kvar, med vernissager till helgen. I Oceanhallen (där det tidigare gjordes så kallat oceanpapper, en av brukets storsäljare) och i galleriet i anslutning till butiken byggs säsongens sista utställningar.
Nästa morgon träffar vi Mie Felth från Not Quites ledningsgrupp i brukets kafé och bistro (ja, det finns två olika fikaställen på området!) Malin Robertsson Harén sitter strax intill och fikapratar med möbelsnickaren och formgivaren Elin Guldåker. Hon – i röda snickarbyxor och randig murarskjorta – är en av originalmedlemmarna i föreningen och för tillfället den enda heltidssnickaren här. Hennes trädgårdsalster, bland annat en tre och en halv meter hög, mycket praktisk äppelplockarstege, finns att köpa eller beställa i brukets butik. Den görs av ask från Västergötland, med träpluggar istället för spik. I butiken säljs för övrigt bara sådant som kommer ur konstnärskooperativets medlemmars händer.
Elin minns att de tidigt bestämde sig för att starta kafé på Not Quite, mest för besökarnas skull. De valde den här lokalen, som var en gamma smedja. Det tog tid och kraft att röja skräp och göra den presentabel.
– Ässjan stod i hörnet där, säger hon och pekar.
I början fick man hämta vatten i smedernas fikarum och baka hemma eller köpa bröd på ortens matbutik när man hade tjänst i kaféet. Numera är det annat; här serveras bröd från Brukets godaste, egengjorda pavlovabakelser med havtornscurd, snygga mackor och mycket annat. Möblerna är färgglada, atmosfären avspänd.
Malin berättar att det kommer många studiebesök från andra kommuner, människor som vill ha inspiration till att skapa ett eget Not Quite. Hur gör man? Hur får man det att leva länge?
– Men man kan inte köpa det här för pengar, det håller i längden för att för att initiativet kommer underifrån från folk som brinner, säger hon.
Snart går bruket, konstnärskooperativet och dess medlemmar in i vintervilan. Pustar ut. Konstnärerna får arbetsro. Mie, Elin och Malin verkar nöjda med det. Det är slitigt under sommaren.
– Men snart nog börjar man längta ändå, säger Mie Felth. När vi öppnar, 1:a maj, det är årets bästa dag – lika bra som nyårsafton!

Våra böcker i urval...

IMG_2960
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300