IMG_4970

Text: Åsa Ottosson
Foto: Sara Mac Key
Turist nr 3/2016

• Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum (Kyrkogatan 3): en pedagogiskt upplagd, inspirerande resa upp på fjället och in i den samiska kulturen. Har du tur bjuds det på kokkaffe och prat om samiskt liv i kåtan utanför. Butik, restaurang och kafé.
• Jokkmokks fjällträdgård, på promenadavstånd från Ájtte: ett vackert stycke människoskapad fjällnatur vid den brusande Kvarnbäcken. Kafé.
• Promenad på egen hand runt Talvatissjön eller upp till utsikten Storknabben några kilometer in i skogen där du kan se Jokkmokk på håll.
• Restauranger och kaféer med norrländsk/samisk profil: Café Gasskas (Porjusvägen 7), Viddernas Café och Deli (Berggatan 9), Restaurang Ájtte (Kyrkogatan 3), Polaria Kök, Bar & Matsal (Solgatan 45), Hotell Akerlund (Herrevägen 1).
• Samisk slöjd, konsthantverk och design: Ájtte shop (Kyrkogatan 3), Jokkmokkstenn (Järnvägsgatan 19), Sámi Duodji (Sameslöjdstiftelsen, Porjusvägen 4), Stoorstålka (Föreningsgatan 2), Systrarna Viltok Galleri & Butik (Porjusvägen 10), Lena Sandberg Johansson (Raidvägen 21). På Sameslöjdstiftelsen kan du få hjälp att komma i kontakt med andra slöjdare och designers som tar emot kunder i sina ateljéer och verkstäder.

Kulturstopp Jokkmokk

Här lever historien och frodas traditionen. Men i Jokkmokk tar också nya krafter det samiska arvet vidare – i mat, hantverk och konst.

När nattåget anländer till Murjek räcker inte stationen till, vår vagn åker förbi perrongen och stannar en bit bort. Vi travar längs rälsen, klockan är 07.10 och det är varmt som på en medelhavsö. Här ska vi vänta en halvtimme på bussen till Jokkmokk. Någon hänger raggsockor på tork, det lagas frukost på gaskök. Myggmedelsdoft sprids med sommarbrisen. Bussen anländer, vi hoppar på och sjunker nöjt ner på varsitt säte.
Det är såhär det brukar börja. Sen kommer man till Jokkmokk, tar ut pengar i bankomaten och provianterar innan man med akut fjäll-längtan tar nästa buss vidare mot vidderna i Sarek och Padjelanta.
Men alla gör inte så. Det finns de som insett att Jokkmokk är mer än bara kvarteren runt busstationen.
Hårdrockaren Michael Nilsson från Hägersten, Stockholm, är en. Han älskar fjällvandring och skulle a bsolut inte vilja vara utan sin ensamtid på fjället. Men han vill heller inte missa det avslappnade trivsamma umgänge han finner i Jokkmokk. Där folk har tid att prata.
– Jag gillar inte att stressa iväg, vill ha tid att mellanlanda här.
Så Michael stannar alltid några dagar här före eller efter vandring och bor på STF-vandrarhemmet. Det har han gjort i 27 år nu.
– Förra året blev jag kvar här länge än jag tänkt, eftersom det bara regnade i fjällen. Det blev en gourmetvecka i Jokkmokk istället för fjällvandring. Det gick bra det med!

Restaurangutbudet i Jokkmokk är mycket bra, bland annat tack vare att så många samiska kockar och matkreatörer verkar här. Här har de nära till traditionerna, och till fina råvaror; ren- och älgkött, fjällfångad fisk, skogens bär och fjällets örter.
Vi går till Viddernas hus och serveras älgburgare med hembakt blåbärsbröd med rostade kvannefrön på och lingondressing till. Tallriken är dekorerad med vilda blommor; rallarros och kråkvicker. Drickat är gjort på älgört. Hon som står i köket heter Linn Huuva, och driver Viddernas tillsammans med sin mor Greta. Linn är en självlärd men lite motvillig kock, hon reste runt i världen och hade som grundplan att jobba på djurpark eller som waldorfpedagog, men så träffade hon en man från Jokkmokk och här står hon nu med snibb om håret och grönt förkläde. Uppväxten spelade också in. Familjen hade inte renar utan drev en biodynamisk gård utanför Jokkmokk, och mat var ett stort intresse i familjen. Det experimenterades en hel del i köket. Greta är numera en viktig ambassadör för samisk matlagning. Hennes kunskaper är efterfrågade, också i övriga landet. Dottern Linn menar att det samiska tänkandet när det gäller maten ligger i tiden, att använda lokala råvaror, att ta vara på hela djuret och tänka hållbart.
– Det har vi samer alltid gjort. Greta kokar klövar, gör syltor av hjärna och allt möjligt. Hon är rätt extrem.
Det kan tyckas som om Linn går helt i sin mors fotspår, men nej, hon vill inte stoppas in i något fack.
– Jag är en rastlös själ och håller på här tills jag tröttnar, sedan gör jag något annat, säger hon. Men Jokkmokk är min fasta punkt, jag har alltid vetat att jag hör hemma här.

Den kreativa och egensinniga entreprenören Cecilia Lundin som driver STF-vandrarhemmet, resonerar ungefär likadant. Att flytta från Jokkmokkstrakten är inte aktuellt. Och hon håller nog fast vid vandrarhemmet i några år till.
– Men detta är ett udda spår i mitt liv, säger hon, där vi halvligger och viftar bort enstaka mygg inuti sommarens motsvarighet till vinterns övernattningssnöboll, en rymlig glob av korgmaterial.
Att man kan sova i en snöboll bakom vandrarhemmet på vintern beror på att Cecilia är expert på att bygga i snö. Hon kom till Jokkmokk från Sala i Västmanland för att studera i mitten på 1990-talet och bor här permanent sedan länge. Hon har jobbat som naturguide och aktivitetsarrangör i trakten länge, något hon har nytta av också som vandrarhemsvärd.
– Mina erfarenheter är en tillgång för gästerna, säger hon. Jag kan naturen här. Inte för att jag vill skryta men jag kan faktiskt ge bättre råd än turistbyrån.
Majoriteten av hennes gäster är, liksom hon själv, intresserade av den samiska kulturen. Ingen annanstans i Sverige finns så mycken samisk kulturkompetens samlad som i Jokkmokk. Cecilia har ett tätt samarbete med bygdens samiska företag, bland andra Greta och Linn på Viddernas hus, men också många andra. Hon vill gynna samisk mat, hantverk och turism.
– Och vi gillar samarbete här, säger hon.

Lotta Stoor och Per Niila Stålka som driver den samiska butiken Stoorstålka vid Lars Piraks torg samarbetar då och då med Cecilia. Och med Linn och Greta.
Det tar ungefär fem minuter att gå dit från vandrarhemmet. Luften står så still av sommarhettan både ute och inne att man nästan tycker synd om skyltdockorna i sina skinnjeans, bandanas, tjocka bälten och näbbstövlar.
Stoorstålkas sortiment är rikt och färgstarkt – slöjdmaterial, heminredningsdetaljer, kläder som kjolar, t-tröjor, mössor, sjalar med mera – formspråket är rakt igenom samiskt och skapat av Per Niila och Lotta. Varje pinal och varje mönster har sin egen historia och de berättar den gärna. Skyltar och prislappar är på samiska.xx
I svalkan i det lilla köket i källaren under butiken får vi berättelsen om själva företaget till kaffet. Per Niila dricker i träkåsa, Lotta i en kaffekopp med renar på. Paret träffades i samiska kretsar i Stockholm, Lotta är uppväxt i storstaden och Per Niila var inflyttad. Hon är skicklig bandväverska, så deras första produkt blev en prisvärd bandgrind. De började med nätförsäljning i liten skala, det gick bra, och efter det plockade de in fler produkter allt eftersom: justa vardagsgrejer som serietillverkas (håller ner priserna), saker som samer efterfrågar (de får in massor med önskemål). Företaget har växt sakta men säkert. Lotta och Per Niila är bra tillsammans, kompletterar varandra. De är så samkörda att han inte ens tittar på henne när han räcker över en prilla snus.
– Vi startade den butik vi själva saknade, säger Lotta, och lägger in den.
Flytten norrut ångrar de inte, de säljer ju allra mest i webbutiken så det spelar ingen roll var de bor. Över 20 000 följare på sociala medier och mun till mun sköter marknadsföringen. Fler och fler hittar också till butiken i Jokkmokk, som många samiska resenärer tycker är värd en resa i sig.
– Jag lever min dröm, säger Per Niila. Vi har väldigt kul och har visat att detta är möjligt.
Trivseln på orten blir inte mindre av att de tycker att företagarklimatet är bättre här än i Stockholm, med nära till viktiga instanser som bank och post och nära till företagare med liknande intressen som de själva. Här bor många unga, starka, coola människor, säger de. Konstnären och aktivisten Anders Sunna till exempel. Han dricker kaffe här varje morgon och hans affischer finns till försäljning i butiken.
– Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, säger Lotta. Sápmi är mitt hem, och i Jokkmokk är det bra att vara företagare. Vi känner inte igen oss i pratet om det döende inlandet.

Ett ögonkast från Stoorstålka bultar sameslöjdens hjärta i ett av Jokkmokks äldsta hus på Porjusvägen 4. Sámi Duodji’s (Sameslöjdstiftelsens) vd Mari-Ann Nutti har tagit en högst tillfällig paus från fjället, där kalvmärkningen av familjens renar pågår. Nu visar hon oss runt i huset. Hon vet vad hon talar om. Hon är själv välutbildad slöjdare specialiserad på dräktsömnad. I Mari-Anns sällskap lär jag mig mer om samisk kultur på några timmar än under hela vår levnad inklusive tolv år i det svenska skolsystemet.
– Utländska besökare är ofta mer pålästa, säger Mari-Ann.
I Sameslöjdstiftelsens rymliga, ljusa butik möter vi unga Katarina Kielatis som sommarjobbar med att informera om och sälja samiskt hantverk, allt från knivar med vackert dekorerade skaft av renhorn och kaffepåsar i läder till modernt designade exklusiva modekläder och konstglas. Duodjin – den samiska slöjden – lever och utvecklas, och återväxten är god. Katarina själv är konstnär men går på skinn- och textillinjen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Hennes mamma Lisbeth är skicklig konsthantverkare. Familjetraditionerna är starka inom duodjin.
– En del unga säger att det inte finns något att göra här. Jag håller inte med, säger Katarina. Det finns mycket kultur, aktivism och engagemang i Jokkmokk. Och här får gatukonsten vara kvar, det får den inte i Luleå. Där ska det saneras hela tiden!
En av dem som kan tänkas ha ett och annat att göra med gatukonsten som vi sett under våra vandringar är, förutom Katarina själv då, konstnären Anders Sunna, han som brukar morgonfika på Stoorstålka om ni minns. Han har ateljé ett stenkast från Sameslöjdstiftelsen, i gatuplanet på samma hyreshus som Stoorstålka-butiken. Vi tittar in och säger hej. Anders kollage och målningar är omtalade, kontroversiella, aktivistiska. Ursinniga, kan man nog säga. Han använder konsten som vapen mot den svenska kolonialismen, och bryr sig inte om vad någon tycker om det, säger han. Han vet precis vad han vill, har en plan.
– Man måste vara strategisk och uthållig, behålla ett lugn, säger han. Mitt arbete är inte ett sprintlopp, det är ett maraton.
Vi besöker också mästerslöjdaren Martin Kuorak och spenderar några timmar i hans verkstad på Skogsgatan. De formsköna bruks- och prydnadsföremål som formats i hans händer; askar, skålar, kåsor, bandgrindar, hårklämmor och knivar tycks tala till en ur historien. De berättar om ett liv i en tid där många av dessa ting användes till vardags, packades ner vid varje flytt mellan renbeteslanden och packades upp igen när man kom fram. Den tid när Martin växte upp och långt, långt före det.
Nu är han 76 år och har slagit av på arbetstakten sedan en tid. Men han tar emot en lärling då och då. Själv saknade han länge motivation att satsa på slöjden. Men rätt som det var var tiden mogen. Frun hade inkomst så hon blev ett slags sponsor, han behövde inte kompromissa. Det vart ett liv, som han säger.

Å ena sidan mästerslöjdare och modedesigners som med stolthet bär samiska traditioner och skaparglädje mot framtiden. Å ena sidan konstnärer, rappare och andra kulturbärare som förmedlar sin sorg, smärta, ilska, ja sitt raseri över sitt folks situation genom historien och i nutid genom gatukonst, musik, film och aktivism.
Och så allt däremellan.
På väg tillbaka till vandrarhemmet för en sista övernattning går vi längs genomfartsgatan och passerar lätt bedagade hyreshus, pizzerians fulla uteservering, matbutiker där folk går ut och in, tysta villor med snöskotrar utanför som står och väntar på vintern, joggare som rastar taxar och människor som cyklar hem sina barn från dagis. På ytan kan Jåhkåmåhkke kanske se ut som vilket ställe som helst. Men det är det inte.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300