Lerin

Text: Mats Ottosson
Fauna&Flora nr 3/2015

* Den berömda vita ekorre som finns på Evolutionsmuseet infångades av en stallpojke i Kungs Barkarö utanför Kungsör år 1696. Ekorren skänktes till Karl XI som lät sig avmålas tillsammans med den ett antal gånger.

Lars Lerins lära om naturen

Det är inte lätt att kategorisera konstnären Lars Lerin.
Han är akvarellist, men inte bara – han gör ofta grafik och är dessutom en produktiv och uppskattad ordkonstnär som förra året fick det finaste pris en svensk fackboksförfattare kan få för sin bok Naturlära (Bonniers 2014).
Han är landskapsmålare, om begreppet landskap tillåts rymma även gaturum och husexteriörer. Men inte bara. På senare tid har han rört till synen på vad som är typiskt lerinskt genom att göra naturhistoriska museisamlingar till ett favoritmotiv.
Redan sommaren 2012 – när hans nya fasta utställningslokal öppnade i den klassiska dansrestaurangen Sandgrunds funkisbyggnad vid Klarälven i Karlstad – fick besökarna se smakprov på vad som komma skulle. Nu, tre år senare, har akvarellerna av myllrande museimontrar fått paradplatser i lokalerna. Ibland räcker de kvadratmeterstora akvarellarken inte till, det går åt två–tre stycken till vissa verk. Där är inhemska och exotiska fåglar i glasskåp – arttillhörigheten är inte viktig men kan ibland anas. Där är däggdjursdioramor: en afrikansk savann och kanske ett australiensiskt djurmyller, man vet inte så noga. Det informativa är inte huvudsaken.
I ett fall är även själva förlagan utställd. Det handlar om en kuriös privatsamling som Lerin snubblade över när han satt och letade gamla tavelramar på Hammarö auktionsverks websida.
– Det var insekter och fågelfötter, käken av en katt och allt möjligt annat som en man hade samlat och lagt i små fina askar någon gång på 1930-talet eller så. Det var roligt att få jobba med små, små detaljer ett tag istället för alla dessa stora luftiga landskap, berättar Lars Lerin.
Innehållet i de små askarna befinner sig i varierande grader av förfall: guldbaggarnas färger är fortfarande fräscha i sin metallglans men annars finns det gott om exempel på urblekta pigment och avfallna kroppsdelar. I en ask ligger det som en gång var en dödskallesvärmare med de sönderfallna kroppsdelarna i en enda röra.
Alltihop återfinns i akvarellform på väggen ovanför samlingen, hela den bedrövliga och bedårande åsynen.
Motivet kan förefalla apart, men ett släktskap kan anas till mer välbekanta motiv som exempelvis de värmländska småbrukarbilder som hänger strax intill. Slit med potatisåder, kopparlock på spiselkrans, tvätt på tork i solsken, kor till mjölkning, pelargon i spröjsat fönster. Det är samma känsla av vemod inför det som en gång var levande liv, men som obönhörligen dör och försvinner.

I de tidiga tonåren tydde sig Lars Lerin till Arvid i Jonhål och hans hushållerska Astrid, till Elsa i Skräddartorp med de 28 katterna och till ytterligare några äldre småbrukare i hemtrakterna kring Sunnemo i Värmland. Han tog del av deras liv – och målade det.
– Jag kände mig så udda som barn, och har sedan dess alltid haft en nostalgisk längtan till ett bekymmersfritt liv där man bara tänker på skog och mark och kor och så. Hos dem kände jag mig trygg.
Från den fästpunkten i landskapet gjorde han som ung man ideliga turer på de värmländska småvägarna för att leta motiv. Där lades grunden till hans rykte som en anmärkningsvärd konstnär lite vid sidan av. När andra akvarellister sökte sig flockvis till det österlenskt och provencalskt soldränkta ägnade han sig på egen hand åt ödegårdar i skogsbygder, övergivna husvagnar i skogsbryn, spretiga kalhyggen mot mörka skyar, natthimlar över HSB-längor i Munkfors.
Om den egna motivvärlden är en förklaring till hans unika position, så är den tekniska briljansen en annan. Lerin är som Zlatan; han gör saker med pigment och vatten som man inte trodde var fysiskt möjliga. Men det finns också en innerlighet i bilderna som balanserar skickligheten – man känner värmen inför det han målar. Allt detta i kombination med ett humoristiskt och lågmält skoningslöst sätt att prata om sig själv och sin längtan, har gett honom folkets kärlek i en omfattning som annars sällan tillkommer konstnärer.
Med åren har han blivit mindre värmländsk och mer kosmopolitisk. Landskapen kan vara sibiriska eller isländska, gatubilderna indiska eller arabiska – det är som världsmusik, fast framförd med akvarellfärg. Det är storslaget, och man kan förstå att penseln ibland behöver vila från de symfoniska exteriörerna och vida himlarna. Och tittar man tillbaka i produktionen kan man se att det alltid funnits ett parallellt drag: de enkla små detaljerna, gärna mångfaldigt upprepade. Tidigare kunde det vara gamla fotoalbum – sida upp och sida ner av gammelmostrar och helgdagskostymer. På sistone har det varit museimontrar och insektssamlingar.

Det började på Göteborgs naturhistoriska museum dit han ofta sökte sig redan när han som ung var elev på Valands konstskola. När han återbesökte museet för några år sedan fick han som en uppenbarelse.
– När jag såg fågelsamlingens glasskåp med alla speglingar och reflexer kände jag att det här är en guldgruva. Jag blev glad, du vet sådär som man blir när man plötsligt ser ett stort projekt framför sig och inser att man kommer att få tumma och vrida och vända på det under lång tid. Det finns en lycka i det. Det här är outsinligt, här finns jobb för hela livet om jag vill, tänkte jag.
Att konstnärer använder exemplar från samlingar som förlagor är inget nytt, så har skett sedan naturaliekabinettens barndom och så sker än idag. Men då handlar det främst om illustratörer som gör vetenskapliga bilder, och djuret på museet är en av kanske flera förlagor som används för att göra en allmängiltig bild av arten och deras typiska kännetecken.
Lerins akvareller är någonting helt annat. På dem är djuren kvar i sina museimiljöer. De förblir föremål. I Naturlära skriver Lerin:
”Jag gillar dioramorna med uppstoppade djur och målade kulisser /…/ Det blir djur och natur men likväl bilder av bilder. Det dammar om fåglarna, de kastar skuggor på den fernissade himlen och ljuset är elektriskt.”
Det finns ingen strävan att låtsas att det döda föremålet är ett levande djur eller att göra det till en representant för sin art. Det är viktigare att känna hur det är att stå där, i museirummets ljus, och i ett slags dubbelexponering se både föremålen i montrarna och glasets reflexer.
– Det är som när man åker tåg på kvällen och samtidigt kan se både landskapet utanför och interiören i kupén i fönstret. Det ger en spänning i bilden, säger Lars Lerin.
Dessutom är återskapandet av reflexerna och speglingarna ett sätt för honom själv att höja ribban; en utmaning för en Akvarellzlatan som redan vunnit skytteligan flera gånger om och gjort mål på de flesta tänkbara sätt.
– Det blir en rumslighet som man inte är färdig med på en gång, som han uttrycker det.
Med andra ord, det är skitsvårt!

Göteborgs naturhistoriska är bara ett av flera biologiska museer som satt spår i Lars Lerins verk. Så snart han kommer till ett nytt land brukar han leta upp djurparker (som han alltid mår dåligt i men ändå dras till) och museer.
– Jag har alltid kameran med mig, sedan gör jag något efter eget huvud härhemma.
I Naturlära och på Sandgrund kan man se åtskilliga exempel på resultatet: bergartsbitar i monterljus från Oslo naturhistoriska, en fasadbelyst fågelbergskuliss med uppstoppade alkor och måsfåglar från Zoologiska i Köpenhamn.
Och fler kan det bli. När han besökte Uppsala för att koras till hedersledamot på Värmlands nation smet han iväg och fick en visning av Evolutionsmuseet.
– Det var en man som visade mig in bakom kulisserna. Två miljoner föremål tror jag han sa att det fanns där, det är helt ofattbart.
– Jag har tänkt att jag ska försöka måla den där albinoekorren*, fast det har kommit så mycket annat emellan. Det är lite magi med den, att den blivit avporträtterad redan på 1700-talet och att den suttit där i sitt lilla glasskåp i alla dessa år och beskådats av både kungar och andra.

Jo, det har kommit en del emellan. Ett Augustpris för boken Naturlära till exempel, och ett flitigt medverkande i TV. Den till synes blyge och lågmälde har blivit en offentlig person med allt vad det innebär av tids- och energikrävande åtaganden.
Balansen återvinner han i själva målandet och under promenaderna i naturen runt hemmet på Hammarö utanför Karlstad. I utställningen på Sandgrund finns hela väggar med oansenliga detaljer ihopsamlade under dessa dagliga strövtåg, ett slags akvarellsnapshots från promenadstigar och stränder.
”Jag strävar vidare med mina mossor och ekorrbärsblad. Trivs med att sitta och pricka och strecka och slippa det storvulna svepandet. Allt är så vidunderligt märkvärdigt in i minsta myrägg.”
Det dagliga återupptäckandet av naturen är ett sätt att skaka av sig oron och nattens drömmar, skriver han – allt det där som förut fick sitt utlopp i alkoholtörst. Men det är också ett sätt att hålla blicken skarp och levande, att öva sitt seende.
”Som liten lär man sig att himlen är blå och gräset grönt – men gräs kan ju faktiskt vara blått också. Eller gult, surgult, nästan rött. Mjukt och hårt, glest och tätt, blankt och matt, fetglansigt, magert, småprickigt, snålkallt, strävt, maskrosgrönt, björklövsgrönt … Varje skogstur är en uppdatering, en påminnelse om mångfalden.”
Förmågan att se detaljer och färger som de verkligen är, inte sina förutfattade meningar om dem, är en förutsättning för målandet. Att dessutom försöka se vilka arter han har att göra med är något han snarare gör för nöjes skull. Viljan och behovet att observera mynnar i artnyfikenhet. Är det där kråka, råka eller kaja? Är det en skäggdopping eller en skrake som simmar förbi?
– Fast insekter och andra småkryp har jag inte ägnat mig så mycket åt än, på det där viset. Jag tycker de är lite äckliga. Jag fick verkligen ta mig i kragen när jag skulle måla dem, särskilt spindlarna.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300