Låsbräkenriddaren (Tomas Ljung)

Vid en oansenlig skogsväg i södra Dalarna står en länsstyrelsetjänsteman och blöder.
– Har du ett plåster?
Tomas Ljung är van att hantera liar och har gjort det åtskilliga gånger bara denna sommar. Men ändå: att blöda lite för en låsbräken hör nästan till.
Nå, en skråma stoppar inte en riddare. Ett plåster rotas fram ur bilens förbandslåda, och snart är arbetet igång igen.
Den lilla gräsplätten har uppstått där en kraftledningsgata skär en liten skogsväg som snirklar från Schisshyttans herrgård upp mot gruvhålen; skogarna. Berggrunden här har inte bara gett upphov till minst ett halvt årtusende av gruvhantering, den har också skapat förutsättningar för en rik flora. I gräset syns torra fröställningar av skogsknipprot, fältgentiana och vildlin. Men den verkliga rariteten – orsaken till att denna oansenliga bit mark får omvårdnad av länsstyrelsen i Dalarna – är osynlig. Såhär sent om sommaren har den dragit sig tillbaka till underjorden.
En mer gäckande växt än dvärglåsbräken är svår att tänka sig. Inte ens om den behagar visa sig är det troligt att man får se den. Alla låsbräknar är svåra att upptäcka; dvärglåsbräken nära nog omöjlig. När Tomas Ljung besökte platsen i juni – kanske den enda inlandslokalen för arten i hela landet – hittade han först med viss möda ett förtorkat exemplar. Men han har varit med förr, han vet att man måste ner på knä och tillbe. Efter två timmars krypande över samma köksgolvsstora yta hade han räknat in 28 exemplar. Det är fler än man någonsin tidigare hittat på en enda lokal i Dalarna.
Tomas Ljung ställer lien åt sidan och ger istället instruktioner till Anders Janols som kör en handhållen slåtterbalk. Bort med sly och gräs, men spara den ännu blommande ängsvädden där sensommarslöa humlor klamrar sig fast som drunknande vid en livboj. De kan få ha sin sista nektarkälla kvar.

Av de sju svenska låsbräkenarterna är det bara månlåsbräken som är någorlunda utbredd, men även den står tillsammans med släktingarna på rödlistan över hotade arter. Som koordinator för arbetet för hotade arter på Länsstyrelsen i Dalarna och som författare till det kommande åtgärdsprogrammet för låsbräknar i hävdade marker är det i högsta grad Tomas Ljungs jobb att måna om dessa sällan sedda växter. Det var för övrigt som ett led i arbetet med åtgärdsprogrammet han startade facebookgruppen Låsbräkenriddarna, för att knyta samman ett nätverk av intresserade botanister.
– Namnet kom helt naturligt, vi är som ett litet idealistiskt brödraskap. Jakten på låsbräknar har något av sökandet efter den heliga Graal över sig.
Men även om han således fått ägna viss betald arbetstid på senare år åt låsbräknar går intresset mycket djupare än så, det har sina rötter långt tillbaka i tiden och långt innanför tjänstemannakostymen. Det finns känsloskikt man knappast når under en paus i skötseln av en låsbräkenlokal eller på ett myndighetskontor. Följaktligen befinner vi oss en annan dag hemma hos Tomas Ljung, i ett äldre hus i en utkant av Falun där bokhyllor klär väggarna, där Arvo Pärts Tabula Rasa fyller rummen med stråkklanger och där historiska kartor över dubbelkejsardömet Österrike–Ungern täcker bordet. Samtalet kommer att handla lika mycket om myters vandringar över jorden och placeringen av småländska medeltidskyrkor i terrängen som om botanik. Ändå tycks det hela tiden ha med låsbräknar att göra. På något sätt.

Som många andra unga fältbiologer började Tomas Ljung med att intressera sig för fåglar, men någonstans på vägen gled fokus över på växter, i synnerhet ormbunkar. Snart hade han sett det mesta som kan ses i ormbunksväg i Stockholmstrakten. 1979 flyttade han till Dalarna, hittade nya jaktmarker i Siljansringens kalkpräglade natur och en mentor i Axel Björklund från Rättvik som vidgade hans botaniska seende.
Men ormbunkarna fortsatte att fascinera mest och i synnerhet några små särlingar nära gränsen till fablernas värld.
– För mig intog låsbräknarna redan från början en nästan mytisk särställning, inte minst för att jag aldrig fick se de jävlarna.
Tomas Ljung är inte ensam om att attraheras. Det sades förr att låsbräknar hade makt över metaller och kunde öppna lås och bojor. En sak är säker. De kan dyrka upp hjärtan. I essäboken Se blomman skriver idéhistorikern Gunnar Eriksson:
”De är mestadels små, decimetern eller lägre och en del av deras dragningskraft ligger i att de är så svåra att få syn på. För en fältbotanist är det ett steg mot de loögdas exklusiva skara att kunna hitta en låsbräken.”
Gunnar och hans äldre bror Henry är legendarer i låsbräkenkretsar; för sina loögon och för sin omtanke. Har en låsbräken lidit i torkan vid en vägkant har de varit där med vattenkanna. De om några vet hur hemlighetsfulla dessa varelser är; hur svåra de kan vara att artbestämma.
”… med Botrychium förhåller det sig så att släktet utstrålar magi: när man tittar på en låsbräken blir man plötsligt osäker på vad som är spetsigt och vad som är trubbigt. De utdunstar ett slags fin ånga som sätter sig på synen och gör en vilsen och förbryllad.”
Tomas Ljung har samma erfarenhet av att låsbräknarna månar mer än de flesta om sitt privatliv. Dessutom har de en utstrålning som man kan känna av långt innan man ser dem första gången, menar han.
– Man läser om dem och ser bilder på dem, man hör talas om deras roll i folktron och bekantar sig med deras obegripliga biologi. Man förstår att de är väldigt bohemiska och vagabonderande; litegrann som orkidén skogsfru som plötsligt bara står där och sedan kan man få vänta ett helt liv på att få se den igen.
Livets första skogsfru. Livets första kärlek. Livets första låsbräken. För att göra rättvisa åt så högtidliga tillfällen bör man vara mentalt förberedd, menar Tomas Ljung.
– Det är lätt att slarva bort en upplevelse genom att inte vara närvarande. Sen kan man hålla på hela livet och försöka rekonstruera.
När han själv – efter flera år av ”febrig längtan” – fick se sin första låsbräken var han dock inte ett dugg förberedd. Där stod han. På banvallen i Skattungbyn. Där stod en månlåsbräken. Jaha.
– Det var inte alls så jag hade planerat att det skulle kännas.
Därefter har han haft förmånen att i lugn och ro möta alla sju låsbräkenarterna, han har till och med sett samtliga i Dalarna – det enda svenska landskap där numera någonting sådant är möjligt.
– Man behöver se en låsbräken för att kunna se flera. Och man måste trimma in den där sökbilden igen varje ny säsong, det gäller i synnerhet dvärglåsbräken.

Att dyrka upp lås är inte den enda övernaturliga förmåga som tillskrivits låsbräknar. De stod på alkemisternas ingredienslistor när silver skulle framställas. De påstods kunna stilla blod från yxhugg, visa vägen till silverskatter, göra kor fruktsamma och få hästar att tappa sina skor. Men det är inte bara folktrons föreställningar som väcker Tomas Ljungs fascination. Deras biologiska gåtfullhet räcker mer än nog.
Släktets tillvaro är till stor del underjordisk. Till och med förökningen sker av allt att döma i fullständigt mörker efter att sporerna spolats tillräckligt långt ner i jorden, grott och bildat ett så kallat protallium – en förgrodd med han- och honorgan. Resultatet av befruktningen – om den mot alla odds alls sker – blir en liten jordstam som kan leva i flera år innan växten av okänd anledning triggas att göra sitt korta mellanspel i vår sinnevärld. Detta sker i form av två små blad; ett sterilt som verkligen ser ut som ett blad samt ett sporbärande som snarare ser ut som en druvklase i miniatyr. Varje millimeterstor ”druva” – eller sporangium som den mer regelrätt kallas – kan rymma 15 000 sporer som sprids för vinden varefter den överjordiska delen av växten försvinner igen.
Nästa år kan individen mycket väl bestämma sig för att stanna under jorden. Liksom nästa år. Och nästa.
– Hur länge den kan vila i jorden vet man inte – kanske spelar det inte någon roll för en låsbräken om det går hundra år mellan tillfällena den visar sig ovan jord och sätter sporer, säger Tomas Ljung.
Den som lever huvudsakligen under jord kan inte basera sin energiförsörjning enkom på solenergi och fotosyntes. Lösningen är mykorrhizasamarbete med svampar. Så länge låsbräknarnas gröna delar finns ovan jord fungerar allt på det välbekanta skolboksviset: svampen ger växten vatten och näringsämnen, växten ger svampen socker från fotosyntesen. Men under viloperioderna under mark visar det sig att låsbräknarna ingår i ett mycket större underjordiskt sammanhang. Då försörjs förgroddar och jordstammar av allt att döma av socker som andra gröna växter bildar genom fotosyntes och som fördelas genom svamparnas underjordiska nätverk.
Nej, vem behöver gamla skrönor när verkligheten i sig är hisnande.

De oregelbundna överjordiska vanorna är förstås skälet till låsbräknarna fått rykte om sig att vara så gäckande. Ena året kan två arter visa sig på en lokal, nästa år kan två andra arter plötsligt synas på samma plats medan de två första är försvunna. I själva verket finns det hela tiden en osynlig population av låsbräknar under markytan. Analyser har visat att det kan finnas upp till 2 000 förgroddar och 250 vilande jordstammar i en enda kvadratmeter jord; en bank av möjligheter som kanske förverkligas, kanske inte.
Därför är det svårt att säga om deras sällsynthet betyder att de verkligen är hotade, menar Tomas Ljung. Vad som är säkert är att den miljö där de flesta av arterna oftast visar sig – fäbodvallar och andra magra, torra och glest bevuxna gräsmarker – är starkt hotad och på väg att försvinna. Å andra sidan kan man aldrig så noga veta med låsbräknar. Vilken sorts ogödslad, störd gräsmark som helst tycks ibland kunna fungera. Flera arter har till exempel en särskild förkärlek för före detta timmerupplagsplatser längs små skogsvägar i glesbygder. Och dvärglåsbräken har visat sig uppskatta handfullar av jord i klippskrevor i ytterskärgården.
– Låsbräknar kan dyka upp kring midsommarstänger, på busshållplatser, på vägrenar. De är opportunister på ett helt annat sätt än de superkonservativa växter man annars hittar i ängsmarker. På det viset är de uppfriskande. I grund och botten är jag anarkist, jag älskar allt som bryter invanda mönster och förutfattade meningar, säger Tomas Ljung.

Arvo Pärts musik har vid det här laget klingat ut och det har blivit tyst i huset. En väggklocka tickar någonstans. Två katter rör sig ljudlöst mellan rummen.
Ibland reser sig Tomas Ljung och hämtar någonting ur en hylla i rummet intill, där den botaniska litteraturen finns, och herbariearken. Men lika ofta bär det av till helt andra bokhyllor: den stora med skönlitteratur, den med konst- och religionshistoria eller den med litteratur om kelter och stäppfolk. Allt är av samma vikt; allt är samma värld.
Varken låsbräknar eller botanik i stort intar längre samma särställning i Tomas Ljungs liv som de gjorde för något decennium sedan. Ett intresse vetter mot nästa, som vetter mot nästa. Någonting håller på att ta form som man ännu bara anar konturen av: ett storslaget verk – mer poetiskt än vetenskapligt – om människans färd genom historien tillsammans med växterna och djuren. Notapparaten finns på pränt, resten lever i Tomas Ljungs huvud och i bokhyllorna.
”Har du läst De döende européerna av Karl-Markus Gauss?” kan han plötsligt säga och förklara att han är oupphörligt förhäxad av alla små folkspillror som en gång funnits; mångfalden före nationalstaterna. Det låter som om han pratar om den tynande artrikedomen i det industriellt brukade skogs- eller odlingslandskapet.
Och det gör han nog, på sätt och vis. Också.

Eftersom anslagen till arbetet för hotade arter har krympt stadigt under senare år har Tomas Ljung kommit att ta en del externa uppdrag, i synnerhet åt Centrum för biologisk mångfald och Riksantikvarieämbetet, två instanser som från varsitt håll börjat närma natur och kultur till varandra igen efter ett sekel av söndring. Det handlar om det som kallas biologiskt kulturarv: spår i naturen av mänsklig närvaro. Den som har de rätta ögonen kan vandra i en till synes vild skog och läsa träds, buskars och örters berättelser om gångna tiders skogsbete och lövtäkt. Även det som ser ut som vildmark kan visa sig vara kulturbygd, som framgår av boken ”Ödebygdsminnen – berättelsen om människorna Nord i marken” om ett antal nybyggen i den karga, fjällnära naturen norr om Foskros i Dalarna; ett resultat av arkivforskning och hundratals intervjuer, men också av långa vistelser ovanskogs. Natur och människor skildras med poetiska kvaliteter och ett starkt drag av vemod.
”Oavsett om de benämnda platserna har legat tätt eller glest, så står vi idag i alla händelser inför det slutliga utslocknandet av den kunskap som har lagts ned i det som var Fjällskogsbygden. Landskapet förlorar för varje år alltmer mening. För varje nybyggarättling som går till sina förfäder försvinner en stor del av det en gång kollektiva minnet. De minnestrådar som håller landskapet uppe brister en efter en och hela bygden glider tillbaka, sjunker ned i anonymitet och glömska. Nya människor kommer att röra sig här och spinna nya minnestrådar över landet, men platserna kommer inte att viska de gamla berättelserna. Snart skall grunder och gropar efter hus och boplatser vara de enda minnena från alla dem som varit bofasta i Fjällskogsbygden. Och hur fjällvinden än ruskar dessa minnen kommer de att förbli stumma.”
Tomas Ljung säger att han är en melankolisk person, och han dras dit där han får utlopp för sin läggning. Att arbeta med biologiska kulturarv, att försöka förstå och rädda hotade arter i odlingslandskap och skog, att intressera sig för försvinnande folkslag och deras bleknande mytvärld – allt handlar om att lyssna på efterklangen av någonting som en gång varit. Ibland är det bitterljuvt att lyssna, ibland bara sorgligt.
– Jag är så jäkla avundsjuk på Linné och dom där som bara kunde gå ut och upptäcka, upptäcka, upptäcka utan att någonsin behöva tänka på att skydda och rädda.
”Att lämna ut sig i möten med den levande naturen är också att lämna ut sig till en oerhörd sorg. Sorgen över de oåterkalleliga förändringarna och den storskaliga hemlösheten.” Så skrev han i Trollius på den tiden han var redaktör för denna tidskrift från Dalarnas botaniska sällskap. Det var förresten i förordet till ett specialnummer om låsbräknar.
Men relationerna är värda all den känslomässiga sårbarhet de kostar. Att möta andra arter och knyta en levande kontakt med dem är ett sätt att fördjupa ens närvaro i världen och därmed öka ens egen mening, säger Tomas Ljung.
Det behöver inte ens handla om låsbräknar.
– Jag är egentligen emot att sätta den ena arten framför den andra. Linné sa att alla växter har sin nytta och att det är vår uppgift att komma på vilken det är. Jag tycker att allt som väcker ens nyfikenhet och berikar ens liv är till nytta.