OmslagPilgrimsled300

STF:s årsbok 2011
Text: Mats och Åsa Ottosson

Låt tankarna vandra

Det står som ett söndagsskoleljus över Härjedalsfjällen. Vi har slagit nattläger vid ett litet namnlöst vatten någonstans norr om Ramundberget. Solsken spiller ner genom revor i molnen och belyser fjärran fjällsidor som om de vore uppenbarelser.
Starten på vår pilgrimsvandring hade knappast kunnat få en mer passande inramning.
Framför oss vindlar en smal stig markerad med pilgrimsledens enkla handmålade kors-symbol. I morgon ska vi fortsätta vandra längs denna ganska anonyma led mot nordväst och Skarvdörren, gränspassagen mot Norge. Ikväll somnar jag till myggornas lätta tassande mot tältduken och till en envist gnagande fråga: Vad har en hedning som jag på pilgrimsvandring att göra?

Man packar sin ryggsäck och börjar gå. Svårare än så behöver det inte vara. En pilgrimsvandring är en resa av det mest grundläggande slaget. Det har den alltid varit.
När Mats ger sig ut på en svensk-norsk pilgrimsstig för att undersöka fenomenet lite närmare, är han visserligen modernt utrustad med bekväm ryggsäck, lättviktstält, uppblåsbar madrass, dunsovsäck, stormkök och frystorkad mat. Men jämfört med det liv han lever till vardags uppfyller han och fotografen och Hasselbladsstipendiaten Marcus Elmerstad ändå redan från början några av nyckelorden i den svenska pilgrimstanken: långsamhet, frihet och enkelhet. De andra fyra: bekymmerslöshet (att ta dagen som den kommer), delande (både praktiskt och genom samtal), tystnad och andlighet, får de chansen att uppleva vartefter.
Romboleden, den pilgrimsled som Mats och Marcus följer en bit på vägen, går mellan Köping och Trondheim – eller Nidaros som staden hette under medeltiden.
När de lämnar civilisationen för att under ungefär tre dagsetapper vindla fram över fjället, ger de sig ut på den mest utsatta och nakna etappen av Romboleden. Målet är Nidarosdomen och Sankt Olofs grav.
Marcus är en erfaren pilgrimsvandrare. Under arbetet med att fotografiskt skildra de moderna pilgrimsvandrarnas vedermödor och lyckostunder har han själv gått 135 mil.

Det går mot nordväst mellan Duoresbakte och Mittåstötarna, över Biskopsån mot Sylsjöns västända och gränspassagen vid Skarvdörren. Vi vandrar på lånad norsk karta, leden är helt enkelt inte utmärkt på svenska fjällkartor.
Benen hittar snart sin lunk, tankarna sin. Man funderar, som man gör när man vandrar långt, mest på enkla praktiska saker. Packningens tyngd och fötternas umgänge med terrängen. Vad ska vi äta, var ska vi sova? Är detta rätt väg?
Men snart får jag sällskap i tankarna och jag förstår då hur rätt vi valt som går just ”Via montanorum”, vägen över bergen: Ingen annanstans är man medeltidens pilgrimer närmare än här. Vi går genom samma landskap som de gjorde, och de nästan tusen år som skiljer oss åt betyder plötsligt överraskande lite.
Så gott som alla andra sträckor på alla andra svenska pilgrimsleder går i bebodda trakter. Där ställer sig nyare tider emellan, allt som hänt, lager på lager. Historiens närvaro överröstas av trafik och telefoner, det är svårt att få kontakt bakåt.
Men häruppe! Det är samma dalgångar som då, samma höjdkurvor, samma riktmärken, samma vad över samma jokkar, samma ljud – ängspiplärkor, ljungpipare, vinden, andetagen under den uppfällda huvan, medvandrarens steg.
Jag blir nyfiken på allt det praktiska. Hur gick de klädda och vad hade de på fötterna? Hur hanterade de skavsår? Hur tungt blev ett ylleplagg efter ett dagsregn? Hur såg deras packlista ut? Var slog de läger?
Vi går på bra och hinner precis resa tälten nedom Gråvålssjön innan regnet kommer. Taket sjunker och Helags toppar försvinner i molnen. Tältöppningen står öppen mot gränsfjällen som håller på att försvinna i dis.
I morgon ska vi gå rakt genom den muren, över gränsen. Den ser ogenomtränglig ut nu, men dörren kommer att öppna sig mot oss. Skarvdörren.

Medeltidens pilgrimsrörelse i Europa hörde hemma i den romersk-katolska kyrkan. Ofta var vandringarna kopplade till helgon och reliker. De stora vallfartsmålen var Den heliga gravens kyrka i Jerusalem, aposteln Petrus grav i Rom, aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela och Sankt Olofs grav i Nidaros.
Någon har räknat ut att mellan åren 1150 och 1450 pilgrimsvandrade mellan 20 och 50 procent av Europas vuxna befolkning. Då var det en folkrörelse. Man gick som botgörelse eller för att skaffa sig pluspoäng inför Gud. Den tyske prästen och teologiprofessorn Martin Luther som startade den protestantiska reformationen 1517, vände sig emot det där. Han menade att det inte gick att meritera sig för frälsning vare sig genom goda handlingar mot andra eller genom att gå hit eller dit och besöka en eller annan helig plats. Det var endast Gud själv som kunde ge frälsning genom tron. Följden blev bland annat att Gustav Vasa förbjöd pilgrimsvandrandet helt.
När pilgrimsvandrandet i Sverige återuppstår på allvar har det hunnit bli 1990-tal. Det är, lite otippat, den protestantiska Svenska kyrkan som tar initiativet. Attityden är öppen och tillåtande, många arrangörer vänder sig helt enkelt till alla som söker efter en andlig gemenskap, ja till alla som på något sätt söker djup och mening med livet, vill vistas i naturen, använda sin kropp och uppleva något tillsammans med andra. Det vidgar förstås kontaktytorna utåt för de kyrkor som står bakom, många av dem i akut behov av att attrahera flera människor. Och det verkar fungera. Det är alls inte bara troende som kommer till pilgrimsarrangemangen. 25 procent av deltagarna deltar inte i några andra aktiviteter i församlingarna och går bara någon enstaka gång om året i kyrkan.
En av de präster som arrangerar pilgrimsvandringar är Carl-Axel Hagberg i Ludvika församling. Han ordnar sedan 25 år tillbaka välbesökta kyrkstigsvandringar i församlingen och tog 2005 initiativ till en ett femårsprojekt som gick ut på att följa hela Romboleden, som passerar hemtrakterna. Två vandringar om året ordnades, bland annat gick man samtliga sträckor genom Västmanlands och Dalarna län.
– Vi gick ofta i stora grupper, det kunde vara femtio personer. Det var en fantastisk känsla! säger Carl-Axel.
Han betraktar sig själv som en gående människa, inte bara för att han har hund – även om det hjälper. När han fyllde femtio gav han sig själv en vandring mellan CG Jungs hus i Zürich i Schweiz och den helige Franciskus hemstad Assisi. Ett slags ensam pilgrimsvandring (med andligt sällskap av Jung och Franciskus) som ibland gick genom natursköna alpbyar, men också passerade Milano, med massor av asfalt, betong, trafik och avgaser.
– Det var förskräckligt, men vissa sträckor ska bara avverkas. Så är det också i livet.
Med vandringen ville han göra en markering av att något nytt skulle komma, säger han. Det blev en inre färd i ett yttre landskap, precis den upplevelse som många människor har som vandrar en längre sträcka.
– Jag har en stor tillit till den processen, säger Carl-Axel. Efter ett tag är känslan inte att jag vägen, utan att det är vägen som går mig.
Kanske är det bråttomsamhället som gör att fler och fler människor söker sig till pilgrimsvandrandet. Inre ro och stillhet upplevs ofta som en bristvara. Många söker efter nya verktyg att lägga i livets verktygslåda – som mindfulness, qigong och annan meditation – vid livskriser av olika slag. Pilgrimsvandringarna hör till samma familj, enligt Carl-Axel, det är den stilla rörelsen inom oss som står i fokus.
– En del människor vill ha mer böner och psalmsång, andra mindre. Olika ledare gör på olika sätt. För mig är det viktigt att ingen känner sig utestängd, säger han.
Om trenden fortsätter – att folk eftersträvar allt mer enkla upplevelser som kontrast till ett liv av stress och konsumtion – har kyrkans pilgrimsvandringar chansen att locka ännu fler människor, menar han.
– 80-90 procent av alla svenskar svarar i undersökningar att de får sina andliga upplevelser i naturen och folk behöver gå för att klara sin hälsa. Sköter kyrkan sina kort rätt så …
Kombinationen mellan andlighet, rörelse och natur är perfekt, enligt Anna Davidsson Bremborg, religionssociologisk forskare vid Lunds universitet och präst i Landskrona församling. Forskning visar både att motion är rena medicinen och att sinnesintrycken i naturen är som massage för själen. Gemenskap är också en bevisad hälsokick.
– Under en längre vandring med övernattningar lär man känna människor på ett sätt som nästan inte är möjligt annars, säger hon.
Hon har personlig erfarenhet av runt trettio vandringar i grupp i samband med sin forskning om det moderna svenska pilgrimsvandrandets framväxt. Erfarenheterna har hon samlat i boken Pilgrimsvandring på svenska (Arcus förlag 2010).
– Man lär sig mycket av att dela människors berättelser, säger Anna.

Gränspassagen är ett trångt grindhål i ett renstängsel, i en trångt pass inramat av bistra flällsidor. Det känns lite ovigt och klumpigt att krypa igenom med ryggsäck på ryggen.
Vi tar ett foto och sedan börjar vi gå. Det känns att man passerat en gräns inte bara i territoriell bemärkelse. Man går över en tröskel. Det bär nedåt, det värsta är över nu. Vi går in i ett annat land, därnere talas ett annat språk, därnere har de andra pengar. Och det blir varmare, dels rent bokstavligt för varje förlorad höjdmeter, dels värms man av tanken på annalkande mänsklig närhet. Det blir snabbt bygd på den norska sidan. Man behöver inte gå långt för att se odlad mark och den första röken ur en skorsten.
Korna betar lite varstans på skogen, man ser dem inte alltid men man känner den varma doften av djur och hör koskällorna.
”Det var godt å komme i hus” står det i gästboken i Stuggudal.
Ja det är fint nu, att nå bebyggelse och folk. Det måste ha varit än mer kännbart då, på medeltiden, att lämna den ödemarken och komma tillbaka hem till människorna. Och veta att snart, om en vecka, är man framme i Nidaros, i det största av hus.

Då var det kanske självklart vem som kunde räkna sig som pilgrim, men hur är det nu? Det finns det många åsikter om. I Norge, exempelvis, får man bara kalla sig pilgrim om man rör sig på en uppmärkt pilgrimsled. Men man måste inte vandra, det går bra att jogga eller cykla exempelvis. På den världsberömda mångfaldigt omskrivna pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien är det också många som cyklar. Även inom den svenska pilgrimsrörelsen finns olika ståndpunkter.
Anna Davidsson Bremborg har sin definition av en pilgrim klar.
– Jag tycker att man får bestämma själv. Om man känner att man har gjort en pilgrimsvandring så är man en pilgrim.
Anna säger att det kan handla om att du har fjällvandrat många gånger förut, men just den här gången kändes det som en pilgrimsvandring.
– Det kan bero på att du bearbetade någon särskild existentiell fråga samtidig som du gick. Att du gjorde en inre resa samtidigt som den yttre.
Sverige skiljer sig från andra länder genom att man ofta går i tystnad någon del av vandringen och att man här vare sig betonar målet eller själva leden man går på.
Det viktiga är vandrandet, att man går, och att det händer nåt inom en under tiden, enligt både Anna Davidsson Bremborg och Carl-Axel Hagberg.
Pilgrimsvandringen är ingen tävling. Var och en gör sin egen resa, även om man råkar vandra samma väg. Vissa går för att bli en levande del av en tusenårig kulturhistorisk tradition. Andra går för att praktisera sin gudstro i det största och vackraste av alla andaktsrum: naturen. Många går för att få tid och ro att möta sig själva.
Att resa till fots, att låta kilometrarna ta tid, är ett sätt att skala bort vardagens distraktioner och bromsa levandets hastighet till ett mänskligare tempo. Äntligen hinner man ikapp sig. Under den meditativa stillhet som lägrar sig under en längre vandring hinner man umgås väldigt nära med både sina tankar och sin kropp. Båda delarna kan vara nog så spännande och insikterna har man kvar långt efter att skavsåren läkt.
Den som pilgrimsvandrar må vandra ensam i stunden ¬– man går ändå tillsammans med andra människor. Man är en del av en tradition som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden och tvärs över kontinenter. Människor har vandrat, och vandrar än idag, i alla stora religioners namn. Muslimer vallfärdar till Mekka, judar till klagomuren i Jerusalem, indiska hinduer till Kumbh Mela, tibetanska buddhister runt Mount Kailash.
Man går, cyklar, åker rullstol, bil, tåg, buss; tar sig till målet på olika sätt.
Kanske är det som Anna Davidsson Bremborg säger att, nästan vilken resenär eller vandrare som helst kan bli en pilgrim, om man inte dränker resan i jäkt och distraktioner. Nog var det en form av pilgrimsresa jag – Åsa – gjorde till Skierfe vid porten till Sarek härom sommaren. Jag hade fyllt femtio, och ville manifestera den stora dagen genom att njuta av och meditera vid en av Europas vackraste utsikter, den över Ráhpaädnos delta. Att berget sedan urminnestider hållits för heligt av samerna bidrog till upplevelsen, men var inte avgörande, det var inte en religiös upplevelse på det viset. Men den markerade en gräns i mitt liv.

Från Stuggudal mot Tydal går leden på skrå upp och ner längs dalsidan. Det är mycket vackert, nysköljt av regn och nästan oanständigt frodigt. Grönskan sprutar ur marken. Det är noppor och nävor, tolta och bräken, kovall och pyrola, stormhatt och daggkåpa.
Kronblad klippar vid de våta stövlarna och regnbyxorna, särskilt smörblommor och midsommarbloster. Det ser ut som färgstänk i gult och lila, högsommarens liturgiska färger här i fjällbjörkskogen.
Det är en vandring genom sprängande, svällande skaparkraft. Men vems? Vads? Marcus vet vad han tror, jag är mer klar över vad jag inte tror på. Men till min förvåning börjar jag märka att listan över vad jag faktiskt tror blir ganska lång även den. Kanske har den rentav växt under själva vandringen. Livet med stort L. Att det är meningsfullt och stort att få vara liv bland annat liv på den här planeten ett litet tag. Att det finns band mellan allt levande som är i någon bemärkelse heliga.
När vi till sist kommer till Nidarosdomen – katedralen i Trondheim – har kronbladen för länge sedan torkat och blåst bort från stövlar och byxor. Det myllrar av folk; turister, trondheimsbor, trängsel.
Det var knappast annorlunda på medeltiden. Det talas många språk och det säljs allsköns krimskrams, det spelas gatumusik på fiol och säckpipa, det gycklas och kramas, äts och dricks, skryts och ficktjuvas. Nu som då.
Och så stiger man in i katedralens stillhet. För somliga är mässorna under Olavsfestdagene i slutet av juli den långa resans höjdpunkt. Jag känner mig obekväm och längtar tillbaka till stigen genom fjällbjörkskogen där jag själv kunde välja ord, eller välja inga ord.
Det gör inget. Så är det. Vi är olika, det märks när man pratar med alla de andra pilgrimsvandrarna som sammanstrålat här. Trots att vi vandrat till samma plats har vi färdats med skilda uppsåt och med siktet inställt på skilda mål.
Men vi vandrar.

Text: Åsa och Mats Ottosson
Foto: Marcus Elmerstad

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300