CIMG8389

Sveriges Natur 1/2014
Text och foto: Mats Ottosson

Lekar på fjället

Det är en timme före midnatt, sent i maj. Högåsen når bara just ovanför trädgränsen, men på dess krön står man omgiven av ett storslaget jämtländskt fjällpanorama. Här får man hela paletten, från purpur över Rensjövalen i nordväst där solen just duckat bakom horisonten; till isblått över Snasahögarna i söder.
I den ljusa, vindstilla natten hörs småspov och ljungpipare, enkelbeckasin och rödbena. Gökhanar gal och dalripor och gökhonor skrattar ikapp.
Nu fattas bara en sak.

Jag har sagt i flera år, till mig själv och andra, att den här säsongen ska det ske. Dubbelbeckasinernas nattliga spel i fjällen tillhör en kategori av naturfenomen som kan fylla mina vinterdagar med en nästan plågsam längtan efter vår, ljus och äventyr. Detta trots att jag aldrig sett dubbelbeckasin i mitt liv. Eller kanske just därför. Någonting har hela tiden kommit emellan; dubbelbeckasinspel har förblivit en ouppfylld längtan. Tills nu.
Från Enaforsbornas lilla raststuga på krönet av Högåsen, Grand Hotel kallad, bär det av österut i enlighet med de instruktioner jag fått. Och efter bara några hundra meter hörs märkliga ljud stiga ur de skymningsdunkla tuvorna: ett bakgrundssorl av ivrigt kvittrande samt ett knäppande som närmast påminner om det ljud som uppstår när man drar en nagel längs tänderna på en plastkam. Om de spelande beckasinerna befinner sig femtio eller tvåhundra meter bort är omöjligt att avgöra. De låter för övrigt knappt ens som fåglar. Har utomjordingar i miniatyr strandat bland tuvorna? Är vi objudna gäster på en stimmig fest för småfolk med miniatyrkastanjetter? Liknelserna ställer sig på kö, den ena knasigare än den andra, men ingen passar in på detta förbryllande och ännu osynliga spektakel.
Inte förrän vi sjunker ner på huk och plötsligt – tack vare vår låga position – får fåglarna i silhuett mot natthimlen, klarnar det vad det är som pågår.

Det finns fyra svenska fågelarter som har för vana att under våren samlas på spelplatser, så kallade lekar, där hanarna mäter sig mot varandra och visar upp sig för honorna. Dubbelbeckasinen är den minst kända i samlingen eftersom den gör upp om parningsrättigheterna nattetid på sanka, ensligt belägna fjällsluttningar. Orre och tjäder är mer välbekanta lekande fåglar, brushanen fullbordar kvartetten.
För ett par hundra år sedan var häckande och spelande dubbelbeckasiner en vanlig syn på översvämmande strandängar i södra Sveriges slättbygder. Det är möjligt, rentav troligt, att det var en nyss skjuten dubbelbeckasin Ulla Winbladh bjöds i Bellmans epistel n:o 82, jämte Rödt vin med pimpinella. Precis som namnet säger är ju en dubbelbeckasin en matnyttigare portion än en enkelbeckasin eller en dvärgbeckasin (i äldre tider kallad halvenkel beckasin).
På grund av ihärdig jakt och torrläggning av våtmarker är arten dock sedan länge försvunnen som häckfågel i söder. Vill man se den måste man till fjälls.

Det skådespel som nu avtecknar sig mot den ljusa natthimlen bortom Högåsen framstår till en början som ett komiskt kaos. Kanske är det tjugo spelande hanar, kanske fler, det är mycket svårt att uppskatta deras antal för de dyker upp, försvinner och dyker upp igen. Emellanåt hoppar någon jämfota rakt upp med flaxande vingar. När flera hanar gör det samtidigt ser de ut som dansande insekter mot himlen. Men oftast står de högdraget på en varsin tuva, som små hornblåsare med utspända bröstkorgar och näbbarna riktade snett uppåt, och låter höra sina märkliga läten.
Efterhand börjar man se mönstret. Varje hane har ett eget territorium, ett kanske tio gånger tio meter stort område där han är ensam herre. Där territoriet gränsar till andras täppor utspelar sig bataljer med läten, poser, flax och hopp som vapen. Ibland blir det regelrätt brottning. När en hane till synes försvinner efter en sammandrabbning rusar han i själva verket mellan tuvorna till andra sidan territoriet för att ta upp en ny gränskonflikt.
Sådär håller de på, timme efter timme, natt efter natt i mer än en månad. Det sägs att hanarna förlorar sju procent av sin kroppsvikt varje natt. Det kompenserar de genom att äta upp sig igen under dagen, främst på daggmask.
Någon vecka in i spelsäsongen anländer honorna. Det är dem allt handlar om. De har makten att välja vem som ska få para sig.

Natten på kalfjället känns tidlös. Ingenting skvallrar om hur snabbt minuterna går eller vilket århundrade man befinner sig i. Beckasinerna mot natthimlen, fullmånen över Storsnasen: allt är samma nu. Dubbelbeckasinspelet är så sammanvävt och förknippat med denna miljö att det känns som själva symbolen för de ljusa försommarnätterna på fjället. Detta sker här och ingen annanstans.
Ändå är det egentligen fel att kalla dubbelbeckasinen en fjällfågel eller ens svensk. Mer än två tredjedelar av året befinner sig beckasinerna någon annanstans. Men var? Fram tills helt nyligen visste ingen var fågelns vinterkvarter ligger. När det till slut avslöjades blev de jämtländska dubbelbeckasinerna en världsnyhet. Det var inte så mycket resans afrikanska slutmål som väckte uppmärksamhet, som sättet fåglarna flyttade på.

Sent i maj 2010 satt fyra utpumpade personer vid köksbordet på Ånnsjöns fågelstation i Handöl. Klockan var fyra på morgonen, det hade varit en lång natt på fjället och de borde förstås gå och lägga sig. Men de stod inför ett efterlängtat svar och vem vill väl sova då?
Våren innan hade tio dubbelbeckasiner fångats och var och en hade fått en så kallad ljuslogg fäst vid sitt ena ben; en kombination av ljusmätare, klocka och dataminne. Loggen registrerar och lagrar uppgifter om mellan vilka tidpunkter varje dygn solen skiner, vilket i sin tur avslöjar var på jorden den befinner sig. Ett gram elektronik räcker för att avslöja var en flyttfågel finns på vintern. Men det finns ett viktigt förbehåll: fågeln måste fångas igen när den återvänder nästa år så att ljusloggen kan plockas bort och informationen tankas ner på en dator.
Man visste av erfarenhet att dubbelbeckasinhanar gärna återvänder till samma spelplats år efter år och denna natt hade antagandet bekräftats med besked. Tomas Alerstam, Åke Lindström och Raymond Klaassen från Lunds Universitet samt Peter Bahlenberg från Ånnsjöns fågelstation hade lyckats fånga två loggförsedda fåglar och nu låg de minimala apparaterna på köksbordet och ruvade på sin information. En av dem anslöts till en laptop och Raymond Klaassen gjorde några förberedande kommandon. När gåtans lösning var ett knapptryck bort stannade han upp.
– Det var hisnande, säger Åke Lindström. Jag minns att jag tänkte: just nu finns det ingen i hela världen som vet var dubbelbeckasinen övervintrar. När vi trycker på enter, klockan fyra på morgonen i en liten fjällstuga i Jämtland, kommer vi att få svaret. Det var ett av de största ögonblicken i mitt yrkesliv.
Enter: Kongo!
Det var en överraskning i sig med tanke på att fåglarna i Sverige håller till i så öppen terräng och att Kongo, åtminstone enligt den europeiska schablonbilden, är ett regnskogsland.
Men än mer anmärkningsvärt var att fåglarna flugit dit utan mellanlandning, vilket innebar nonstopflygningar på upp till tre och ett halvt dygn. Och det hade gått fort. En beckasin hade hållit en genomsnittshastighet på 96 km/h. Så snabb flyttning över så stora avstånd genomför såvitt man vet ingen annan varelse på jorden.

Tre år efter den där natten, och ett knappt dygn efter mitt eget möte med dubbelbeckasinerna på Högåsen, sitter jag vid detta köksbord på Ånnsjöns Fågelstation i Handöl. Härifrån har det senaste decenniet inventerare rest sig i kvällningen för att under ljusa maj- och juninätter kartlägga dubbelbeckasinerna i Jämtlandsfjällen. På så sätt har de lagt den bas som krönts med världsnyheten om fåglarnas flyttning.
Ikväll är det fullsatt runt bordet. Tre av de närvarande – Åke, Raymond och Peter – var med när gåtan löstes för tre år sedan. En pappa och hans två fågelintresserade söner har kommit för att få vara med om en dubbelbeckasinnatt och en fågelskådare från Mexiko City drömmer om närkontakt med great snipe. Evolutionsbiologen Robert Ekblom från Uppsala universitet – som skrev sin avhandling om dubbelbeckasiner men numera studerar järvar – har tagit ut semester för att kunna vara med. Han har förlorat sitt hjärta till dessa fåglar. Tårtan han bakat till kaffet har han krönt med en beckasinsilhuett.
När skymningen närmar sig skickas alla ut på fjället försedda med inventeringsuppdrag och gps:er. Ekblom, Klaassen och Lindström följer Getryggens sluttning västerut till en känd spelplats för att fånga och ringmärka och i bästa fall återfinna fler ljusloggar. Under de senaste åren har ännu fler dubbelbeckasiner försetts med loggar, men försöken att få tillbaka dem har haft högst varierande framgång. 2011 – inte en enda. 2012 ¬¬- nio stycken! I år – hittills inte en enda.
Fångstnät sätts upp och snart sitter trion under ett provisoriskt regnskydd och märker beckasiner i pannlampssken. Robert lägger varje fågel försiktigt på rygg i knäet, som ett spädbarn inför ett blöjbyte. Fast snart liknar det mer ett besök på barnavårdscentralen, när linjal och våg kommer fram och det ena måttet efter det andra antecknas i märkningsprotokollet.
När processen är fullbordad släpps fågeln och den flyger direkt till leken femtio meter bort och börjar spela igen.

Under denna kyliga natt, dimgrå som en isländsk saga, ringmärks tolv fåglar och två tidigare märkta beckasiner återfångas. Det är ett gott facit. Man hittar inga ljusloggar, men under vandringen tillbaka upptäcker forskarna två hittills okända beckasinlekar. Hoppet lever om att lyckas nästa natt, som är årets tredje och sista fångsttillfälle.
Soluppgången närmar sig och nere i dalen börjar blåhakarna sjunga in gryningen. Förutom att sången värmer ända in i hjärteroten påminner den om alla sköna frågetecken som ännu återstår att räta ut för flyttfågelforskarna.
Ingen vet var i Sydostasien våra blåhakar finns på vintern.

Text: Mats Ottosson

Fotnot: Årets sista fångstnatt återfår forskarteamet verkligen en ljuslogg – den första hittills som burits av en fågel i två år. Innan batteriet dog hann den registrera två hela höstflyttningar. Båda var i stort sett identiska: raka spåret från Jämtland till Niger, ett kort stopp där och sedan en sista etapp till slutmålet i Kongo.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300