_MG_4085

Fauna & flora 3/2014
Text och foto: Mats Ottosson

Lupptäcktsfärd i gräsriket

Man kan se kruståtel, knylhavre och rödven i hela sitt liv utan att egentligen se dem.
Men så åker man på gräskurs.

Det är högsommar i Sörmland, temperaturen har redan klättrat förbi tjugofem och är på god väg mot trettio. Man borde ligga på en badklippa någonstans, inte stå här med blocket i högsta hugg och anteckna snärplängden på gräs i en vägkant utanför Flen.
Men det är ju så kul att upptäcka nya världar.
Gräsen är, hur allestädes närvarande de än må vara, anonyma för de flesta. Själv har jag mest tänkt på dem som ett kollektiv. Gräset! Tillsammans är ju gräsarternas sätt att finnas till. Tillsammans har de erövrat jorden, skapat prärie, stäpp och savann. Gräset står på många ben, det låter sig inte nedslås – eller rättare sagt det låter sig visst nedslås av både liar, åkgräsklippare och gräsbränder, men det kommer alltid tillbaka igen. ”… ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals små gaslågor, så är det att höra gräset växa”, som Tomas Tranströmer skriver i Östersjöar.
Men någonstans har nyfikenheten på de enskilda arterna ändå kliat och när Hans Rydberg och Janne Elmhag ordnar gräskurs denna sommar presenterar sig en möjlighet. Och det är inte bara jag som nappar. Vi är 24 personer från Landskrona i söder till Örnsköldsvik i norr som samlas i den scoutstuga vid sjön Orrhammaren som fungerar som nav för kursen. Bevekelsegrunderna är skiftande, några kommer att ha nytta av kunskaperna i sina jobb som naturvårdskonsulter, andra i sina ideella åtaganden i landskapsfloraprojekt. Någon har lärt sig gräsen tidigare i livet men sedan fått erfara hur snabbt kunskaperna sjunker ner i glömskans undervegetation om de inte underhålls.
– Det retar mig att jag glömt så mycket, säger Kerstin Attlee från Torslanda utanför Göteborg. Tvärs över vägen där jag bor finns en betesmark med massor av olika gräs och där går jag och tänker: vad hette den nu igen, och vad var det den där hette?

Även om gräsen kan variera rejält i storlek – från det lilla ettåriga vitgröet hemma i grusgången till jättebambun i Sydostasien – utgör de en homogen växtgrupp. Alla arter tillhör familjen Poaceae vars ungefär 9 000 arter dominerar stora ytor av planetens landareal. Framgångarna beror bland annat på inte bara förökar sig genom att blomma och sprida pollen utan också icke-sexuellt med hjälp av utlöpare. Det gör dem konkurrenskraftiga (och perfekta att använda i gräsmattor – ju mer man klipper gräs, desto fler skott bildas och desto tätare blir gräsmattan). Att gräsen fallit människan rent bokstavligt i smaken har förstås också bidragit till deras segertåg; världen över odlas och äts gräs: ris, sockerrör, hirs, majs, vete, råg, havre och så vidare.
En annan egenskap som utmärker gräs är att deras pollen sprids av vinden. Att de inte behöver behaga bin och andra pollinatörer med hjälp av storblommig färgprakt sätter sin prägel på hela deras uppenbarelse.
– De har inga snygga blommor, men de har någonting annat. De har form, sirlighet och utstrålning, säger Hans Rydberg.
Det ska vi snart bli varse. Visserligen måste den som vill lära sig skilja på olika gräsarter stirra en hel del med lupp på små, små detaljer – allt från bladslidor och snärp till småaxens skärmfjäll, ytteragnar, inneragnar och borst. Men ofta klarar man sig långt på helt andra karaktärer som både är enklare att se och lämnar mer utrymme för skönhetsupplevelser. Det är dem Hans Rydberg och Janne Elmhag helst betonar. Växtplatsen. De olika nyanserna av grönt. Vippans luftighet, volym och skimmer. Gräsets hållning och helhetsintryck.
– Skit i snärp och bladslidor och mikroskop, det finns helt enkelt inget annat gräs som ser ut såhär, säger Hans och håller upp den vackra pärlbåge som bergslokens strå bildar.
Vi har fortfarande inte kommit längre än femton meter från kurslokalen. Vi började nyss nere vid stranden med vass och en annan storvuxen art som ofta finns där det är lite fuktigt: jättegröe. Det sistnämnda kallar Hans Rydberg för snokgräs, efter de två gula fläckarna på bladundersidan, just där bladet fäster mot strået. Ja, de ser faktiskt ut som snokens nackfläckar. Och plötsligt kan man jättegröe!
Sådana kom-ihåg-namn finns det gott om ska det visa sig – lessengräs och hitlergräs för att bara nämna några. Och där det saknas namn kan man alltid lansera egna.
– Feministgräs! säger Kristin Norkvist om piprör som har en hårtofs i ”armhålan”.
Snart har vi hittat ytterligare ett halvdussin vanliga arter: tuvtåtel, timotej, ängskavle, hundäxing och några till. Janne Elmhag samlar in provexemplar av varje art som nu får bilda början till den gräsutställning som kommer att växa fram i trädgården utanför scoutstugan under de kommande dagarna. Tio artnamn skrivs upp på whiteboardtavlan som står lutad mot redskapsskjulet. I bästa fall kommer vi att komma upp i femtio innan kursen är över.
¬– De femton enklaste lär man sig direkt, nästa 30–35 kräver lite mer jobb, säger Hans Rydberg.

Hans Rydberg och Janne Elmhag är naturvårdskonsulter med mångårigt botaniskt förflutet. Att Hans tog initiativet till just en gräskurs (och städslade Janne som assisterande coach) beror helt enkelt på att det är där kunskapsbehovet antas vara som störst. Personligen är Hans mer intresserad av en helt annan och betydligt knepigare artgrupp. Han brukar ägna en stor del av vintrarna åt att gå igenom sommarhalvårets travar av pressade maskrosor. Där kan man snacka om utmaning; det finns nästan 600 olika maskrosor bara i vårt land.
Men visst kan han hänföras även av gräs.
– De är underskattade, tycker jag.
Janne Elmhag brukar ägna sig åt ett annat slags botaniskt finlir: att finkamma gräs i fasta provytor i stundom hårt nedbetade betesmarker, som en del av arbetet med den regionala miljöövervakningen. Ofta har betesdjuren gått så grundligt fram att han får klara sig utan ax och vippor vid artbestämningen. Han får titta desto noggrannare på blad och strån istället. Kanske smaka på dem.
– När vi började projektet letade vi mycket efter karaktärer på de olika arterna. Det blev en hel del tuggande som inte alltid var så angenämt.
Nu är det sällan han tar hjälp av smaklökarna, men det händer, till exempel när han vill bekräfta en misstanke om att det är ett darrgräs-blad han har framför sig. Denna mycket vackra art smakar vidrigt beskt: som t-sprit ungefär.
Det där smakandet är faktiskt inget kuriöst undantag som enbart hårt prövade naturvårdskonsulter kan ägna sig åt. Vem som helst kan ha nytta av både smaksinne, luktsinne och känsel vid artbestämningen av gräs. Vårbrodd och hässlebrodd doftar och smakar sött och kola-aktigt av ämnet kumarin. Stagg har hårda och nålvassa blad: att lägga handen mot en tuva är som att klappa en arg igelkott. Kvickrot och lundelm – två snarlika arter – kan man skilja åt genom att slicka på bladen. Kvickrotens blad är glatta på undersidan medan lundelmens är strävhåriga på både ovan- och undersidan. Och tuvtåtel – detta vanliga gräs vars täta, höga tuvor helt kan dominera igenväxande gräsmarker – har blad som är så sträva av mikroskopiska kiseltänder att Hans Rydberg avråder från att slicka på dem, eller ens känna efter med den känsliga huden på läpparna. Varvid vi förstås är några stycken som måste göra just det. Efter det glömmer vi inte hur tuvtåtel känns!
– Tuvtåtel står ofta kvar i betesmarkerna i slutet av säsongen, för djuren hatar det. Det skulle jag också göra om jag vore ko. Annars tycker jag det är ett fint gräs med stora, luftiga och lite skimriga vippor, säger Hans Rydberg.

Och apropå betesmarker är det till en sådan vi far nästföljande dag. Färden dit går genom marker som kursdeltagaren Inga-Britt Karlsson – lantbrukare utanför Åtvidaberg – är bekant med sedan ungdomen.
¬– Där, i Ökna magasin, brukade det vara logdans. Och där borta tittade jag på kattuggleungar med en pojkvän, säger hon och pekar.
Inga-Britt har varit intresserad av botanik i hela sitt liv. När hon var åtta år tjänade hon ihop pengar till sin första egna bok – Ursings flora – genom att putsa ägg och bära in ved därhemma. När hon med floran i handen började artbestämma växterna kring gården insåg att hon varit totalt lurad. De svar hennes pappa gett på hennes ideliga blomfrågor var ju bara hittepå!
– Strätta kallade han för gredelina, till exempel. Åh, jag var så arg på farsan.
Snart lärde hon sig de rätta namnen: som liten flicka med Ursing i näven och på gymnasiet när hon gjorde ett herbarium som specialarbete; när hon pluggade ogräs på lantbruksskolan och när hon läste en floristikkurs på universitetet. Men åren har gått, tillvaron har varit uppfylld av ungar och jobb och somliga kunskaper har förbleknat. Det ska repareras nu.
– När jag åker runt med traktorn och rundbalar ensilage vill jag kunna se: därborta står en gröe och där växer en ven. Det roligaste är att få grepp om släktena.
Och det är precis så vi går till väga. Vi bringar ordning i kaos genom att först lära oss vad som är typiskt för de olika grupperingarna av gräs; de olika släktena. När vi kommer fram till utflyktsmålet Mora hage nordöst om Malmköping samlas det därför lika mycket släktkaraktärer som artkaraktärer i anteckningsblocken. Medan solen gassar och bromsar hugger efter bara ben nöter vi in att det nedersta grenvarvet i svinglarnas vippor bara har en eller högst två (i spetsig vinkel sittande) vippgrenar. Vi strövar som en flock hungriga gräsätare genom hagen medan vi bekantar oss med ven-arternas små enblommiga småax i luftiga vippor (de ser ut som knottsvärmar i solskenet) och med gröenas julgransformade vippor och deras bladspetsar som är ihopnupna i spetsen (ungefär som fören på en kajak).
Med oss tillbaka till Flen har vi stagg och darrgräs, backskafting och blåtåtel och många fler. Den kvällen kan man konstatera på whiteboardtavlan att vi nått en bra bit över trettio arter. Och vi är långtifrån färdiga. Färden går vidare mot nya biotoper och arter: en parkeringsplats vid väg 52 (rörflen och foderlosta), en åker mitt emot hamburgerrestaurangen Max vid Västerleden i Nyköping (storven och åkerkösa), en lövskog vid Linuddens naturreservat (hässlebrodd och lundgröe) och en badstrand vid Strandstuviken (rörsvingel och strandråg). Plötsligt har vi passerat drömgränsen.
– 53 arter, det trodde jag inte, säger nationalekonomen Tore Söderqvist från Sorunda.
– Men de sitter inte häruppe ännu, säger Kerstin Vikman, veterinär från Värmland, och knackar sig på pannbenet.
Så vi tuggar om och tuggar om, idisslar artnamn och karaktärer, tills det är den sista dagens förmiddag och dags för självtest och examen. Vid det laget har gräsutställningen mer börjat se ut som en utställning av hö. Gulnade strån och blad hivas ut i ett skogsbryn och artnamnen på whiteboardtavlan suddas. Istället dukas femton nyplockade gräs upp. Nu ska det visa sig vad man hunnit lära sig. Det är bara man själv som får veta vad man har för resultat på testet, och det är precis som det ska vara. Huvudsaken är inte hur många rätt man prickar in, utan att man lärt sig att det är möjligt att lära sig. Att man gläntat på dörren:
– Vardagen blir mycket rikare när man vet vad det är man ser, säger Liselott Evasdotter, långfärdscyklist och naturvårdsbiolog i Uppsala. Gräsen finns överallt; när man går till affären eller när man cyklar till jobbet. När man ser att de inte bara är gräs utan en massa olika gräs, då blir världen liksom större. Jag har kanske inte hittat nya världsdelar här – men nya regioner och provinser.
Själv går jag omkring resten av sommaren med nymornad blick. Jag har förstås sett rödblonda hyggen förut, men inte reflekterat över att det är kruståtel. Jag har varit på Gotland förut utan att förstå att det är grusslok som får torrbackarna att skimra. Jag har aldrig noterat åkerkösans vippor som svävar som en gyllene dimma ovanför veteåkern. Jag har gått miltals i fjällen utan att se hur fjällgröets frön börjar gro redan när de sitter på vippan, för att växten ska ha större chans att hinna fortplanta sig under den korta säsongen vid kanten av snölegorna. Nu ser jag.
Och nästa år ryktas det om en kurs om starrar och andra halvgräs.
Det låter svårt. Utmanande. Underbart.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300