Naturen är den bästa terapisoffan

Min historia börjar en dag mitt i sommaren för snart sex år sedan.
Jag står och tvålar in mig i duschen när jag känner en knöl i det vänstra bröstet. Eller gör jag det? Nästa gång jag duschar och med hjärtat i halsgropen känner efter hittar jag ingen knöl. Men misstanken gnager. Knölen kommer och går.
Resultatet av undersökningen på mammoenheten på närmaste sjukhus några veckor senare ger mig inget annat val än att ställa in mig på kamp. Jag har bröstcancer. Jag ska gå igenom minst en operation och tuffa behandlingar. Så är det.
Jag tar hunden med mig ut i skogen, sätter mig på en sten och stortjuter. Ska jag dö nu? Jag försöker ta in katastrofen så gott jag kan. Jag är förtvivlad, men inte bara det. Jag är skitförbannad på min kropp som har svikit mig. Som jag har tagit hand om den: alla träningstimmar, all vegetarisk mat – jag har verkligen levt hälsosamt, kärleksfullt och miljöanpassat. Och nu detta!
Turerna till skogen blir många de här dagarna. Det är perfekt att kunna gå dit och kunna vara så ledsen och ilsken som jag verkligen är. Slippa hålla masken för familjens skull. Träden och stenarna får ta emot all min frustration. Och det gör de utan att protestera. Och de står kvar nästa gång jag kommer.

Eftersom jag sedan dess har skrivit en bok om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter vet jag att jag inte är ensam om att gå ut i naturen när livet är jobbigt. Många som är stressade, krisar eller mår dåligt av andra skäl använder naturen som kraftkälla nästan utan att ens tänka på det. När man går på högvarv på jobbet känns det naturligt att gå en promenad på lunchen. Om privatlivet är inne i en turbulent period känns helt rätt att ta fika med sig ut i trädgården och gömma sig för omvärlden en stund eller gå och sätta sig nere vid vattnet på en sten och glo. Eller packa badkläder, dra till havet och låta solen värma ens glåmiga ledsna kropp och själ i några timmar. Naturen kan fungera både som terapisoffa, andaktsrum och retreat för den som vill. Och man behöver aldrig boka tid. Naturen är öppen när du behöver den, dygnet runt. Och att vistas där är gratis.
Det finns gott om forskning, bland annat i Sverige och USA, som visar att det här är på riktigt – naturvistelser är avstressande. Blodtryck och puls sjunker och man får bättre koncentrationsförmåga av att vara i naturen. Men man måste inte bege sig ut i vildmarken för att det ska fungera. Det räcker bra med en liten förortsskog, en stadspark, en trädgård, en grönskande utsikt från ett fönster – eller till och med en naturfilm eller bara ljudet av fågelsång eller en brusande bäck så blir vi lugnare.

För min egen del växte en beslutsamhet fram under min hemsnickrade skogsterapi:
Jag tänker inte dö nu. Jag har tre barn som ska försörjas och skjutsas till träningar, jag och min man är mitt uppe i två viktiga bokprojekt, jag håller på och lär mig spanska, jag ska resa till Indien. Men först ska jag besegra den där jävla cancern.
Jag har hört att qigong är bra för immunförsvaret, så jag anmäler mig till en kurs. Och så bestämmer jag mig för att fortsätta gå ut i naturen varje dag.
Jag ger mig själv en jättedos naturkraft innan cytostatikabehandlingarna börjar genom att åka iväg för att rida i Jämtlandsfjällen i några dagar jag tillsammans med en av mina bästa vänner. Jag rider en snabb islandshälst genom det höstglödande fjälllandskapet, grillar öring över öppen eld, badar naken i en iskall fjällsjö, pinkar i det fria, får skavsår och sover i en kåta på fjället under fullmånen. Jag känner att jag lever.
När jag kommer hem är jag peppad. Cytostatikabehandlingarna börjar och jag går ut nästan varje dag. En skön känsla av att vara en del i ett stort sammanhang infinner sig allt oftare när jag är ute, en bra känsla av litenhet och obetydlighet. Det ger mig distans till min egen situation. I naturen blir det så tydligt att allt levande ska dö och att allt annat går vidare när en individ dör. Det är helt naturligt. Den insikten kommer till mig gradvis och känns bara bra.
De dagar när jag mår som mest illa orkar jag inte gå ut. Då ligger jag i min säng, lyssnar på radion och tittar ut genom fönstret på en av de stora lönnar som ramar in vår trädgård. Jag ser klorofyllet vika från bladen när trädet förbereder sig för vinterkylan. Löven skiftar i ockragult, orange och knallrött. Så faller de, ungefär samtidigt som mitt långa hår.

Det här var sex år sedan. Nu är jag frisk och mitt hår har växt ut igen. Jag äter fortfarande medicin i förebyggande syfte, men mår väldigt bra. Och jag har fortsatt att gå ut. Att använda naturen som kraftkälla är självklart för mig nu. Den djupa kontakt med mig själv som jag får när jag är ensam i skogen vill jag inte vara utan. Min inre röst, som har så svårt att höras i vardagsbruset, är stark och klar därute.
Jag skulle inte formulera det som att naturen läkte mig till kropp och själ. Men jag tror att vistelserna i naturen försatte mig i ett tillstånd som underlättade för kroppen att ta hand om sjukdomen på bästa sätt. Den starka stress som jag utsattes för hindrade tanken och blockerade allt positivt i början. Men i skogen och vid sjön slappnade jag av och då blev det lättare att stå ut med att vara sjuk och må dåligt vilket i sin tur ledde till att jag mådde mindre dåligt. Och att jag orkade se framåt.
Jag märkte att Qigong passar utmärkt att utföra i naturen, och det har jag fortsatt med sedan dess. Men nu gör jag det inte längre för att göra det bästa av en jobbig situation. Nu gör jag det för att det har blivit en vana och ett behov. Jag har dessutom upptäckt att jag löser problem och blir mer kreativ när jag går i skogen än när jag sitter vid skrivbordet hemma. Många av de senaste årens bästa idéer har fötts till lövsus och vågbrus.
I naturen kan jag dessutom alltid vara hundra procent mej själv; ful och fel vissa dagar, vild och vacker andra. Granarna bryr sig inte. Inte rävarna heller.