Naturlig-mångfald300

Svenska Turistföreningens årsbok 2009
Text: Mats Ottosson

Naturlig mångfald

Björn Berglund kavlar upp ärmen och sträcker, ännu sittande i kajaken, ner armen i vattnet.

Han når dem precis.
September är här och fågelskyddet är äntligen upphävt, han har längtat hela sommaren. Han lämnade Tjörn redan på morgonen och tänker stanna ute hela dagen, paddla till Kaurö i yttersta havsbandet och sedan länsa söderut i den milda nordliga vinden.
Men först vill den evigt nyfikne författaren och naturskildraren undersöka ryktena om den nya djurarten som etablerat sig på grundbottnar på den svenska västkusten. Han vill se med egna ögon, och kanske smaka. De växer på grunt vatten, han når dem precis.
– Det blev två bärkassar fulla, med stora, fina ostron.
Det japanska jätteostronet hade försökt etablera sig förut i svenska vatten utan framgång. Sommaren 2006 var plötsligt förutsättningarna de rätta. De små planktonlika ostronlarverna som åkte snålskjuts med havsströmmarna från Nordsjön och Danmark togs emot med öppna famnen av en ovanligt varm västkustsommar. De slog sig ned på klippor på grunt vatten och började växa. Den svenska naturen har fått en ny invånare. Igen.

Livet tar chansen när tillfälle bjuds. Det är en drift, en inneboende längtan hos alla växter och djur. Öppna en dörr, och de kliver in.
Just nu har det allt varmare klimatet öppnat en sådan dörr, en dörr som vetter norrut. Samtidigt som fåglar som grönfink och blåmes kan ses allt längre upp i Norrland gör sig nya arter hemmastadda i söder: trädgårdsträdkrypare, svarthakad buskskvätta och gulhämpling. I södra Sverige har småkrypsmyllret det senaste decenniet fått påfyllning av en rad färgstarka nykomlingar från kontinenten, som den stora regnskogsvackra skimmerfjärilen, den mäktiga kejsartrollsländan, den snyggt randiga (och harmlösa) getingspindeln och de guldröda glödsandbina – som far som glödande kol mellan bärbuskarna och de små bohålen i gräsmattan och hjälper trädgårdsägarna med pollineringen.
I Västerhavet har årskull -06 av de japanska jätteostronen på ett par somrar vuxit till sig ordentligt. Björn Berglund får bara ner fyra stycken i Trangia-kökets kastrull därute på skäret. Han kokar dem i saltvatten efter att först ha ätit några råa på sedvanligt sätt.
– Det är märkvärdigt med ostron, smaken sitter i så länge, det bara fortsätter att komma smak.

Utan att på något sätt förringa växthuseffektens globala miljöhot, eller för den skull den utarmning av biologisk mångfald som dagens jord- och skogsbruk orsakar, kan man konstatera att ett nytt klimat också banar väg för nya upplevelser, nya arter – eller nya bytesdjur om man är lagd åt det hållet. Många jägare konstaterar nöjt att vildsvinet återkommit till den svenska naturen och spridit sig explosionsartat, bland annat tack vare de milda vintrarna. Det spekuleras i att vildsvinsjakten i framtiden kan bli en ersättning för en krympande älgjakt.
Men mildare vintrar och varmare, fuktigare somrar är inte hela förklaringen till att nya ansikten i allt högre takt dyker upp i den svenska floran och faunan. Än viktigare är att den främsta nyckalarten i naturen har ändrat beteende. Människan. Det är en art vars vanor och ovanor påverkar alla i sin omgivning. Vi färdas och vi handlar mellan kontinenterna i ett tempo och en omfattning som saknar motstycke i historien. Och det är inte bara vi själva och våra varor som blivit rörligare. De andra arterna rör sig med oss.
Det japanska jätteostronet är som namnet antyder en ostasiatisk art. Det har införts till odlingar i kustvatten runtom i världen – inte för att det är godare än exempelvis det europeiska ostronet, utan för att det växer snabbare och är tåligare. Jätteostronet har alltså på ett mycket direkt sätt människan att tacka för sin framgång. Det låter sig domesticeras, ger människan vad hon vill ha och erbjuds i gengäld ett större livsutrymme, en taktik som de senaste tiotusen åren provats med framgång av en rad arter, från vete till varg.
Andra arter har på ett mer diskret och oavsiktligt sätt vävts in i våra rörelsemönster.
Och det började tidigt.

Få av resenärerna på E18 mellan Enköping och Bålsta vet att att de strax öster om Ekolsund färdas rakt igenom det som en gång var Nordens största kända bronsåldersboplats. Apalle på Håbolandet, som upptäcktes i samband med motorvägsbygget, gav arkeologerna något de älskar: ett härligt metertjockt kulturlager att sätta spaden i. Enkelt uttryckt: bronsålderssopor.
2 500 föremål av sten, ben och metall, 300 kilo krukskärvor och 850 kilo djurben grävdes fram och analyserades. Bland resterna av häst, hund, ko, gris och får samt vilda bytesdjur som björn, älg och bäver, fanns några oansenliga och till en början oidentifierade fågelben. På Naturhistoriska riksmuseets analysbord föll bitarna på plats och sensationen var ett faktum.
Gråsparv!
Det låter kanske inte så omskakande, men de fyra små gråsparvsindivider som mötte döden bland Apalles långhus för tretusen år sedan är de äldsta spåren av gråsparv i hela Nordeuropa. Den oansenliga tättingen har gjort ungefär samma resa som den kristna religionen. Den började i blygsam skala i det karga, bergiga Mellanöstern (de äldsta gråsparvsfossilen har hittats i Betlehem). Men så slog hon följe med de första jordbrukande människorna och erövrade världen.
Forskarna tror att det var hästens förtjänst att sparvarna hittade till Sverige. Hästspillning är sparvarnas viktigaste matförråd under vinterhalvåret – det är därför gråsparvarna är betydligt ovanligare i våra städer nu än för hundra år sedan – och när de första tamhästarna kom till Norden på bronsåldern kom de första sparvflockarna också. De hade tagit sig fram genom Europa genom att bokstavligt talat flyga från hästlort till hästlort.
På bronsåldern var det gråsparven. På vikingatiden följde sandmusslan med vikingaskeppen över Atlanten. Idag för långtradarna som dundrar förbi på E18 vid Apalle med sig nya utsocknes fripassagerare, som den spanska skogssnigeln som troligtvis kom till landet bland livsmedelshandelns salladshuvuden och trädgårdsbutikernas importerade perenner.

Vänder man blicken mot växtvärlden blir exemplen ännu fler. Det finns knappast en mänsklig färdväg eller handelsväg som inte har ritat om kartorna över växternas utbredning i världen.
När segelfartygen på 1800-talet for till Amerika med svenska emigranter i lastrummet, åkte gatkamomillens frön med tillbaka igen som fripassagerare i barlasten av amerikanskt grus. Kristina från Duvemåla vande sig aldrig vid Amerika, gatkamomillen fann sig däremot omedelbart tillrätta i Sverige och spred sig på några årtionden över landet.
Den vackra bleklila strimsporren valde att ta tåget. Fröna började redan på 1800-talet åka snålskjuts på lok- och vagnsunderreden och spred sig under 1900-talet längs järnvägsspår över hela landet.
I våra grannländer Norge och Finland finns en rik flora av växter som dök upp under andra världskriget, bokstavligt talat i hjulspåren efter ryska och tyska invasionsstyrkor. Sverige har – lyckligtvis – en fattigare flora i just det hänseendet. Istället har de ryska erövrarna tagit fredligare vägar hit till landet, exempelvis förvandlades några norrländska hamnar till rena botaniska trädgårdarna för vilsefarna östliga skogsväxter under de år på 1990-talet då virkesimporten från öst var som störst (och man sopade ur virkespråmarna och dumpade bosset på land).
Men det märkligaste exemplet sparar vi till sist. Växtdetektivernas bästa jaktmarker finns i andra ändan av konsumtionssamhället. I stjärtändan. Ungefär samtidigt som hamnarna längs norrlandskusten blev ett Ural i miniatyr, finkammade entusiaster ett antal soptippar i Mälardalen. Bland rötslam, hushållssopor och schaktmassor hittade de smått fantastiska 490 olika sorters växter, många av dem med fjärran ursprung – från boersenap från Sydafrika till negerfrö från Etiopien. Bara på soptippen i Eskilstuna räknade man in 226 olika växter.

Nej, att vara naturnisse är inte vad det varit. Ska man hitta den rikaste – åtminstone den händelserikaste – naturen ska man inte vandra i orörda urskogar utan i den människonära skräpnaturen. Där är ingenting riktigt beständigt, arter kommer och går och ersätts av nya som kommer och går. Man vet aldrig vad man ska hända, det är ingen ordning alls.
– Underbart, tycker Lennart Stenberg, botanisten som har skrivit den svenska växtbibeln ”Den nordiska floran”. När praktverket kom i sin andra upplaga 2003 hade han lagt till 800 nya arter, bland annat just många nyinvandrade arter: exotiska ogräs som man hittar på soptippar eller i rabatten under vinterfåglarnas fröautomater.
– Jag gillar inte det här med ordning och reda, den här renhetsivern. Människor som inte vill ha ett enda ogräs i sin trädgård har en fascistoid, livsförnekande inställning, tycker jag. Jag ser inte de invandrade arterna som något som helst problem. De är oerhört berikande.
Stenberg har en själsfrände i Björn Berglund, författaren och ostronnjutaren som ömt vårdar ogräsen i sin trädgård. I sin senaste bok, Mamma i skogen, skriver han om hur han förundras över kvickroten som växt sig 130 cm hög i hallonlandet och om hur mycket han älskar den lilla rödmiren: ”En liten odling blir snart en stor familj, försummas den bara på det rätta sättet.”
Åtskilliga av ogräsen i trädgården har han sått på egen hand, som den klassiska åkerklätten som var ett gissel i gamla tiders rågåkrar eller den lilla, vilda ringblomman från Medelhavet vars fröer han stoppade i fickan på Forum Romanum i Rom.
Får man inte göra, säger vän av ordning.
Kan man inte låta bli, säger vän av viss oordning.
– Den växer överallt i mitt grönsaksland nu och den är så jäkla söt, så näpen. Har man väl fått in den stannar den kvar, man kan gräva om hur många gånger som helst, den kommer ändå. Man behöver inte bekymra sig, säger Björn Berglund.

Så allt är frid och fröjd då, i den mångkulturella naturen?
Nja, så enkelt är det inte.
Men låt oss först avfärda alla försök att dra paralleller mellan integrationspolitiken och naturen. Den mänskliga civilisationen är inte vilket ekosystem som helst – vi håller oss med moral och denna moral måste vi stå för själva, den kan inte modelleras på förebilder eller avskräckande exempel från naturen. Det här är en text om nya växt- och djurarter i naturen, inte ett förtäckt sätt att argumentera för eller emot invandring. Argumenten för en generös flyktingpolitik kan aldrig bygga på att tusen blommor blommar runt våra fågelbord och att japanska jätteostron är gott, lika lite som främlingsrädda svenssöner och fullblodsrasister kan hitta argument emot invandring bland minkar och mördarsniglar.
För så är det. Det finns nykomlingar i naturen som ställer till stora problem. Det vet alla som fått den spanska skogssnigeln i sin trädgård. Sitt kvällstidningsnamn mördarsnigel fick den av sin vana att stundom äta sina egna artfränder, men det skulle lika gärna kunna anspela på de mordiska drag den lockar fram hos annars fridsamma trädgårdsmänniskor. I Hallandsposten kunde man den 20 juli 2007 läsa om en kvinna i Hjärnarp som gick till storms mot sniglarna beväpnad med två saxar och en speciell snigeldödare: en lång pinne med rakbladsspets. På tre månader hade hon dödat 31 674 sniglar, hon hade skrivit upp dem alla i sin kalender.
Sverige har i jämförelse med många andra länder stryktåliga ekosystem. Det är ovanligt att nya arter orsakar bestående rubbningar, åtminstone på landbacken. Men visst finns det fler än mördarsnigeln som orsakar problem. Jättebjörnloka och kanadensiskt gullris breder ut sig på andra växters bekostnad. Den amerikanska minken har skattat fågelfaunan hårt i några decennier, nu varnar man för att den asiatiska mårdhunden kommer smygande genom skogarna från nordost och blir ett lika stort gissel. Almsjukan slår inte bara ut almarna utan också almsnabbvingen (en charmig men förbisedd dagfjäril) och andra insektsarter, samt mossor och lavar som trivs i almens ovanligt trånga fuktiga grenklykor av ungefär samma skäl som fotsvamp trivs mellan våra tår.

Dessa arter till trots är det först när man går utomlands som man hittar de verkliga skräckexemplen, och det är först då som myndigheters och biologers på senare år ganska ihärdiga propaganda mot främmande arter blir riktigt begriplig.
De 24 kaniner som togs till Australien 1859 har fått 300 miljoner avkommor som trängt undan näbbdjuren och utrotat en lång rad inhemska växter. Den giftiga Aga-paddan som togs till samma kontinent på 1930-talet för att äta skalbaggar i sockerrörsodlingarna satte i sig stora delar av kontinentens grod- och kräldjursfauna. Nilabborren har tagit över hela Victoriasjön i Afrika efter inplantering på 1950-talet. Termiter har etablerat sig i södra England.
Det här är en utveckling som saknar motstycke i jordens historia. Fram tills nu har bergskedjor, världshav och andra spridningsbarriärer i stort sett hållit ekosystemen åtskilda. Nu har vi rivit alla barriärer, handeln är gränslös och i den globala byn rensar etiopiska fattigbönder aggresiva amerikanska ogräs från sina åkrar.
Utvecklingen har fått Per Milberg, professor i växtekologi vid Linköpings universitet, att tänka om.
– När jag höll på och botaniserade som mest sprang jag också omkring på bangårdar och tyckte att det var jättekul att hitta nya arter som nästan ingen sett förut. Men när jag började läsa mer och resa mer i världen så var det inte så kul längre.
En gång i tiden tyckte han det var absurt att australiensiska naturvårdare drog ut med giftsprutan för att utrota oönskade, invandrade arter. Nu tycker han det är helt rätt. Sådana nykomlingar kan både tränga undan inhemska mer ursprungliga arter och orsaka mänskliga kostnader för miljardbelopp.
Ett annat problem är att naturen i ett globalt perspektiv blir tråkigare. Det är ungefär samma nya arter som slår sig ner i Eslöv, Islamabad, Los Angeles och Shanghai. De växter och djur som är bra på att sällskapa med människor – de flexibla, multinationella generalisterna – breder ut sig medan de udda specialisterna i de smala orörda nischerna försvinner. Världens flora och fauna blir långsamt alltmer genomsnittlig, alltmer lagom.
– Det finns alltså flera skäl att upprätthålla de geografiska barriärerna och att begränsa omflyttningen av arter, menar Per Milberg.

Den nya biologiska mångfalden är här. Någon slåss med mördarsniglar, någon plockar ostron. Våra omgivingar blir rikare och fattigare, mer spännande och mer hotfulla – allt beror på vem som tittar och vart man fäster blicken.
Men en sak borde alla kunna enas om. Ingenting står stilla. Världen ser inte likadan ut idag som den gjorde igår, och när vi vaknar i morgon har den förändrats igen. Naturen är inget Skansen där för evigt samma nationalblommor blommar. Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol är också migranter, färskingar liksom vi själva, invandrade till Skandinavien efter att den stora isen smälte för 10 000 år sedan.
Det borde också gå att enas om att de nya arterna inte gör naturen mindre naturlig. I en värld där nyckelarten framför alla andra, människan, ständigt reser över alla gränser, är det inte konstigt att andra arter slår följe med oss till nya anhalter runtom i världen.
Det vore onaturligt om det inte vore så.
Ett sådant erkännande fritar oss inte från ansvaret att försöka undvika framtida misstag á la Australiens kaniner, eller att ta strid mot importerade skadegörare som minkar och mördarsniglar. Men det gör tillvaron lite mindre kategorisk. Världen är inte svartvit – om något är den grön. Och mitt i spenaten står vi, en unik art bland alla andra, med en ostronkniv i ena handen och en snigelsax i den andra.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300