Nymålat

Det gröna har gjort sitt för den här gången. Nu målas Sverige om, från Lapplands fjällhedar till Skånes bokskogar.

Det börjar i norr där dvärgbjörkshedarna ovanskogs flammar som en mångmilabrand redan i slutet av augusti. Sedan sveper penseldragen nedför höjdkurvorna och söderut över asp och björk och vidare ner till södra Sveriges lövskogar.
Och plötsligt ser vi träden igen.
Under högsommaren tar man dem för givna, med ögon okänsliga för grönt. Konstnärer lägger sina penslar åt sidan. Naturfotografer suckar. Allt är samma spenat.
Hösten kommer som en ögonöppnare. Få naturfenomen väcker så mycket allemansförundran som det färgsprak som serveras under några intensiva veckor varje höst. När svenska skolbarn hösten 2013 fick chansen att delta i ett forskarlett massexperiment om trädens höstfärger slogs alla rekord: mer än 10 000 skolbarn skickade in observationer av 2 000 träd på 378 platser i landet.
Försöket var en del i en svensk nysatsning på fenologi, läran om årstidsväxlingarna i naturen. Ämnet var hett kring förra sekelskiftet, och har fått förnyad aktualitet som ett sätt att övervaka de förändringar i naturen som ett varmare klimat kan tänkas orsaka.

Men även om det uppenbarligen finns ett intresse för trädens höstfärger i Sverige bleknar det i jämförelse med vissa andra länder. I Japan är höstlövsskådning (momiji-gari) en motsvarighet till vårens beskådande av körsbärsblomningen (hanami): en ritual för begrundande av allt levandes skönhet och flyktighet – gärna i grupp. Varje höst följer medierna hur den så kallade koyo-fronten, vågen av höstfärger, sveper söderut från Hokkaido i norr till Kyoto i söder.
Även i nordöstra USA är skogens palett osedvanligt nyansrik – och publikdragande. Delstater som Maine, Vermont, New Hampshire och New York har särskilda guider på internet som visar precis var och när det sprakar som mest om sockerlönn, rödlönn och sassafras.
Här i Sverige får man vallfärda på egen hand, någon regelrätt höstfärgsturism har knappast etablerats ännu. Den enskilda plats som kommer närmast är nog Söderåsens nationalpark i Skåne, som gärna framhåller sina vackra höstfärger. Med all rätt. Säg den naturfotograf som inte varit där och samlat höstfärger till sitt bildarkiv vid Skäralid och andra branta raviner på åsen som ger utblick över trädkronorna.
Den allra största höstfärgsupplevelsen i landet finns dock längre norrut. Enda anledningen till att den inte är lika omsusad som Catskill Mountains i New York eller Tofukuji-templet utanför Kyoto är att den är alltför vidsträckt för att kunna nålas fast på en enskild plats. Jag syftar förstås på den skandinaviska fjällkedjan: på fjällbjörkskogen i gult nere vid barrskogsgränsen, på ripbärsriset i djuprött uppe på kalfjället och däremellan på dvärgbjörken, denna lillitput bland träd som sällan når en över höften, men som kan färga hela landskap i brandgult. Jag minns Tavvavuoma, norr om alla vägar, några av de första dagarna i september för några år sedan. Varje dvärgbjörksblad var ett guldmynt i miniatyr. Rikedomen bredde ut sig i driva efter driva ända till horisonten. Jag kände mig som en Joakim von Anka i gummistövlar i en pengabinge utan väggar och tak. Jag vadade i guld.
Det borde stå på alla människors att-göra-lista att uppleva en momiji-gari i fjällen när höstfärgerna är som vackrast. Minst en gång i livet. Helst varje år. September är oftast rätt tidpunkt för en vallfart, ju längre norrut i landet man tänker bege sig desto tidigare i månaden är det lämpligt att åka.

Det här med norrut, ja. Låt oss ägna oss lite åt breddgrader. Fenomenet höstfärger är ju intimt förknippat med hur långt norrut eller söderut man befinner sig.
För det första bestämmer den nord-sydliga positionen på jordklotet om det ens finns några höstfärger att förundras över. Nära ekvatorn – där det inte existerar någon vinter i vår bemärkelse – faller löven från träden, och nya slår ut, pö om pö året runt. Den där unisona explosionen av färger i ett helt landskap uppstår aldrig. Den är förbehållen de nordligare breddgraderna – samt motsvarande kalla områden på södra halvklotet, fast då förstås vid motsatt tidpunkt på året. I Tasmanien och Patagonien är sydbokskogarna som höstvackrast ungefär samtidigt som vi går och väntar på lövsprickningen här i norr.
För det andra är breddgraden den viktigaste faktorn som bestämmer när höstfärgerna bryter ut just där du befinner dig. Lite enkelt kan man säga att träden byter färg tidigt på platser dit vintern kan förväntas komma tidigt – på grund av att de ligger långt norrut eller på hög höjd. Men det är inte kylan i sig som utlöser färgskiftet. Snarare har träden ett slags kalendermedvetande – en inneboende uppfattning om att året går och dagarna blir allt kortare. Hösten är ju olika kall olika år, men sådana variationer påverkar inte hur det enskilda trädet startar sina höstförberedelser. Först anlägger det nästa års knoppar och sedan – i princip samma dag varje höst – börjar det skifta färg.
Hur snabbt skiftet går och hur kraftiga färgerna blir varierar däremot från år till år beroende på hur kylig eller mild hösten är. Tiden för höstfärgernas höjdpunkt på ett visst träd kan alltså variera en smula från år till år.

Att hösten är så färgglad är en följd av att träden inte har råd att slösa med sina resurser. Det handlar om återvinning, helt enkelt.
Det gröna i växterna kommer från klorofyll, ett ämne som gör det möjligt för dem att tillverka mat av solljus, koldioxid och vatten – mat till dem själva och indirekt även till alla oss andra. Detta är något som inga djur kan göra. Därför är vi alla beroende av växterna. All riktig föda har ett grönt ursprung. Grönt som i gräset som åts av korna som gav oss mjölk, ost, smör, grädde och kött. Grönt som i bönorna som gav sojaprotein. Grönt som i algerna och cyanobakterierna som åts av djurplanktonen som åts av ostronen. Grönt som i vinrankorna som gav druvorna till champagnen.
Eftersom klorofyll behöver värme och ljus för att fungera upphör processen under den nordiska vintern. Trädens blad blir då överflödiga, ja de blir rentav en belastning, om de skulle sitta kvar skulle träden förlora vätska genom dem och torka ihjäl under vintern. Bladen skulle dessutom frysa sönder i vinterkylan. Det är alltså livsnödvändigt att fälla dem.
Men först bryts bladets innehåll (däribland klorofyllet) ner i mindre beståndsdelar och allt nyttigt som riskerar att bli bristvaror – till exempel kväve, fosfor och magnesium – transporteras ut ur bladen och in i själva trädet där det lagras till nästa år.
När klorofyllet försvinner sker förvandlingen. Då blir de gula och brandgula färgerna plötsligt synliga. De bildas av xantofyller och andra karotenoider – ämnen som har funnits i löven hela tiden men som inte varit synliga för allt det gröna. Dessa kemiska ämnens syfte är förmodligen att fånga upp eventuellt överflöd från klorofyllets energiproduktion – överskottsenergi som annars skulle kunna skada löven.
Det röda, som får lönn och ripbär att brinna så vackert om hösten, kommer från antocyaniner som nybildas i bladen om hösten, särskilt när nätterna är riktigt kalla. Forskarna vet ännu inte säkert vilken nytta dessa färgämnen gör, en teori är att det bildar ett slags solskydd som skyddar löven mot skadlig strålning tills de faller av.

Det är alltså fullt möjligt att se höstfärgerna som biokemi och beskriva de olika färgerna därefter. Den kemiska formeln för den vanligaste typen av klorofyll är till exempel C55H72O5N4Mg.
Eller så kan man bara betrakta och beundra, som den amerikanske naturfilosofen H D Thoreau gjorde i ”Autumnal tints”. Texten var ursprungligen ett föredrag som han höll inte långt före sin död 1862. Han var TBC-sjuk och anade förmodligen att han inte hade långt kvar att leva – det kan säkert ha påverkat ämnesvalet. Att de enskilda löven faller av och dör medan trädet överlever och grönskar igen – det är starka symboler att vända sig till i den stora vinterns närhet.
Thoreau skriver om de olika trädslagens, buskarnas och gräsens höstfärger i en sedvanlig blandning av naturvetenskaplig nyfikenhet och häpen förundran. Han berättar om de enstaka lönnar som står ensamt scharlakansröda långt innan andra träd; hur de är synliga på många kilometers håll, alltför vackra för att man ska riktigt tro på dem. ”Om ett sådant fenomen skulle uppträda bara en enda gång skulle det föras vidare av den muntliga traditionen till evig ryktbarhet, och slutligen skrivas in i myterna.”
Han vore inte Thoreau om han inte utvann en lektion i levnadskonst ur sina strövtåg. Han ser sålunda trädens höstfärger som en övning i att odla sin egen förmåga till uppmärksamhet. Det är med träden om hösten som med så mycket annat i livet: bara den som är intresserad av att se kommer att se. Det finns precis så mycket skönhet i landskapet som vi är beredda att uppskatta, inte en gnutta mer, skriver han.
Det är upp till dig, alltså. Att verkligen se.