IMG_4963

Text: Åsa Ottosson
Foto: Roine Magnusson
Turist nr 2/2017

Den enda vandringsleden
Kolåsen–Anjan, cirka 34 km. Räkna med tre eller fyra dagar även om man kan gå leden på två. Längs leden finns två vindskydd men inga övernattningsstugor.

Dagsturer kring Kolåsen och Anjan
Gaallanavte (Dörrsvalen) – Utgå från Kolåsen. Stigen upp till den vackraste utsikten i trakten utgår från vändplanen på skogsvägen vid Storvallen, 6 km NV Kolåsen. Vägen är bommad, så man får gå dit eller hyra cykel på fjällhotellet.
Sommarleden mot Mansjön Utgå från skylten till höger om grusvägen strax NV Anjans fjällstation (det finns en liten parkering på vänster sida). Följ stigen uppåt, på en dryg halvtimme siktar man kalfjäll och strålande utsikter. Fortsätt gärna en bit; bestig lågfjället Klumpen eller gå vidare längs den markerade stigen uppåt Skäckerfjällen, där finns flera fina småvatten längs vägen. Vänd när du vill.
Gråsjön Från skifferladugårdsruinerna vid Gråsjön kommer man också relativt snabbt upp på kalfjället.
Storvallforsen
Paddla nästan hela vägen upp eller cykla till vändplanen på skogsvägen och gå resten. Möjlighet till bad i en naturlig pool vid Storvallforsen och dusch i Lappforsen strax ovanför.

Obråttom i Lilla Sarek

I Skäckerfjällen är det vilt och vackert – och gott att bara vara. Göra dagsutflykter, gå barfota i kråkriset. Laga god mat och sitta länge på en sten med fin utsikt.

Vi har ett bombsäkert högtryck i ryggen när vi framåt kvällningen axlar vår packning, viftar bort några bromsar och börjar vandringen upp mot Mansjön i Skäckerfjällen. Regnkläderna lämnas i bilen. Torrfodret rasslar för varje steg i hunden Siris packpåsar. Myrliljorna – gula, skira – har just slagit ut.
Efter en dryg halvtimme i stekande augustisol når vi trädgränsen och pustar ut intill en liten sjö med milsvid utsikt sydvästerut.
Sedan går vi tills det skymmer och hungern säger: Ät. Souvas, trattkantareller, mangold och lök fräses i smör, och avnjuts med pulvermos spetsat med västerbottenost. Vi badar i den lilla sjön intill stigen, sköljer av svett och svalkar gamla knottbett. Det ruskar lite i tältduken när vi lägger oss för kvällen. Sunnanvind. Somnar på minuten. Fjälltrygg.
På morgonkvisten vaknar jag av ett tunt avlägset pip, pip och på väg ut ur drömmen tror jag att det är en backande lastbil. Öppnar ögonen och ser en tältduk i morgonljus. Är det Mats som snarkar så det piper? Nej. När jag kravlar ut ur tältet hör jag det igen.
Jag har haft en ljungpipare som väckarklocka.

Det är tredje året i rad vi är i Skäckerfjällen. Vi är totalt sålda på det högalpina landskapet här med sina ståtliga toppar och djupa, frodigt grönskande dalar. Närheten till norska kusten gör att det regnar ganska mycket här, man får ta det goda med det lite mindre goda. Årets vandring har inget annat mål än att vila. Vi ska låta saker ta tid, ha obråttom, låta utsikter få sjunka in och lägga sig till rätta. Göra dagsturer – om vi vill. Vi ska också äta riktigt gott – vi har inget emot frystorkat, men i år satsar vi nästan helt på hemtorkat: squash, chili, morötter i olika färger, paprika, räkor, köttfärs, kyckling, tomatpuré, örter och mycket annat ligger i ryggsäcken, portionerat och klart.
Medan solen tar sig över Anjeskutan intar vi frukost: havregrynsgröt med linfrö, torkade äpplen och vinbär och mjölk, samt tunnbröd från Kallsedet med västerbottensmör. Kaffe. Pepparmyntste.
Vi beger oss, fortsätter inte stigen ner till Mansjön, utan håller höjd en bit upp på sluttningen. De sanka partierna suger i benen, vi sätter oss vid ett stort stenblock och tomglor en lång stund på utsikten mot Sandfjället och Manshögarna. Vi ser inga renar och knappt en människa; anar bara några tältare långt nere i dalen vid ett tillfälle under dagen, deras handdukar som flaggor på grenar vid jokken.
Vi hittar vårt paradis i dalgången mellan Aahkantjahke och Gihperegaejsie (Sockertoppen). Efter att vi korsat leden går vi uppåt dalgången tills vi hittar vår plats på en höjd med storslagen utsikt ner mot Mansjön, strax intill en jokk med ett vattenfall, ett fjällspa! Vi badar av oss svetten, Siri leker som en tokig med bubblorna i vattnet, vi är rejält trötta efter dagens vandring, inte hon. Jag tvättar strumpor och hänger på tork på tältlinan. Odon och kråkris killar mig på skinkorna när jag kissar bakom ett klippblock. Vi lagar och äter räkgryta med grädde och mycket chili. Sen sitter vi och ser på solens vandring nedom fjällen i väster i vårt genomsynliga innertält, vårt myggskydd. Mansjön är som en spegel med himlen och slöjmolnen vilande på vattenytan. Yttertältet kommer inte upp denna natt. Vinden är ljum. Regnet långt borta.

Mattias Mattsson från Kalls sameby är 78 år och har arbetat och levt i Skäckerfjällen i hela sitt liv. För honom är dalgången nedanför vår lägerplats, ja hela området, hemma. Han har många barndomsminnen härifrån. Familjen hade sommarviste med flera träkåtor nere vid Mansjön, det var – och är ¬– fina renbetesmarker här. Han fick hjälpa till med att samla ved, fiska, märka renkalvar.
Innan han fyllde femton hade han varit snart nog överallt i Skäckerfjällen.
– Jag har kartan i huvudet, säger han. Det behövs inget på papper.
Första gången Mattias fick följa fadern längre upp på fjället var han sju-åtta år, tror han. Han kommer ihåg att systern var med, att renarna skulle samlas ihop och föras till en plats i norra delen av området. Mattias pekar på kartan. Han minns hur ledsamt det var när en kalv måste avlivas för att den inte följde vajan och hur han och systern sprang och sprang för att hinna med de vuxna, men blev längre och längre efter. De stannade för att släcka törsten i bäckarna, och blev helt förbi av trötthet. Fadern lärde dem sedan att inte dricka vatten även om det brann i halsen. Och om man ändå måste dricka så skulle man ta lite socker i.
– När vi var till fjälls drack vi bara kokkaffe till våra smörgåsar. Sedan ingenting förrän vi gjorde kväll.
Mattias blev renskötare och berättar om ett liv i det fria med vördnad för naturen och renen och många möten med varg, lodjur, järv, björn och kungsörn.
Numera har Mattias släppt renskötseln till yngre krafter och saknar den inte. Hälsan har sviktat lite på senare år. Han och hustrun Maud bor i Häggsjönäs, i närheten av Duved och driver ett slags folkbildningsprojekt om samisk kultur, Njarka sameläger, som har övernattningskåtor och sommarguidningar bland annat.
Det behövs mer information till allmänheten, därför är samelägret viktigt, menar Mattssons. De har inget alls emot vandrare och sportfiskare bara de visar respekt mot renen i dess hemland.
– Renarna ska inte ta hänsyn till människorna, det ska vara tvärtom, säger Mattias.
Och så ska vandrarna låta bli att skräpa ner. Han och hustrun får plocka konserv- och ölburkar vid sina stugor varje sommar. I den gamla stugan i Rutsdalen som står öppen lämnar folk sina sopor innanför dörren, som om den vore en sopstation.
Men annars så. Vi får hållas. Vill vi gå upp på toppar och hålla på, så för all del.
– Varför ska man göra det? Jag har varit på toppen av Gihperegaejsie två gånger i hela mitt liv för att mota ner renar, det gjorde jag för att jag var tvungen.

Nästa dag är himlen fortsatt klart blå. Mina ömma fötter får gå barfota i kråkriset på morgonen, det är som massage. Idag har vi siktet inställt på Aahkantjahkes topp och lämnar lägret med små ryggsäckar med fika på ryggen, med stavarna i högsta hugg. Det blir några timmars svett och möda, en uppjagad fjällripa och massor av blomskådning innan vi väl är uppe och kan se ut över Strydalen och Silvtjärnarna bort mot Kallsjön, Åreskutan, Anjan och Suljätten. Jag knäpper upp bambuskjortan och låter den vifta i vinden, som på tork. Av med strumpor och kängor.
– Herregu, här kan man bara sitta och vifta med tårna i vinden, säger Roine saligt. Man får nästan existentiella nojor när man ser så här långt omkring sig. Svindel liksom.
Vi äter luffarsnus och idkar snöfläckskådning, Roines nya hobby, som han raskt lär upp oss i. En fläck ser ut som kartbilden av Italien, en annan som Barbapappa, en tredje som två vargar på språng. Vi ser solreflexer i vattnet på bara klippor, frodig grönska neråt dalarna. Två korpar luftlattjar, loopar, vinglar, sedan kommer en jaktfalk med några snabba vingslag genom vänstra delen av synfältet.
Vi går en annan väg tillbaka ner, får balansera på stenskravel en lång bit och sen hasa utför breda, långa snölegor. Här får man en känsla av aprilfjäll med snön som en grovkornig sorbet med löv, frön, döda flugor, renbajs och gräs som strössel. Vi går i lä, det enda som hörs är ljudet av kängor mot snö och stavarna som stöttar. Jag vilar en stund till humlesurr bland gula fjällvioler intill snölegan innan jag halkar vidare. Längre ner stöter vi på vår hemmajokk och följer den neröver dalen. Badet i vattenfallet är sommarens skönaste.
På kvällen skriver jag i dagboken: fjällviol, purpurbräcka, fjällglim, lappljung, mossljung, krypljung, fjällveronika, tätört, stjärnbräcka, liten blåklocka, polarull, ängsull, tuvull, fjällbräken, kråkbär, blåbär, hjortron, dvärgvide, dvärgbjörk. Sedan sjungs jag till sömns av jokken.

Skäckerfjällen är inte särskilt utbyggt för turismen och kommer kanske aldrig att bli. Det finns ett fåtal markerade sommar- och vinterleder, med enstaka spänger på myrarna och inte en enda bro. Ibland är ens enda vägvisare en vinterledsmarkering som står ute i ett litet fjällvatten. Man får hitta sin egen väg, läsa kartan. Det är mycket sällan svårt att ta sig fram, men ganska ofta sankt och klafsigt.
– Området passar den som kan klara sig själv, säger Christer Edsholm, naturbevakare på länsstyrelsen i Jämtland.
Att Skäckerfjällen kallas för Lilla Sarek förvånar honom inte det minsta. Han har flugit över bägge områdena och tycker exempelvis att Rutsdalen här påminner om Rapadalen där, med gammelskog, spännande rovdjur och storälgar.
Det här – liksom Sarek – är ett område för den som gillar högalpina fjäll och ensamhet.
– Man ska ha tur om man stöter på en människa där uppe, säger han.
Christer Edsholm växte upp på en gård vid sjön Torrön med utsikt mot Skäckerfjällen i väster. Men det skulle dröja innan han kom dit. För familjen var Sösjöfjällen, fjällområdet öster om Torrön, området man styrde kosan till när man ville ut.
– Men jag såg topparna från Skäckerfjällen sticka upp på andra sidan sjön och tänkte: Dit ska jag! Jag längtade ständigt dit.
Nu får han sitt lystmäte. Men att få tid att verkligen njuta av fjället när man jobbar som naturbevakare är inte så lätt. Det ska inventeras rovdjur, leder ska underhållas, jakten bevakas, allt ska dokumenteras och läggas in i databaser. Christer far ut på fjället (med flygplan på sommaren, skoter på vintern), gör det han ska, åker hem. En drömdag hinner han ta en ordentlig rast, leta reda på en fin plats, sätta sig där och koka kaffe. Sen fikar han och sitter och tittar ut över landskapet. Det ingår egentligen i jobbet att spana, tillsynen görs faktiskt bäst så, men det hinner han sällan.
Men att få flyga i eget flygplan över fjället är en gammal dröm, som numera ingår i jobbet.
– Det får jag aldrig nog av, säger Christer Edsholm.

Gasen till vårt stormkök börjar sina. Vi måste snåla lite nu och letar torra ene- och videkvistar för att göra upp en liten eld invid bäcken. En pärlemorfjäril sätter sig på kaffepaketet, en strömstare flyger som en mycket liten raket förbi oss uppströms. Detta är ögonblick att ta fram i novembermörkret. Hur hög himlen var. Hur vid utsikten, hur varm solen.
Vi lagar en soppa med röda linser, squash, morötter, karl johansvamp, kokosmjölk och örter.
Nu fattas bara att vi får se kungsörn tänker jag när vi går en sväng i kvällssvalkan – och då kommer de. Två stycken ligger och seglar över dalgången. Inte ett vingslag. De kommer närmare och vi lägger oss på rygg i kråkbärsriset, förundras och tänker att det är jämnt skägg mellan dessa kungsörnar och kondorerna vi såg i Patagonien för ett halvår sedan. Synen är så mäktig.
När de stora fåglarna försvinner ur synfältet vänder vi oss på mage och får se den ena av dem sakta sjunka längs bergssidan med tydligt fokus på en flock vajor med kalvar som står på en snöfläck. Örnen landar på en sten, lyfter igen, cirklar, landar, lyfter. Nu kommer den andra över fjällkanten också. Renarna sätter sig i rörelse, men utan större dramatik verkar det. Örnarna slår några lovar kring dem, tappar intresset och drar över kanten mot nästa dal.
– Nu sätter vi oss ner här och är bara lyckliga, säger jag och så gör vi det.
På kvällen skriver jag i dagboken: Kungsörnar 2, ryttlande tornfalk, ropande korp, mås, strömstare, stenskvätta, ängspiplärka. Groda, en stor. Vi har fint sällskap i Skäckerfjällen.

Njut på STF fjällstation Kolåsen
Börja och sluta fjällvandringen med en middag med vacker utsikt mot Skäckerfjällen i restaurangen på det anrika fjällhotellet i Kolåsen. Boende i olika prisklasser, liksom uthyrning av kanoter och cyklar. Värdarna Anna och Micke Blyckert ordnar skjuts till och från start och mål för Sockertopps-leden liksom guidade dagsturer. Två fina promenadstigar, Grötlunken och Strandstigen finns i de närmaste omgivningarna.

Den enda vandringsleden
Kolåsen–Anjan, cirka 34 km. Räkna med tre eller fyra dagar även om man kan gå leden på två. Längs leden finns två vindskydd men inga övernattningsstugor.

Dagsturer kring Kolåsen och Anjan
Gaallanavte (Dörrsvalen) – Utgå från Kolåsen. Stigen upp till den vackraste utsikten i trakten utgår från vändplanen på skogsvägen vid Storvallen, 6 km NV Kolåsen. Vägen är bommad, så man får gå dit eller hyra cykel på fjällhotellet.
Sommarleden mot Mansjön Utgå från skylten till höger om grusvägen strax NV Anjans fjällstation (det finns en liten parkering på vänster sida). Följ stigen uppåt, på en dryg halvtimme siktar man kalfjäll och strålande utsikter. Fortsätt gärna en bit; bestig lågfjället Klumpen eller gå vidare längs den markerade stigen uppåt Skäckerfjällen, där finns flera fina småvatten längs vägen. Vänd när du vill.
Gråsjön Från skifferladugårdsruinerna vid Gråsjön kommer man också relativt snabbt upp på kalfjället.
Storvallforsen
Paddla nästan hela vägen upp eller cykla till vändplanen på skogsvägen och gå resten. Möjlighet till bad i en naturlig pool vid Storvallforsen och dusch i Lappforsen strax ovanför.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300