På fjället är jag lycklig (Åke Lindström)

När fågelforskaren Åke Lindström lämnar skrivbordet söker han sig allra helst till vidderna. Där samlar han data till Svensk Fågeltaxering och egna studier av våra bevingade vänner, och njuter av tystnaden.

En helikopter, stor som en mindre buss, lyfter från polarforskningsfartyget Akademik Fedorov med ett tiotal ryska och svenska forskare med full packning ombord. När den går ner mot Faddeyevsky-ön, en av de Nysibiriska öarna, vet flyttfågelforskaren Åke Lindström från Lund att han snart har chansen att uppfylla en dröm: att hitta och ringmärka en häckande kustsnäppa.
De blir avsläppta på den karga ön i norra Ishavet, sätter upp sina tält och ordnar allt praktiskt inför några dagars vistelse. När helikoptern dånat iväg lägger sig lugnet. Åke drar ett djupt andetag. Han älskar det här!
På håll hör han och kollegorna spelande kustsnäppa.
För den som inte är flyttfågelforskare är det kanske svårt att förstå känslan. Men det kommer en tår i ögonvrån på någon eller några i sällskapet. Att få höra spelande kustsnäppa på häckningsplatsen i norr är mycket få förunnat.

Att åka på en svensk-rysk tundra-ekologiexpedition längs hela den ryska ishavskusten är inte precis vardag för Åke Lindström.
– Jag är numera mest en kontorsråtta, säger han krasst. Det blir man som senior forskare. Jag analyserar data och statistik. Men jag försöker komma ut i fält också.
Visst har han gjort mängder av internationella forskningsresor, men det som ligger honom allra varmast om hjärtat är en inhemsk angelägenhet: Svensk Fågeltaxering. I projektet, som haft delvis samma upplägg i femtio år, inventerar cirka 700 kunniga människor över hela landet vilka arter och hur många individer man ser och hör längs bestämda rutter. Det finns fem olika sorters inventeringar som man kan delta i, var och en kräver lite olika kunskapsnivå.
En så kallad standardrutt görs under häckningssäsongen, maj–juni, och kräver god kunskap om fågelsång. Den innebär att man går i en tänkt fyrkant med sidor på två kilometer – totalt åtta kilometer – i obanad terräng.
– Man har ingen aning om vad man ska få se när man traskar över kalhyggen, tallplanteringar och myrar, det är fantastiskt spännande! säger Åke.
Men även om han gillar att inventera på låglandet så kan inget mäta sig med fjällheden i Åkes värld. Därför ser han alltid till att få göra minst en kalfjällsrutt i Västerbottens- eller Norrbottensfjällen. Där blir han avsläppt på fjället, slår upp tältet och har sedan minst sexton timmar på sig att inventera sin fyrkant. Han lägger så lite tid på att äta som möjligt, har bara med sig yoghurt, müsli, bröd och mjukost i tub. Choklad. Trangiakök till morgonkaffet och några konserver till nödmat.
Åke berättar hur han kan ligga i tältet och höra hur fjällpipare och ljungpipare börjar spela framåt morgonkanten. Småprat från ängspiplärka och lappsparv. På fjället hör han hemma, säger han. Där är han lycklig.
Hemma i Lund vidtar kontorsarbetet: att analysera data och statistik från inventeringarna. En slutrapport skickas sedan till Naturvårdsverket, som är uppdragsgivare.
Man ser inga dramatiska förändringar i Sverige från år till år, säger han. Men om man inte gjorde inventeringar och analyser varje år skulle man inte märka de små förändringarna som faktiskt sker.
Upp- och nedgångar hos fågelpopulationer kan ha många olika orsaker. Klimatförändringarna är en, och att de jagas under flytten i länder söderut i Europa är en annan. Åke Lindströms forskning har bland annat handlat om det. Han har också forskat kring hur själva flytten går till, som exempelvis hur långt en viss art kan flyga i ett sträck, och hur fågelkroppen fungerar vid långflygningarna. Det sistnämnda har man lärt sig mycket om tack vare en vindtunnel på Lunds universitet där han och kollegorna har kunnat studera fettförbränningen hos näktergal (som övervintrar i Kenya) och kustsnäppa (övervintrar bland annat i Sydafrika och på Nya Zeeland). I verkligheten kan en kustsnäppa flyga 180 timmar utan stopp, i tunneln flög den cirka tio timmar utan vila. Men det räckte för att forskarna ska kunna dra viktiga slutsatser.
– Fåglarna verkar inte ha något emot tunneln, säger Åke. De blir ganska tama hos oss och flyger frivilligt. Om en fågel inte vill flyga så landar den.

Åke Lindströms fågelintresse började med Sigfrid Durangos bok Fåglarna i färg. Mamma hade lärt Åke att läsa tidigt, han var bara 4 ½ år, och när han hittade familjens fågelbok med de vackra färgbilderna och förstod att det var fågelns namn som stod skrivet intill började han stava sig fram. Han lärde sig fort. När han blev äldre tog pappa med honom ut för att fågelskåda.
– Det blev en far-och-songrej, säger Åke Lindström.
Familjen bodde i Laholm i Halland. Den första rejäla exkursionen gick till Getterön, då var han tolv år. Någon upplyste honom om att det var smart att föra anteckningar.
– Jag har kvar skrivboken än, säger han, sträcker sig mot en bokhylla och söker lite med blicken innan han finner vad han söker.
På första sidan står: ”29/9 74. Bo-Göran Gustavsson, pappa och jag”, sedan en uppräkning av arter som enkelbeckasin, tornfalk, sädesärla, kricka, knölsvan med flera.
– Drömmen var att se en pilgrimsfalk, säger Åke. Det tog ett tag, men till slut fick jag se den.
När han blev äldre hittade han kompisar att skåda med, arbetade som ringmärkarassistent på Ottenby fågelstation på sommarloven och fick så småningom egen ringmärkarlicens.
– På fågelstationen förmedlades ett vetenskapligt synsätt. Det är ingen slump att den har blivit en viktig plantskola för forskare, säger Åke.
När han förstod att det finns professionella flyttfågelforskare bestämde han sig för att läsa biologi i Lund, med siktet inställt på att doktorera. Att studera bofinkar och bergfinkar var kanske inte precis vad han hade tänkt sig, men så blev det i alla fall, bland annat fick han sitta i hundratals timmar och närstudera finkflockar och deras beteenden på ett rapsfält. Han upptäckte att det var förvånansvärt lärorikt och spännande. Sedan lärde han sig att analysera data och statistik.
– Jag gillar det där med grafer och tabeller, säger han. System och ordning och reda, sådan är jag.

På Faddeyevsky-ön i Norra Ishavet traskar Åke och hans kollega Staffan Bensch runt med fällor och ringmärkningsutrustning i ryggsäckarna.
Från vilken riktning hör de fåglar? Var ser terrängen bra ut? De går tills de ser en fågel som varnar när de närmar sig. Där finns nästan säkert ett bo. De två forskarna drar sig tillbaka tills fågeln lugnar sig och sitter sedan stilla en bit bort tills de ser att den går tillbaka till boet. När de lokaliserat exakt var det är går de dit. Då flyger fågeln undan igen och de ställer en liten bur över bo och ägg. Instinkten att ruva är stark, så fort forskarna lämnat platsen kommer fågeln tillbaka, går in i buren och lägger sig på äggen igen. Då kan Åke och Staffan snabbt utföra ringmärkningsproceduren, innan de tar bort buren och går därifrån. Det tar cirka 15 minuter.
De hittar flera bon, men kustsnäppan – som de drömmer om – gäckar dem. Efter en och en halv dags strosande och ringmärkande av andra vadarfåglar är de på väg tillbaka till baslägret för sista gången.
Då! De stöter upp en ruvande kustsnäppa mitt framför fötterna. Det är en hane (både honan och hanen tar hand om äggen) som de fångar in och sätter tre färg-ringar på. De två forskarna är överlyckliga.
Året efter, i september, får de ett meddelande om att just den kustsnäppan setts i nordvästra Australien och identifierats tack vare färg-ringarna. Det är det första fyndet där man kunnat koppla en övervintringsplats till de kustsnäppor som häckar på de Nysibiriska öarna. Högsta vinsten för en flyttfågelforskare.
– Sannolikheten är nästan noll, säger Åke Lindström som nu bara har två fågelupplevelser kvar på sin önskelista: att få se skedsnäppa och vandringsalbatross.
– Albatrossen vill jag se över ett stormigt hav, gärna från land, säger han.