CIMG8310

Turist 4/2013
Text: Mats Ottosson

Schhh! – en revolt i det tysta

Vi lever i ett snacksaligt samhälle. Ibland blir det bara mer än man orkar med. Då vaknar behovet av revolt – i det tysta.
Upproret kan vara ack så blygsamt: som när jag sitter ensam i bilen och det plötsligt inte spelar någon roll hur intressanta gäster Studio ett lockar med, till slut trevar handen efter avstängningsknappen och … aaah, där är den. Tystnaden.
Somliga tar till rejälare tag. Kristna kloster och buddistiska meditationscentra har på senare år börjat locka besökare av ett nytt slag, de är inte nödvändigtvis religiösa utan längtar snarare efter en förevändning att stänga av mobil, mail och annat samhällssorl och spendera några dagar utan att prata med en käft. Retreaterna kan variera i längd och karaktär; i den strängare delen av skalan hittar man vipassana-vistelsen, en internatkurs i konsten att leva som erbjuder självrening genom själviakttagelse. Under tio dagars meditation iakttas ”ädel tystnad” det vill säga deltagarna får inte tala eller på något annat sätt kommunicera med varandra.
Själv har jag mest använt skogen och fjällen som tyst retreat. Det blir oftast småstunder; någon gång en ensamvandring i några dagar. Ibland drömmer jag om någonting längre, en egen vipassana – med ryggsäck. Självrening genom självvandring. Kanske förblir det en dröm.
Inte förrän på sistone har jag dock börjat fundera över varför lockelsen är så stark; och vad slags tystnad det är jag längtar efter.
En sak är säker: det är inte den absoluta ljudlösheten.

Vi var tre – jag, en fotograf och en vägvisare – och nu närmade vi oss slutet av vårt besök i Korallgrottan i Jämtland. Vi hade lämnat de större salarna bakom oss och befann oss i en låg, bred passage med ett golv av finkornig sand. Det var några tiotal meter till utgången men det kunde lika gärna ha varit en mil, så fullständigt var mörkret när vi lade oss ner på sandbädden och släckte våra lampor.
Tre människor på rygg, sida vid sida, i total tystnad, totalt mörker. Någon flyttade en arm, någon rättade till ett veck i overallen. Sedan lade sig tystnaden. Det var en fantastisk upplevelse; och djupt obehaglig. Berget strax ovanför mitt ansikte var osynligt men kändes blytungt, som locket på en jättesarkofag. Samtidigt var vi som inbäddade i högabsorberande bomull som sög åt sig all världens ljud. Allt jag förnam var en susande rytm; ljudet av mitt eget blodomlopps puls i trumhinnorna. För första gången under timmarna i grottan kändes upplevelsen klaustrofobisk.
Jag som klagat över att jag känt mig undernärd på tystnad. Här fick jag vad jag önskade och ville bara därifrån.
I Korallgrottan fick jag en praktisk demonstration av något jag kanske redan anat, att total frånvaro av ljud inte är svaret på min längtan.

Kanske är den mest åtråvärda tystnaden snarare den som Gordon Hempton, amerikansk akustik-ekolog, beskriver som en närvaro av allt – utan mänskliga störningar. Med andra ord: det vi upplever när vi befinner oss på en plats utan moderna samhällsljud; naturen som den låter när människan bara lyssnar.
Gordon Hempton letar efter ostörda platser och ger ut dem på skiva. Jorden är en levande, soldriven speldosa som konstant alstrar fågelsång, vind i trädkronorna och vågor mot världens stränder. Vi borde lyssna på den oftare, menar han – helst i verkligheten, annars på skiva.
Om frånvaron av vårt eget slammer är vad vi längtar efter och behöver har vi dock ett problem. Den tystnaden är utrotningshotad.
2012 var det precis femtio år sedan boken Tyst vår fick mänskligheten att förstå att de miljögifter vi sprider hotar våra vilda grannar till livet. Rachel Carson skrev om hur vårens kör av fågelsång tunnades ut av DDT och PCB. Giftsprutan sådde tystnad i markerna.
Larmet hörsammades, de värsta gifterna förbjöds och fågelsången hämtade sig. Men – som Gordon Hempton och många andra uppmärksammat på senare år – sällan hör vi den utan inblandning av motorbuller och andra ljudföroreningar.
Hans uppmärksammade bok One square inch of silence är en enda lång, desperat odyssé genom USA via de platser som var så ostörda för några decennier sedan, när han började resa runt med sin inspelningsutrustning. Nu är det som förgjort: sällan hör han naturen spela ostört så länge som femton minuter. Alltid är det någonting – en fyrhjuling, en skoter, en helikopter, ett fjärran jetflygplan – som tränger sig in i ljudbilden och förstör inte bara inspelningen för honom, utan själva stundens och platsens kvalitet. De akustiska förolämpningarna kommer slag i slag, även i öde nationalparker. Långt inne i Canyonlands i Utah vaknar han i tältet klockan 01:35 av ett passerande jetflygplan. Han höjer genast sin decibelmätare. 35 dBA. Ljudet dör ut, en stunds omätlig ökentystnad följer, sedan kommer ett flygplan till. Och ett till, klockan 01:50, 41 dbA. Förbannat!
Har man som Hemtpon hört stämningen på andra storslagna platser malas till grus av motorbuller kanske man reagerar så. Ta Grand Canyon, till exempel. 90 000 gånger per år flyger sightseeing-helikoptrar och -flygplan över detta naturens underverk. 246 flygturer om dagen i snitt. Inte undra på att han slåss för att åtminstone en kvadrattum av hans hemmaskog, Hoh Rain Forest i Olympic national park i Washington, ska förbli tyst. Det kan låta som en enkel sak, men kräver i praktiken flygförbud över hela nationalparken, inte bara för små flygplan och helikoptrar utan också för flygbolagens stora passagerarplan. Än är han inte där, men han har fört ganska duktigt med massmedialt oväsen så vem vet – han kanske klarar det.

Tystnaden krymper även i Sverige. Tekniken utvecklas visserligen och bilar, flygplan, helikoptrar, skotrar, åkgräsklippare och fyrhjulingar blir tystare – men de blir också fler. Låt vara att det ingenstans är lika illa som i Grand Canyon, men den som vill lyssna till naturens jungfruliga tystnad får det likväl svårt. Det spelar ingen roll att man uppsöker den så kallade vildmarken. Kring Sveriges högsta fjällmassiv Kebnekaise flyger tre helikopterbolag samt under vårvintern ytterligare ett antal heliski-aktörer. Inte ens i Sarek, ett av våra allra tystaste fjällområden, går man säker. Visserligen råder där både landnings- och överflygningsförbud, men den skyddade zonen är bara 300 meter hög och långt därovanför färdas trafikflyget oberört av nationalparksgränser. En lugn och stilla dag spelar det ingen roll om planet färdas på 10 000 meters höjd, det hörs ändå.
– Är du riktigt petig kan du bli störd av det, säger Per-Olov Wikberg som är nationell samordnare på Naturvårdsverket för miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. För att översätta till vanlig svenska: han har hand om tystnaden i fjällen.
– Fjällen är ett landskap där man förväntar sig att det ska vara tyst. Särskilt om man själv färdas tyst, alltså vandrar eller åker skidor.
Förväntan är ett nyckelord i sammanhanget. I en stadspark eller i ett friluftsområde nära storstaden förväntar man sig inte fullständig frånvaro av samhällsljud, där ursäktar man ett konstant bakgrundssorl från trafiken, man kan till och med tycka att platsen känns tyst och lugn ändå.
Det är därför konflikterna kring tystnaden inte alls är som hetast där det bullrar mest, runt städer och stora vägar, utan i storskogar och på fjället – våra allra tystaste naturtyper. Vindkraftsplaner är en allt vanligare källa konflikter i landet som helhet, men i fjällen är det skoter- och helikoptertrafiken som är den stora tvistefrågan. Många gånger låter det som en maktkamp mellan två oförenliga ståndpunkter. En grupp tycker att landskapet förlorar en väsentlig del av sitt värde om de inte får färdas genom det på motorfordon. En annan grupp tycker att landskapet förlorar en väsentlig del av sitt värde om de hör motorbuller.
Det kan inte vara lätt att vara Per-Olov Wikberg.
Själv tolkar jag längtan efter platser helt fria från samhällsljud som en önskan att det ska finnas en vrå någonstans – om så bara en kvadrat-tum stor – som ännu är otämjd av människan. Jag skulle själv tycka att världen vore förkrympt och intorkad om jag inte visste att sådana platser fanns. Men jag tror inte de är av avgörande betydelse för mitt vardagliga behov av tystnad.
Jag har till slut insett att detta behov inte främst handlar om yttre tystnad, utan om inre.

Vi har alla ett tyst rum inuti oss som väntar på besök, säger författaren, psykologen och retreatledaren Patricia Tudor-Sandahl. Det är kanske det rummet man söker när man reser till Berget utanför Rättvik, till Birgittasystrarna i Vadstena eller till Sigtunastiftelsen på retreat. Eller när man tar in på vildmarkskojan Orren vid Wauglen Vildmark, eller något annat vandrarhem som satsar på rofylldhet.
Det är också till detta rum jag i all enkelhet gläntar på dörren när jag tystar de debattglada P1-gästerna som fyller min bil med prat. Befriade från kopplet börjar mina tankar vandra i det där inre rummet som ibland är trångt och självupptaget, ibland förvånansvärt vidsträckt.
Tyst i yttre bemärkelse är det inte. Motorljudet är oförändrat, däckens friktion maler mot vägbanan. Men jag är ostörd, och i den ostördheten lägrar sig den inre tystnaden. När Tudor Sandahl propagerar för självvald ensamhet (i Tid att vara ensam) och Paul Sundlin uppmanar till en stunds tystnad varje dag (i Tystnadens terapi) handlar det egentligen om just detta: rätten till ostördhet tillsammans med sig själv. Där får man gå ner i viloläge, samtidigt som sikten inåt ökar. Visst kan det hända att man konfronteras med en och annan jobbig insikt som man gjort sitt bästa för att rusa ifrån. Men så ser vägen ut till ett liv som är så likt som möjligt det man verkligen vill leva.

Det finns två sidor av allt, också av oss. En pratsida, där vi odlar vår sociala kompetens, lyssnar och analyserar, bedöms och blir bedömda. En ordlös sida, som också behöver näring, men lätt blir bortglömd. Den gör ju inte så mycket väsen av sig.
Det är den sidan jag tar hand om när jag tar nattåget till Jämtland för att vandra mellan fjällstationerna några dagar just innan de stänger för hösten, ensam och med avstängd telefon. Jag gör det inte för att tänka skarpt, ärligt talat är det inte många tankar av värde som passerar under tre dygns vandring. Jag gör det för att vara ostörd. Kanske löser jag något problem och sorterar några trassliga tankar utan att jag riktigt märker det. Kanske inte. Men jag mår bra där jag går. Att en och annan helikopter passerar förbi på avstånd stör inte den känslan ett dugg. Men den relativa yttre tystnaden däruppe hjälper mig att komma i kontakt med min inre tystnad.
Samma ostördhet finns förstås även på närmare håll än i fjällen. Med lite träning kan man till och med sitta på tunnelbanan i rusningstrafik och liksom vara tyst inuti, menar Patricia Tudor-Sandahl.
Det är gott så. Men lämnar jag det av människor byggda – det räcker egentligen att gå ut i trädgården eller närmaste skogen – tillkommer någonting. Det tysta inre rummet blir ett sällskapsrum.
Det kan hända närsomhelst, exempelvis när jag hejdas under min löprunda i skogen av ett meståg. Jag sätter mig ner och ser talltitor, tofsmesar, talgoxar och kungsfåglar passera förbi, nätt tisslande. De sköter snacket, jag behöver inte säga något, det räcker med att vara där. Jag kan sluta vara journalist och författare, nästan bli en av dem.
Min ordlösa sida vetter både inåt mot mig själv och utåt mot de andra; de vilda grannarna. I tystnad närmar jag mig både dem och mig själv.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300