Text: Mats Ottosson
Foto: Roine Magnusson
Turist nr 4/2017

Skogsväktaren (Sebastian Kirppu)

Talarstolar och sociala medier i all ära. När Sebastian Kirppu pratar skog vill han helst stå just här: på Erik Knuts-åsens krön i nordvästra Dalarna, 859 meter över havet.
För det är på riktigt här.
När han tittar västerut ser han mil av barrskogsraggiga horisontlinjer, lågfjäll och öppna myrflak – skogshorisont efter skogshorisont ända till norska gränsen. Här behöver han inte slita för att förklara skillnaden mellan moderna produktionsskogar och det där andra; det där som han menar att skog egentligen är. Här talar själva landskapet.
– Ta kikaren och kolla på den där horisontlinjen. Det ser ju helt galet ut – bara urgamla mormortallar!
Drevfjällets naturreservat, som vi ser ut över från bergsryggens krön, är en av Sebastian Kirppus favoritplatser på jorden. Reservatet är mindre känt än Fulufjällets närbelägna nationalpark där han jobbar som guide under sommaren, men minst lika värt ett besök.
– Jag brukar säga till alla som besöker Fulufjällets naturum: ”Ni måste åka till utsiktspunkten på toppen av Erik Knuts-åsen. Om man går därifrån utan tårar i ögonen är det nåt fel på en. ”

Sebastian Kirppu är fotbolls- och hockeygrabben från lilla Moholm i Västergötland som blev en av offentlighetens tydligaste och mest kontroversiella förespråkare för skogarnas rättigheter. Beväpnad med en svårartad envishet och en lupp med inbyggd LED-belysning har han inventerat skyddsvärda skogar och argumenterat för deras bevarande på ett sätt som gjort honom till en idol för många. Och till ett rött skynke för andra, inte minst skogsägar- och skogsindustriföreträdare.
Just idag är han ledig från jobbet på Länsstyrelsen i Dalarnas län där han arbetar dels som artinventerare, dels som guide på Fulufjällets naturum. Som saker och ting har utvecklats är det en detalj av betydelse … det där att han träffar oss på sin fritid, alltså. Sebastian Kirppu är nämligen kontroversiell även på sin egen arbetsplats. En länsstyrelseanställd ska inte samtidigt ägna sig åt att vara ideell skogsräddare och skogsdebattör, det kan skada myndighetens förtroende har cheferna tyckt och gett honom flera skriftliga tillsägelser. Kirppu vägrade lyda eftersom han menar att han är fri att göra vad han vill på sin fritid. Till slut, i september 2016, drog arbetsgivaren tillbaka sina krav, och Sebastian Kirppu har därmed rätt att fortsätta argumentera för att rädda skyddsvärda skogar, förutsatt att han gör det på ledig tid och inte uttalar sig i länsstyrelsens namn. Och så är det nu, betonar han. Det är människan Sebastian Kirppu som säger att ordet skog har ”kidnappats av exploateringsintressena”.
– De säger att det finns mer skog än någonsin i landet, och med det menar de att det finns fler träd än någonsin. Men det är inte träden som är skogen. Allt som lever i skogen – hela ekosystemet – är skogen, säger han.
Man kan säga ekosystem så att det låter lärobokstorrt och känslolöst. Och så kan man säga det som Sebastian Kirppu, så att det låter som ett kärleksord.

Vid det här laget har vi tagit oss ner från det lilla utsiktstornet på Erik Knuts-åsens krön, förflyttat oss några kilometer norrut längs vägen och sedan börjat fotvandra mot någonting blått på kartan som går under namnet Syndre Långsjön. Talltitor småpratar längs vår väg. En duvhök har lämnat en bukett orr-fjädrar på en tuva.
Sebastian är för det mesta tio meter framför oss. Minst. Han rör sig genom skogen som om det brådskar, och tvärbromsar då och då vid en kolad högstubbe eller en grånad torraka. In med ansiktet och luppen tätt intill och så ut igen, leende med hela ansiktet.
– Mörk kolflarnlav!
Sen är han tio meter framför oss igen. Han är inte energisk – han är helvild. Och med tanke på hur oförsonlig han kan låta i en kommentarsfältsdebatt på facebook är det slående hur glad han är härute. Han älskar de här oansenliga organismerna: kolflarnlaven, vedtrappmossan, gammelgranskålen. Men han säger att det egentligen inte handlar om arterna i sig, utan om vad de berättar. Somliga arter har mer att förtälja än andra, och ju sällsyntare de är desto mer specifika och speciella är deras berättelser.
Gemensamt för många av skogslandskapets hotade arter är att de för sin existens är beroende av riktigt gamla skogar där träden får leva och dö i sin egen takt. Tid är en grundförutsättning för biologisk mångfald.
– Tänk att den här lilla parveln ska se ut som den där jätten om femhundra år, säger Kirppu och låter handen svepa från en liten fröplanta till en uråldrig jättetall.
– Eller som den där torrfuran om sjuhundra år.
Om sedan en skogsbrand slickar den döda tallstammen på rätt sätt, och den kolnade törveden får mogna i ytterligare hundra år – då blir det läge för mörk kolflarnlav, inte förr. Så specifika är kraven.
Och det är bara ett exempel bland de tusentals livsformer som – i olika kombinationer beroende på var man befinner sig – utgör den myllrande summa av liv som kallas skog.
– Man kan aldrig förmedla skogens värde om man går omkring i en granplantage. Där kan man bara förmedla den industrialiserade tanken: träd som råvara till pappersindustrin.

I Drevfjällets naturreservat finns inga planterade virkesåkrar. Skogarna här har ingen ålder, de är tidlösa: ungt och gammalt och levande och dött finns om vartannat. Överallt ligger fallna jättar, som urgamla båtskrov på väg att sjunka ner och försvinna i blåbärsris, kråkbär och ljung. På de halvt förmultnade stammarna växer miniatyrträdgårdar av lavar och mossor.
Sebastian Kirppu lyfter på en nedfallen tallgren som ser rätt ut.
– Ja titta här, en rödlistad art. Vitplätt, jajemän!
I nästa stund ser han sig omkring och säger:
– Jag känner mig hel här på något sätt. Att få dela stunden med de här fantastiska träden, ja det fyller en med … med vördnad! Vissa tror på gud, jag tror på livet, och livet kan inte bli bättre gestaltat än såhär. Här finns både livet och döden samtidigt, det är det som är så häftigt med en sån här skog.
– Jag skulle vilja dö här, och sluta mitt liv som mat till kungsörnarna.
Det är så det är att vara i skogen med Sebastian Kirppu. Ömsom är det väldigt smått, ömsom väldigt stort.
– Jag tappar begreppet om tiden härute, jag äter nästan ingenting när jag är i skogen – mina känslor äter av alla intryck, det räcker. Sen när jag kommer hem känner jag direkt: helvete vad hungrig jag är!
När vi rundat Syndre Långsjöns östra spets bär det uppåt några höjdkurvor. För varje meter blir skogen alltmer lik en skulpturpark. Marken är en sviktande hed och på dess utställningsgolv står grova tallar med exceptionella former utplacerade; levande eller försilvrat döda. De är nästan mänskliga i sin individualitet, med muskulösa grenar som skruvar sig ut från grova stammar.
Mormortallar, kallar Sebastian Kirppu stortallarna för att det ”känns så gott i munnen att säga det”.
Men i själva verket är det sin farmor han tänker på.

Farmor och farfar hade en liten månskensbondgård med äppelträdgård vid vägs ände i skogarna mellan Moholm och Mariestad i Västergötland. Det var till dem Sebastian gick när andra barn gick till dagis.
Farmor är finska och farfar var ingermanländare, de föddes i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland och växte upp under kriget. Det finns stoff som skulle räcka till en roman där: hemliga attentat mot ryska militära mål, en syster som svalt ihjäl, landsflykt till Sverige för att undgå rysk fångenskap. Men det skrevs aldrig några romaner, paret köpte i all stillsamhet en liten gård i västgötaskogen och byggde sig en bastu och ett liv.
När Sebastian Kirppu möter gammelskogens stortallar tänker han på sin farmors kraftiga händer. Allt som fanns skrivet i de där nävarna, alla spjärn hon tagit, alla bröddegar hon ältade och fortfarande ältar.
– Hennes handleder är fortfarande enorma, trots hennes höga ålder!
Men det var farfar som var idolen. Sebastian härmade honom i allt, sparkade vänskapligt på traktordäcken på samma sätt som han och följde med honom ut i den mossiga husbehovsskogen som började bakom ladugården. Det doftade skvattram därute. Berner sennenhunden Ansgar brukade vara med. Och bondkatten Beppe.
– Han brukade sitta på min axel när vi gick i skogen, säger Sebastian Kirppu.
När han stod däruppe på Erik Knuts-åsens krön för en stund sedan hade han inte alls tårar i ögonen, trots vad han sa om utsiktens förmåga att beröra.
Men nu har han det.

Ja, naturen var en del av Sebastian Kirppus barndomsvardag. Men i ärlighetens namn var det idrotten som tog det mesta av hans tid och lust i anspråk: hockey och fotboll, tjugofyra timmar om dygnet nästan.
Det var i Stöllet i Värmland de båda storheterna bytte plats, idrotten och skogen. Han kom till folkhögskolan där, läste miljövårdslinjen och sedan vilt- och naturvårdslinjen, och förstod hur levande ett komplett skogsekosystem faktiskt är.
– När de andra eleverna söp på helgerna åkte vi till fina naturreservat i norra Värmland och letade lavar och mossor. Vi hetsade varandra till kunskap genom att vara ute varenda helg.
– När all den här kunskapen formulerar sig i ens hjärta, när man liksom blir ett med den, då kan man inte längre strunta i vad som händer med skogarna.
Så efter utbildningen gjorde Sebastian Kirppu det till sin uppgift att hålla koll på de anmälningar om slutavverkning i Värmland, Dalarna och södra Härjedalen som de stora skogsbolagen lämnade in hos Skogsstyrelsen. Om han misstänkte att de avverkningsanmälda skogarna var mer skyddsvärda än myndighetens tjänstemän hade kännedom om drog han ut med lupp och kamera och letade signalarter, sådana som skvallrar om att hela skogen har höga naturvärden. Om artlistorna blev tillräckligt långa kunde han ibland stoppa avverkningarna.
Fram till idag har han på det här sättet räddat tiotusentals hektar skog från avverkning, gissar han. Dessutom har han lärt ut inventeringens konst till en rad andra människor, argumenterat stenhårt i otaliga ordväxlingar på sociala medier samt predikat gammelskogens lov för svenska folket i både Sommar i P1 och Mitt i Naturen på SVT.
– Jag känner att jag måste försvara det levande väsen som skogen faktiskt är. Någon måste vara skogens röst, själv står den ju bara där och sörjer och kan inte säga något.
– Den gör mig så arg, denna lögn om att allt är frid och fröjd med skogen och skogsbruket. Vi offrar det mest originella vi har, vi går från mångformigt till enformigt, och så kallas det miljövänligt skogsbruk! Förlusten av en naturskog kan aldrig kompenseras av att man lämnar tio träd per hektar vid avverkningen!
Hur mycket av den svenska skogen tycker han då det är rimligt att man skyddar?
– Om man ska lyssna på forskarna säger de att det räcker med att skydda ungefär 20 procent om resten brukas schysst. Säg att ytterligare 30 procent nyttjas med kalhyggesfria metoder. Och så brukas resterande 50 procent mer konventionellt, fast alltid med god generell hänsyn, lämnade kantzoner mot vattendrag och så vidare.
– Men där är vi långtifrån. Idag har vi vrålskogsbruk på 90–95 % av den produktiva skogsmarken.
Säger Sebastian Kirppu och för ett ögonblick ser han precis så förbannad ut som han påstår att han är. Sen höjer han kikaren och säger:
– Amenasså ni måste kolla på den där skogssilhuetten … men fy fan va vackert det är därborta, man vill nästan springa dit bort, eller hur?

Våra böcker i urval...