Slå följe till Sylarna

Två korpar kommer över Spåimetjålte, gör en lov över den snötäckta dalgången och fortsätter norrut.
I förbifarten granskar de den lilla flocken som sakta men stadigt strävar söderut därnere på det vita kalfjället. Det är en, två, tre … fjorton skidåkare förpackade i kulörta skalplagg. Det ser ut som om någon tömt en karamellpåse i snön.
Korparna bryr sig inte. Fjällturister på skidor tillhör vardagen i den här delen av Jämtlandsfjällen. Så gott som alla brukar följa samma kryssmärkta led från fjällbjörkskogen kring Storulvån söderut till foten av det mäktiga fjällmassivet Sylarna, för att nästa dag rita en nästan två mil lång linje mot nordnordväst, till Blåhammaren. Slutligen fullbordar de turen med en etapp i östlig riktning, tillbaka till Storulvån.
Så många fjällbesökare har följt detta mönster att det har blivit ett begrepp. Så många har just här ritat sina skidspår längs ledens streckade linje att den fått ett namn. Jämtlandstriangeln.
Nu är det tidigt dag ett, och i uppförslutet efter passagen av Lillulvån börjar det för första gången kännas lite slitigt för deltagarna i Svenska Turistföreningens arrangemang Jämtlandstriangeln Original. En sammanbiten tystnad lägrar sig över sällskapet. Någon tittar upp och ser att några korpar flyger förbi, att Lillulvåfjället blänker i motljuset som om det vore vaxat och polerat – och att Sylarna har kommit lite, lite närmare.

Vi var tolv stycken som tog nattåget söderifrån och anlände till den jämtländska fjällvärden igår morse. Efter att guiderna Fredrik Vestergård och Cecilia Hallström haft en rejäl genomgång om leden, packningen och säkerheten gav vi oss ut på en provtur i omgivningarna med våra hyrda utrustningar.
Kolonnen av deltagare som gav sig av från fjällstationen i ett enda lydigt skidspår upplöstes snabbt i ett lekfullt virrvarr, särskilt i nedförslöporna.
– Vi känner oss som tolvåringar allihopa, sa Birgitta Erlandsson.
Fredrik tittade mot sluttningen där gruppen klottrat sina skidlöpor.
– Det märks, det ser ut som spåren efter en skolklass.
Solen sken från en obefläckat blå himmel redan då. När vi tränade på att ta skydd i vindsäckarna fick vi låtsas att det var dåligt väder, vilket krävde betydligt mer fantasi än vi kunde uppamma. Alla log bakom uppknäppta kragar.
Efter en kall, månbelyst natt har solen fortsatt lysa även idag, när resan börjar på allvar. Cecilia Hallström har knappast haft så strålande väder med någon grupp tidigare.
– En av nittio dagar är såhär. Nu har vi haft två i rad.
När vi kommit ett par timmar närmare etappmålet Sylarna och hittat en soldränkt slänt i perfekt lä att fika i, utlyser hon en tävling.
– Den som har det göttast vinner!
Egentligen vill man ge sig hän fullständigt åt hennes utmaning: bara sitta i all evighet och småprata i solen, lyssna på tystnaden och ta fram nya mackor ur lunchpackningen. Men Sylarna, Jämtlandstriangelns magnifika sydpol, drar som en magnet så till slut är vi i rörelse igen. Vet man var man ska titta kan man se fjällstationen där vid foten av Fruntimmersklumpen. På det här avståndet ser den mer ut som en liten ojämnhet i terrängen än en samling byggnader.
– Jag jobbade där i fyra säsonger, så det känns som om vi är på väg hem till mig nu, säger Fredrik Vestergård.
Men även vi andra är ute på en hemvändarresa, även om det inte är lika uppenbart för oss. När vi klättrar de sista sega höjdmetrarna från Enans dalgång till fjällstationen vid bergets fot färdas vi bakåt till Svenska turistföreningens barndom och till hela den svenska fjällturismens rötter.

Fjällen har korsats av vandrande fötter i många tusen år.
De första lederna ritades av vildrenarna. De visste var betet var bäst, var vattendragen kunde vadas, var bergspassen skulle korsas. Snart lärde sig människor att vandra samma vägar, renjägare som med tiden blev nomadiska renskötare. Att färdas var deras vardag, leden deras hemland. Generation efter generation ärvde de inre kartorna: kunskapen om riktmärkena i terrängen. Rajden samlades, kåtastängerna klövjades på sistrenen och det bar av igen, genom årstider och århundraden.
Men att vandra bara för nöjes skull, sådant tok var det ingen som ägnade sig åt. Inte förrän ”touristerna” kom söderifrån, iklädda benlindor och lagom begagnade vardagskostymer.
Ett antal akademiker i Uppsala tog det avgörande initiativet år 1885. Med inspiration från (och kanske en smula avund mot) föregångslandet Norge bildades en svensk turistförening som hade som viktigaste mål att göra fjällvärlden tillgänglig för besökare; skapa leder, städsla guider och hyra ut tält. Norrland var den tidiga industrialismens shang-ri-la, här skulle drömmarna besannas inte bara om naturtillgångar till fabrikerna utan också om välgörande naturupplevelser till ”tidehvarfvets blaserade nerver”.
Från Kvikkjokk i Lappland skapades en led västerut mot Sulitelma, som ansågs vara Sveriges mest exotiska fjäll och som fram till 1880-talet också ansågs vara högst i landet. Längs leden till Sulitelma byggdes den första övernattningsstugan 1888.
Kort därefter skedde samma sak i Jämtlandsfjällen. 1885 hade Storsylen bestigits för första gången av två norska studenter och genast ville fler gå i deras fotspår även från den svenska sidan. Invigningen av järnvägen genom Åredalen 1882 hade gjort det möjligt att ta tåget ända till Enafors, en dagsmarsch från Sylarna. För att underlätta resten av resan lät den nybildade Svenska Turistföreningen bygga den första Sylhyddan 1890.
Föreningens sekreterare Louis Améen skrev 1891 att stugan visserligen är enkel med träbritsar för åtta personer, ett bord och en kamin men att ”äfven den mest inbitne sybarit” ändrar inställning till begreppet komfort ”då fjällvindarne några dagar fått handskas med honom och gjort honom till en förnuftig menniska”.
Intresset var stort och redan 1895 byggdes en ny och större stuga nära en bäck med dricksvatten och ”godt bete för klöfjehästar”. Grosshandlare Lewander skänkte täljstenskaminer till damrummet och samlingsrummet, i herrummet installerades järnkamin och i köket kokspis. En karl hyrdes in som guide och vaktmästare, ett fruntimmer för att laga mat.
Det var precis som Améen uttryckte det när han 1895 såg tillbaka på Turistföreningens första tio år: ”De jämtländska fjälltrakterna har varit dess vagga, Åreskutan och Syltopparna dess faddrar”. I föreningens tidiga årsböcker finns ideliga artiklar om massivet: beskrivningar av byggnadsvirkets dimensioner i Sylhyddan, färdbeskrivningar för toppturer och statistik över besökare. 1896 bestegs exempelvis Storsylen av 27 turister. Däraf 7 damer.

Kroppen är tung men lycklig efter Jämtlandstriangelns första 16 kilometer långa etapp. Fötter inspekteras och pysslas om.
– Man blir mer fokuserad på sin kropp härute, allt det där som man tar för givet hemma, säger Birgitta Segerfeldt.
Vi bastar, tar en öl och äter sedan middag i Sylstationens matsal medan månskenet blåanlöper fjällen utanför.
Dagens fjällstation är den tredje i ordningen på samma plats. Nummer två som invigdes 1933 – ”ett stort och modärnt fjällhem mitt i Jämtlands förnämligaste högfjällsområde” – förstördes i en storbrand 1980. Snart är det dags för ytterligare ett nybygge, dagens station anses redan alltför omodern.
Det var sommarhalvårets vandrare som först hittade till Sylarna för drygt hundra år sedan. Idag är vintern minst lika het, och vi är långtifrån ensamma här. Sylarna har fått rykte om sig bland offpiståkare och skidalpinister – vältränade tjugonånting-åringar i dreadlocks slår upp sina tält i snön utanför stationen, randonnéutrustningar står på tork i pjäxrummet. Man tävlar i att snabbast möjligt ta sig upp till toppen och ner igen i ett svep.
De gamla årsskrifterna i skinnband står inlåsta i ett vitrinskåp i en korridor. En nyckel letas fram men skåpet går inte att öppna. Kanske har nycklarna blivit förväxlade, kanske är det bara alltför länge sedan någon öppnade det.

Dag två går vi med både solen och Sylarna i ryggen.
– Ni får inte glömma bort att vända er om och titta bakåt ibland, säger Fredrik.
Han har rätt, det är en av fjällens vackraste utsikter som långsamt växer sig mindre bakom oss. Det gäller att påminna sig om det, under stigningen upp från Enans dalgång är blicken annars mestadels nedborrad i nästa steg och nästa och nästa. Det knirkar taktfast i pjäxläder och bindningar när vi rör oss framåt i en enda unison rörelse. Som en grupp: nej, som en hjord.
Föret är inte ett utan flera – vilket är typiskt för kalfjället där vinden aldrig låter snön ligga ifred. Först fem meter ishård skare, det är som att åka på ett trumskinn. Sedan fem meter vinddriven snö, trög och finkornig som potatismjöl. Sedan skare igen, den här gången frusen i ett vågmönster som klapprar under skidorna i nedförslöpan. Det är meningslöst att försöka åka snyggt, man är glad om man står på benen.
I benfickan ligger kartan med vinterleden utmärkt i streckat rött. Framför oss sträcker sig den verkliga leden markerad av ledkryss upp över nästa backkrön och nästa: en livlina att hålla sig i om vädret och sikten försämras. En riktning. Ett löfte om en lång, skön resa och vid dess slut en välförtjänt bastu, en middag och en säng.
1933 – samtidigt som den förra Sylstationen byggdes – använde Turistföreningen för första gången kryssförsedda stakar för att på försök markera en vinterled: den från Ljungdalen via Helags till Sylarna. Ledstjärnor, kallade man kryssen. Försöket var uppenbarligen lyckat, för sedan dess har en hel vintergata av ledstjärnor strötts längs fjällens vinterleder. Det som till en början var en ren säkerhetsdetalj, förfulande men livräddande, har idag blivit vinteräventyrets egen logotyp.

Sålunda fick alltså vinterfjällen sin klassiska ledmarkering.
Sommarledernas motsvarighet var sedan tidigare (på kalfjället) det klassiska röset, gärna förstärkt med en skvätt röd målarfärg eller (i skogslandet) en ring målarfärg runt en trädstam. Under nittonhundratalets första decennier hade nätet av sådana markerade sommarleder vuxit ut över fjällvärlden i ett försök att, som man uttryckte det, få ”kartans röda linjer utdragna även i terrängen”. En snilleblixt i Turistföreningens styrelse ledde till att ett antal scouter från södra Sverige fick dra till fjälls med rödfärg och penslar. ”Det var käcka och hurtiga pojkar, som kommo. Tunga packningar hade de också, ty omtänksamma föräldrar hade velat att deras pojkar skulle ha det så bra som möjligt däruppe”.
Scouterna jobbade hårt längs de drygt tretton milen mellan Vakkotavare och Abisko. I årsboken 1927 summerades projektet: ”Till nästa sommar är förvisso den stora vandringsled, som börjar vid Kvikkjokk, förbinder Saltoluokta med Kebnekaise och slutar vid Abisko turiststation, en stolt verklighet.”
Den stolta leden fick med tiden namnet Kungsleden och förlängdes till sist ända ner till Hemavan. Senare har den fått sällskap av bland andra Padjelantaleden och Nordkalottenleden, men Kungsleden har förblivit nummer ett.
Och man kan konstatera att fjällederna gjort precis det pionjärerna hoppades på: öppnat fjällen för utsocknes besökare. Leden är en trygghet för den ovane, ett färdigt vägval där man kan dra nytta av tidigare vandrares erfarenheter.
Men den utstakade vägen drar till sig vandrare av ett annat skäl också. Det har med själva namnet att göra. Claes Grundsten, fjällfotografen och författaren som de senaste decennierna gjort mer än kanske någon annan enskild person för att guida folk längs fjällens leder, formulerar det såhär: ”Ingen skulle komma på tanken att gå mellan Abisko och Hemavan i ett svep, om inte Kungsleden fanns som ett begrepp. Det räcker inte med ett nätverk av stigar. Det måste också finnas ett namn, en helhet, ett sammanhang, en kontext. Och Kungsleden är en sådan kontext. Det är på grund av namnet som en del vandrare går de 44 milen i ett svep, eller betar av några delsträckor om året för att till slut ha gått dem alla.”
Och det är förmodligen begreppet Jämtlandstriangeln som får oss tolv deltagare att följa Fredrik och Cecilia de nästan fem milen på skidor runt Jämtlandsfjällen.
Det – och ryktet om trerättersmiddagen i Blåhammaren.

När kocken kommer ut i matsalen på Blåhammarens fjällstation och presenterar kvällens vinlista och meny är det uppenbart att en hel del hänt i den tidigare så puritanska Svenska Turistföreningen. Betänk att detta är en organisation där det en gång i tiden väckte ett ramaskri när man ville byta halmmadrasserna i Abisko fjällstation mot vaddmadrasser.
Sparrissoppa med rökt renkött, lax med pepparrots- och basilikakräm …
– Sparrissoppa som är så gott, och lax som är så gott. Säger han pannacotta nu så svimmar jag, viskar Birgitta Segerfeldt.
… och slutligen blåbärspannacotta!
Stämningen tätnar kring bordet, vi har börjat lära känna varandra så smått, som förnamn och medvandrare – våra yrken har vi blivit tillsagda av guiderna att tills vidare inte avslöja. Vi vet att Simon Davis är en practical joker med klassisk brittisk gentlemannamässighet – råkar någon kliva på hans skidor säger han ”Oh sorry, my fault” – men vi vet ännu inte att han är polis på Scotland Yard. Vi vet att Tobias Lehtipalo inte klagar för en sekund trots hemska skavsår på båda fötterna – men vi vet inte att han är ingenjör. Vi vet att Erika Hafner gillar fart – hon är alltid först nedför utförslöporna – inte att hon är sjukgymnast.
– Jag har gett mig själv som nyårslöfte att göra något nytt eller lära mig något nytt varje år, berättar hon. För två år sedan var det att gå en buggkurs, förra året lärde jag mig crawla. Det här är årets grej.
Karin Wiklund åkte hit för lugnet, för att bara vara och inte tänka så mycket.
– Fjället är som en öken, men vit. Det är häftigt att se något så storslaget, och lite farligt. Jag brukar paddla kajak också, och det påminner om detta, den här lugna meditativa rörelsen under en hel dag.
Ingvar och Eva Johansson berättar att det var precis här, i den här matsalen, som de bestämde sig för att göra den här skidturen. Det var sommar och de vandrade Jämtlandstriangeln till fots. Ingvar funderade över sin kommande sextioårsdag. Den borde manifesteras på något sätt, men inte med en resa söderut som de brukade, insåg han plötsligt. Nu skulle de åka skidor istället!
Det har funnits stunder i dagens långa, sugande uppförsbackar när Eva – trots solsken och trots färska järvlöpor på Blåhammarsfjällets sluttning – ångrat att hon lät sig övertalas.
– Idag tänkte jag; varför gjorde jag det? Men nu känns det bra!

Inne i stugvärmen känns det stundtals som om man sitter på vilken krog som helst. Men så tittar man ut genom det lilla fönstret och inser hur exotiskt allt detta är: att man befinner sig i väglöst land och att man gått hit på egna ben.
Vinden har tilltagit därute, och det rejält. Skidorna som står nedstuckna i snön utanför fönstret vajar i vinden. Det är med yttersta möda man pressar upp ytterdörren och går ut. Fyren har tänts, ett ensamt ljus som ropar till den som ännu inte kommit under tak.
Senare på kvällen, i mörkret på rummet, kan man nästan inbilla sig hur huset rycker i förtöjningarna, som en båt som ligger för ankar på en illa vald ankringsplats. Den natten blåser det, får vi veta nästa dag, 16 sekundmeter i medelvind, 32 sekundmeter i byarna.
Nästa morgon är vinden fortfarande så kraftig att det är svårt att stå på skidorna när gruppen samlas 1086 meter över havet, utanför Blåhammarens huvudbyggnad. Men solen lyser fortfarande från en klarblå himmel och sikten är oklanderlig. Ledkryssen, våra ledstjärnor, visar mot Storulvån och turens fullbordan. Fredrik Vestergård pekar åt samma håll. Vi litar på hans omdöme och erfarenhet: han har gått hela fjällkedjan på skidor från Grövelsjön i söder till Treriksröset i norr. Så vi går väl då, lutade mot vinden, ett ben i taget.
Efter en första uppförsbacke öppnar sig vyerna. Snödrevet väller som kilometerbreda vattenfall över bergskammarnas krön och ryker ner i dalarna.
– Det är som att gå på moln, säger Fredrik.

Text och foto: Mats Ottosson