Syriska tomater mognar i Sörmland

Saqbatomaten från Syrien har haft en bra sommar, massor av värme och sol, precis som den vill ha det. I odlingarna vid Art Lab Gnestas vackra gamla tegelbyggnad hänger tomater i olika stadier av mognad tunga mot jorden eller väller över kanten på en plantering i lagom plockhöjd. Det är omöjligt att se var en tomatbuske börjar och en annan slutar.
Norsk-svenska Signe Johannessen från Gnesta, en av de konstnärliga ledarna på Art Lab Gnesta (ALG), skär en väl mogen frukt i klyftor. Det rinner ur snittet, saften bildar en pöl på skärbrädan. Det är årets första tomat, en högtidsstund. Hon spetsar en klyfta på kniven och räcker den till Omar Sadek, kemiingenjör från Saqba, inte långt från huvudstaden Damaskus i Syrien.
– Det känns lite som att dela en bröllopstårta, säger Signe.
Saqbatomaten smakar fruktigt, sött, runt, kryddigt. Rikt. Skalet har tuggmotstånd. För Omar, hans fru Noura Eslam och sonen Karam väcker smaken och doften hemkänsla.
De är – tillsammans med Signe och hennes make och kollega Erik Rören samt mängder av inbodda och nyblivna Gnestabor i alla åldrar – en del av konst- och odlingsprojekten Momentum Gnesta och Fleeing Farming som spritt skaparglädje, vänskap och tomatplantor över hela orten, men också till andra delar av landet, de senaste åren.
Odlingarna vid själva ALG är relativt små, ligger invid en asfalterad parkeringsplats och är inte en visningsträdgård i vanlig mening. Här odlas huvudsakligen med ett helt annat syfte.
– Det är jättefint att se en del av mitt land växa här säger, Omar. Saqbatomaten vet inget om Sverige, men vi ska lära den att leva här.

Signe och Omar möttes för första gången i augusti för två år sedan på flyktingförläggningen Solbacka nära Stjärnhov. Hon kom farande längs riksväg 57 av ren nyfikenhet, hon hade hört att en grupp flyktingar – syrier, afghaner, irakier och eritreaner – odlade grönsaker på tennisbanan på den före detta internatskolan. Det lät spännande, tyckte Signe, som själv odlar grönsaker.
– Det fanns ingenting att göra på Solbacka, så svenska vänner hjälpte oss att börja odla, berättar Omar.
Möjliggörarna ställde upp ett litet växthus och pallkragar på tennisbanan, och kom med jord, fröer och plantor. Omar och hans vänner kunde sedan odla färgstarka blommor och mängder av olika sorters grönsaker.
– Det gjorde positiva saker med oss, säger Omar, som i hela sitt liv odlat grönsaker i Saqba tillsammans med sin far och bror.
Det fanns en tomatbuske bördig från Syrien bland flyktingarnas grönsaker. Signe och Omar blev stående vid den och pratade. Kanske föddes hela idén om Fleeing Farming redan där?
– Vi blev bästa vänner direkt, säger Omar, som numera arbetar deltid på ALG med odlingsprojektet som bara växer och växer.
För Signe och Erik på ALG är det självklart att konst och odling kan höra ihop.
– Kultur betyder ju odling, säger Erik.
ALG har sex anställda, konstnärer, konstvetare och pedagoger, som alla med glöd bidrar till att skapa utställningar, happenings i naturen och konstworkshops. Tanken är att skapa många mötesplatser för skapande, inspiration, experiment och ifrågasättande som ska locka alla sorters människor.
– Konst ger möjlighet att diskutera saker som är svåra att prata om på annat sätt, säger Signe. Som det här med nationsgränser till exempel; att det kan vara förbjudet för en människa att ett skapa sig ett bättre liv i ett annat land. Folk gör det ju ändå, har alltid gjort det. För att de måste.

Omars flykt från Syrien börjar den 10:e juli 2015 med att han med minsta möjliga packning lämnar familjens lilla lägenhet i en förort till Damaskus. Det är hans 33:e födelsedag. Han kramar sin mor och Noura, sedan vänder han och går.
¬– Jag ville inte att de skulle se mig gråta, säger han.
Han hoppas att han går mot ett bättre liv och att de snart ska ses igen.
– Jag ville försöka hitta en trygg plats för mitt barn att växa upp på, säger Omar.
Omar tar sig via Libanon till Turkiet där han väntar tillsammans med andra människor på flykt tills det blir hans tur att sätta sig i en knappt nio meter lång gummibåt och hoppas på det bästa tillsammans med ett femtiotal andra desperata flyktingar. Destinationen är den grekiska ön Rhodos. Åtta månader efter att han kramade sin fru farväl och många mil senare är han framme i Sörmland och blir hänvisad till flyktingboendet på Solbacka. Han har ingen aning om var han hamnat, men är lättad över att vara framme.

Vågen av flyktingar 2015 blev ett rejält styrkeprov för Gnesta precis som för många andra kommuner. ALG tillfrågades om de kunde ordna verksamhet för nyanlända barn och unga.
– Plötsligt hade vi en sorts skola här, säger Signe. Vi ordnade bland annat framtidsworkshops där de fick berätta om sina behöv och drömmar. Sedan lät det vi det styra vår verksamhet.
Det visade sig att de längtade efter musik, konst, tomater, mynta och mormors bakverk bland annat. Efter att ha startat Momentum Gnesta för att låta den här gruppen unga och ortens invånare i alla åldrar mötas i olika kulturaktiviteter, drog ALG sedan – efter att Signe mött Omar på Solbacka – dessutom igång odlingsprojektet Fleeing Farming. De två vännerna tänkte att de borde prova att få tag i fler fröer från konfliktdrabbade odlingsområden för att kunna så dem här och försöka få dem att trivas. Växter som krigsflyktingar, helt enkelt. Var det rentav möjligt att få tag i fröer från Omars pappas tomater från det belägrade Saqba?
Omar var tveksam men rådfrågade ändå Noura i Syrien via ett knackigt internet. Hon sa att hon skulle försöka ordna fröer, men att det kunde vara farligt. Tack vare några modiga bekanta höll hon ändå snart tomatfröerna i sin hand. Hon postade dem till Gnesta och fortsatte att vänta på att få återförenas med sin man. Det skulle ta tid.
– Det tog bara några dagar för tomatfröerna att nå komma fram, säger Noura. För Omar tog det åtta månader, för mig och Karam två och ett halvt år.
Nu har hon varit här i sju månader och sitter och ser glad ut vid Omars sida intill Art Lab Gnestas odlingslådor med tomater, squash, tagetes, rosenskära, basilika, rosmarin och mynta. Ett vackert litet äppelträd med ett överflöd av äpplen har släppt en hel del av frukten rakt ner bland kryddor och grönsaker, ett slags direktkompostering.
Noura pratar lågmält och engagerat om vikten av att få känna sig som en del av samhället här, om att ha vänner, att inte känna sig isolerad. Omar översätter till svenska. Karam, i röd långärmad tröja med tryck på, sitter djupt och avslappnat nersjunken i knäet på sin mor med blicken i fjärran. Han äter ett äpple. Ett frakttåg dundrar förbi, sedan tystnad.
– Man kan plantera om också en människa och få henne att trivas, säger Omar.
Han lutar sig fram och klappar kärleksfullt sin son på axeln.
– Men det måste finnas fred, säger han. Att leva i krig är en mardröm.
Familjen bor och trivs nu i ett hus med trädgård på några vänners gård i Stjärnhov. Noura läser på SFI, deltar i odlingsprojektet och lär känna sitt nya liv. Siktet är inställt på att lära sig svenska så fort som möjligt och sedan bli lärare, precis som i Syrien. Omar startar en lärarutbildning till hösten. Paret har just återvänt från Östersund, där de varit och träffat människor som odlar saqbatomater i ännu nordligare klimat. De lärde östersundarna laga tabbouleh, en tomatsallad med bland annat slätbladig persilja, bulgur och citron.

Saqbatomaterna är nu inne på andra året som sörmlänningar.
– När den första plantan kom upp ur jorden kändes det som att få barn, säger Omar.
Förra året var tufft, många tomater hann aldrig mogna på plantan eftersom den första delen av sommaren var så kall. Men den här sommaren är bra.
– Så är livet, säger Omar. Vissa år är det svårt, andra lättare.
Men det kommer att bli bättre. Till glädje för skyddslingar av alla arter bygger Art Lab Gnesta ett 120 kvadratmeter stort växthus till nästa år. Solpaneler ska skapa medelhavsklimat i byggnaden. Där ska finnas en damm, ett hörn för perenner och gott om kryddörter, frukt och grönsaker. Det ska bli en plats där människor ska kunna besöka växter de längtar efter, kanske till och med jasmin från Damaskus. Fler sörmlänningar och andra ska odla tomatsorten från Saqba, att kunna odla sin egen mat är vackert och viktigt. Ett slags allemansrätt.
– Det här är på allvar, säger Signe. Vi får se vart det tar vägen, vart tomaten tar oss. Det är den som är chefen.

Det är dags att sluta snacka och börja röja i tomatdjungeln ovanför betongmuren.
– Vi ska klippa topparna, säger Signe. Och alla blad under första frukten ska bort!
Hon tar ett rejält kliv upp i odlingen med långrock och allt, snubblar, svär till, kommer i balans och sätter igång. Erik ansar från utsidan, Noura tar en sax och börjar på ett annat ställe, Omar hämtar en han också. Karam sätter sig i familjens vita Opel och kollar på videoklipp från internet.
Fullmogna tomater döljer sig i rufset av plantor. Somliga stora, andra små. Vissa buckliga, andra perfekt formade. Röda, gröna och allt däremellan.
– Det är ju jättemånga som är mogna! Det måste helt klart bli tabbouleh till middag idag! ropar Signe och plockar händerna fulla.
Efteråt ser odlingen betydligt prydligare ut. Omar, Noura, Erik och Signe städar undan lite innan de bryter upp.
Precis då berättar Noura och Omar en nyhet för sina vänner: De väntar tillökning.
– Om det finns fred kan allting växa, säger Omar.