Ta-dig-tid-för-Eksjö300

Ta dig tid för Eksjö

Den sagolika miljön. Det lugna tempot. Att hänga i en småstad som Eksjö en vinterhelg blir ett vilorum i vardagen. Stadspromenader, konst och en skön säng spelar en viss roll. Liksom konditorikungen Lennart.

Det är inte tal om att låta semlan tysta mun på Lennarts konditori vid Stora torget i Eksjö. Det är närvaro och samtal öga mot öga, men också blicken i fjärran och mobiltelefonen vid örat: ”Jag sitter på Lennarts” med den där mjuka småländskan som man gärna skulle byta mot sin egen lite sega stockholmsdialekt. Folk kommer och går, men de flesta sitter länge.
Lennarts konditori är Eksjös nav, mötesplatsen framför alla andra.
Stora torget brer ut sig utanför fönstren. Det väldigt stora Stora torget känns lite ödsligt såhär års. När man står vid Lennarts skymmer en rejäl snöhög nästan helt bronsstatyn av husaren till häst från trettioåriga kriget som är rest framför Stadshotellet.
Gamla stan börjar i jämnhöjd med Lennarts, norr om torget. Den är vackert insnöad, snödrivor kantar de smala gatorna, och gör att de känns ännu smalare. Stadsdelen är så pittoresk att man får för sig att man när som helst ska möta en rödrosig Madick dragandes på sin kälke. Gatorna har namn som Arendt Byggmästares gata och Bleckslagaregränd, och tvåvåningshusen i trä ligger sida vid sida; blekt blå, ockragula, gammelrosa, ljust gröna, grå, vita, engelskt röda. Ett och annat hus bryter av med lite modernare stil – en putsad fasad här och där. Vissa har dörrar direkt ut mot gatan, många vetter mot innergårdar.
I Vildparken, helt nära stadskärnan, finns skidspår och skridskobana och gott om unga vintersportare, hundägare och gräsänder. Koltrastar svirrar och snackar högt uppe i grantopparna. Det ligger is nedströms den bleckgrå ån.
I Eksjö är det svårt att gå vilse. Staden är behändig och passar perfekt för stillsamma stadsvandringar. Man kan guida sig själv med hjälp av information från turistbyrån, titta in i små butiker av olika slag eller bara beskåda Eksjöbornas vardagsliv.
Staden Eksjö sägs vara över 600 år och hela den inre stadskärnan är byggnadsminnesförklarad, som det heter. 1997 fick Eksjö kommun ett Europa Nostra-diplom som belöning för god byggnads- och kulturminnesvård.
En del av förklaringen till den väl bevarade träbebyggelsen är att Eksjöborna har klarat sig ovanligt bra från eldsvådor genom historien. Men inte helt. Söder om torget ödelades exempelvis fyrtio gårdar av en våldsam brand 1856. 140 familjer blev hemlösa och en del av kulturarvet gick upp i rök. Byggnaderna norr om torget klarade sig dock helt, så där kan man se hus från fyra sekel stå sida vid sida. Det är det som idag kallas Gamla stan.
Men det är inte bara bränder som har hotat den äldsta stadsdelen. Det har funnits gott om tillfällen genom åren när envisa stadsarkitekter, påstridiga hembygdsföreningar och pålästa historiska sällskap fått rycka ut till de gamla kåkarnas försvar. Och lyckats med den äran, uppenbarligen.
Vandrarhemmet är också byggnadsminne. Färgaregården byggdes 1850 och fungerade som ångfärgeri in på 1940-talet. Fasaden är väl bevarad men den enda inredning som finns kvar från färgeriet är pressen. Den står i rum sju.

Eksjö kommuns turistchef Birgitta Eek förlägger gärna möten till Lennarts konditori. Hon tar sin kopp kaffe, går genom lokalen och hejar till höger och vänster. Det är roligt att basa för turismen i Eksjö, säger hon.
– Folk blir ju lyriska som kommer hit. När man går i trästaden en tidig morgon eller en kväll efter klockan 18 kan man plötsligt få känslan av att man lever på 1800-talet. Det är magiskt.
Birgitta är uppväxt i Eksjö. Hennes far kom härifrån, men hennes färgstarka mamma har tyskt ursprung. Birgittas tvåspråkighet blev biljetten in i turistsvängen. Redan som tonåring guidade hon tyska turister. Efter en sejour i världen utanför hemstaden kom hon tillbaka 1991 för att jobba på muséet, och för att så småningom bli turistchef.
Hon månar förstås stenhårt om det genuina och gamla i Eksjö. Därför är hon bekymrad över att staden sedan några år saknar stadsarkitekt och antikvarisk spetskompetens. Nu finns det knappt någon som tar tag i bevarandefrågan, säger hon, och det finns många viljor som drar åt olika håll, i och utanför stadshuset. Politikerna vill gärna få nya företag till kommunen, det betyder fler nya jobb och kanske nyinflyttning.
– Det är svårt att förena kommersialism med kulturbevarande, säger Birgitta Eek.
Några av problemen som hon tar upp är att det allt som oftast dyker upp nya skyltar, så kallade trottoarpratare, och mer eller mindre vräkiga blomsterdekorationer längs gatorna i Gamla stan. Och att när en husägare byter dörr, stuprör, bygger ny entré eller lagar en yttre skavank sker det inte alltid på ett sätt som passar in i miljön.
– Men vem ska vara ”polis”? Vem ska se till att det fula tas bort? Ingen har sista ordet nu. Det är inget akut hot mot trästaden, men det blir svårt att hålla värdet uppe på sikt.
Den före detta stadsarkitekten Lennart Grandelius vet allt om de gamla husen i Eksjö. Nu lever han ett liv som pensionär, konstnär (i besökande stund med utställning på stadsmuseet) och eget arkitektkontor. Han tar ett bett i sin semla, får grädde på nästippen, och säger att han har lämnat staden mentalt. I många år gick han i sina företrädares fotspår, samlade egen kunskap och arbetade hårt för att bevara trästadens själ.
– Jag förstår politikerna också, säger han. Man får vara glad för att det i alla fall inte finns en enda av dem som idag tänker tanken: Riv skiten!
Det märks att han är nöjd med att tillhöra den rad av stadsarkitekter som bidragit till att staden ser ut som den gör. Han hyllar sina företrädare, som exempelvis Börje Stigwall som vägrade säga ja till ett Tempovaruhus på 1960-talet.
– När politikerna sa åt honom att säga upp sig vägrade han det också!
Men Lennart Grandelius betonar att han inte tycker att Eksjö ska vara någon sorts Skansen.
¬– Vi springer inte omkring i krinolin här, säger han. Varje generation bygger det de tycker är vackert och vi måste också få sätta våra avtryck, annars dör staden.
Själv skulle han gärna rita en 2000-talsbyggnad till Gamla stan, kanske med aluminiumfasad.
– Det är en spännande tanke, säger han innan han pälsar på sig för en tur i på skidor ute på garnisonsområdet.
– Det blir nog en hel mil i spåret idag – för att gottgöra den där semlan.

Mörkret över torget är lent som sammet. I butiksavdelningen på Lennarts konditori lyser glasmontrarna frestande med sex sorters tårtor, sju olika bakelser, tre olika sorters semlor och ett otal andra bakverk.
När konditor Lennart Svensson på 1990-talet slutade med att yrkesmässigt knåda degar och spritsa grädde tog dottern Lena Wireskog över. Hon bor i lägenheten ovanpå konditoriet.
– Jag är uppfödd på bakbordet, säger hon. Och det är likadant med mina barn. Nu jobbar min dotter här. Det är skönt för då kan jag få lite ledigt på sommaren.
Annars är det inte mycket ledigt, det är tuffa tider. Men Lena hänger i ett tag till, och hon håller på traditionerna. Många av pappa Lennarts finaste bakverk säljs fortfarande – som Stora kola, Husarlimpan och Lennarts sandformar. Bakelser och mazariner säljer allra bäst, men Lena själv älskar vetebullarna mest.
– Alla tror att man tröttnar på kaffebröd när man jobbar på konditori, men det fungerar inte så, säger hon. Det är faktiskt ett problem. Därför skaffade jag hund för tio år sedan, så numera kommer jag ut varje dag.
Kafétraditionerna är starka i Eksjö, på 1940–50-talet fanns runt trettio kaféer och konditorier här; Österborgs, Palms, Kafé Norden, Radiofiket, Svennes, Sandemans och Kafé Skuggan för att nämna några. Att den lilla staden kunde bära så många näringsställen berodde bland annat på att så många fikasugna unga män i uniform kom och gick vid stadens garnison.
Lennart Svensson och hans fru Gun (som var kallskänka) var entreprenörer och nytänkare. De kom flyttande från Virserum, köpte Sandemans på Södra Storgatan och döpte om det till Lennarts. Man hade matservering och kvällsöppet och kunde locka med den första tv:n i staden. 1967 flyttade till Lennart och Gun sin verksamhet till Guldsmedsgården vid torget och satsade bland annat på en stor smörgåsdisk. Det var så ovanligt och attraktivt att Gun fick resa land och rike runt och lära ut hur man gör läckra smörgåstårtor och mackor.
Kafélokalen har sett ungefär likadan ut sedan 1967. När Lena Wireskog häromåret tänkte byta ut de gamla skinnklädda stolarna från sent 60-tal blev det protester bland stamgästerna. Det slutade med att hon lät renovera hälften av de 66 stolarna hos en tapetserare. Nu står de där igen, liksom orubbliga, och väldigt bekväma. Det är svårt att resa sig när man väl har satt sig i sorlet på Lennarts.
Jag har bara varit i Eksjö i en och en halv dag men har redan hunnit fika fyra gånger på Lennarts. Just nu är jag är mätt, lite väl mätt. Sitter tungt i skinnfåtöljen, tittar lite slött på den stora vackra batikgobelängen på fondväggen, drar in dofterna av vanilj och nybakta wienerbröd och hör hur det slamras med porslin och brickor i disken. Kollar in medmänniskorna vid grannborden. Det är som det ska vara i Eksjö. Jag sitter på Lennarts.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300