OmslagRidled300

STF:s årsbok 2011
Text: Åsa Ottosson

Tölt i Tiveden

Islandshästarna Bjarmi, Neisti, Skugga, Vilda, Viska och Leikur skrittar avslappnat längs den halvt igenväxta skogsvägen i Tivedsskogen. Solen bryter igenom de bistert grå molnen och smyger sig in mellan höga tallar och granar. Linnean dansar i mossan. Fjärilar virvlar framför benen på de kraftfulla små hästarna för varje steg.
Man börjar vänja sig vid att sitta på hästryggen, kroppen liksom bara gungar med, stelheten i höfterna och den spända känslan i axlarna har äntligen släppt. Svetten torkar på ryggen efter den senaste galoppbacken. Man mår finfint. Njuter av rytmen i skritten, av att höra hästarnas hovar mot grus och gräs, deras tunga andning efter språngmarschen. Kollar in det trolska skogslandskapet med branta berg, stora mossbelupna klippblock och fallna träd som plocke pinn. Man noterar en och annan gul kantarell, jungfrulin och annat ätbart och sevärt i vägkanterna. Man kikar lite lojt mellan öronen på sin kuse och sitter i egna tankar. Då!
Viska slår bakut mot Bjarmi – en smidig, men mycket distinkt kick – och så är man tillbaka i verkligheten igen. Det är inte svårt att sitta kvar, jag vinglar till lite bara. Oron i ledet lägger sig nästan genast.
– Gick det bra? Gå sist så slipper du det där, ropar Jessica Sannö som rider i täten.
Javisstja. Viska vill inte ha en annan häst för tätt inpå rumpan, det fick jag ju reda på redan igår.
Det är sådär det är. Att vandra till fots på en led och uppleva den i solitär upphöjdhet utan störande moment är fullt möjligt, att avnjuta samma led på ryggen av en häst kräver en annan sorts uppmärksamhet, ett visst mått av beredskap och en stor vilja till samarbete. För många lägger det en dimension till upplevelsen som de inte vill vara utan.
Entreprenören och hästföretagaren Jessika Sanne har lett ridturer i Tiveden i åtta år. Det är hennes hästar de flesta av oss rider på under de tre dagar vi är ute. Hon är inte bara noga när det gäller hästarnas väl och ve, hon tar också guidandet på största allvar: pratar om Tivedens historia, myter och geologi eller om islandshästarna, sina grannar och sitt äventyrliga liv – med samma glöd. Vänliga medryttare vidarebefordrar det viktigaste i storyn till oss längst bak i ledet. Berättelsen har då ibland krympt till en enda mening. Lite som viskleken när man var liten, om ni förstår.
Det är lunchlax vid Hansjön. Hästarna binds upp vid några tallar och står fromt och halvsover medan vi slår oss ner bland stubbar, smågranar, ormbunkar och blåbärsris. Barbara de Gendre från Borlänge som har ridit och bekantat sig med isländske vildbasaren Bjarmi hela förmiddagen lutar sig tillbaka och sluter ögonen efter maten.
Hon älskar det här. Att få vara ute i naturen, utforska nya platser och bo på nya ställen är den bästa semester hon vet. Ridit har hon gjort sedan hon var barn, men nu blir det inte särskilt ofta. Det är första gången hon är här, men det där med ridled har hon provat förut, både i Skuleskogen, Sörmland och Siljansbygden, så hon har lite att jämföra med.
– Jag vill inte vara utan någon av de där upplevelserna, säger hon. Nästa gång kanske det blir Gotland.
Barbara är vandrarhemsvärd till vardags, men har tagit ledigt några dagar och har bjudit med yngsta dottern Frida hit. Ridturen är hennes födelsedagspresent.
– Det här är ett kul sätt att umgås på, säger Barbara. Men också ett sätt för mig att hålla fast vid min ridning.
Dottern Frida Söderlind, 24, minns dock turen på ridleden i Sörmland med viss bävan. Hon och två ridkunniga systrar följde med Barbara; landskapet var bedårande vackert, men de red utan guide så det var lite svårt att hitta och de hyrda hästarna var allt annat än lätthanterliga.
– Fördelen var att det blev den minst bråkiga semestern genom tiderna för oss. Vi gjorde helt enkelt av med all energi på hästryggen, och kunde bara ha det gott på kvällarna.
Tredagarsturen i Tiveden känns helt trygg, här kan hon bara slappna av och hänga med.
– Kloppetikloppetikloppetiklopp, låter det om hovarna. Och så frustandet. Jag gillar det, det är lugnande.

Ridleder har växt fram – mer eller mindre oberoende av varandra – på många platser i landet de senaste åren. Vissa är bara några mil långa, som Drottning Kristinaleden utanför Kungsör och Gusturleden nära Sundsvall, andra går genom stora delar av ett landskap, som i Halland, Sörmland, Gotland och Jämtland. Man kan bo på vandrarhem eller i stuga med självhushåll, på bed & breakfast eller på herrgård med trerättersmiddag och full service.
Den ideella föreningen som driver Ridleder Tiveden erbjuder hela paket både till folk med egen häst och den som vill rida hyrd häst med guide. Paketen innehåller packningstransporter samt kost och logi för både folk och fä. Vill man inte köpa hela paketet kan man ta delar av det. Bokningen sköts via telefon eller hemsidan www.ridledertiveden.se. För att få utnyttja ridleden köper man ett ridledskort för 300 kronor, då får man kartor, information om service och så vidare.
Det där med att allt är klappat och klart när man kommer gillar Mathilda Åsberg och Susanne Krusell från Mantorp utanför Linköping som är här och rider för femte gången. De har med sig sina hästar Leikur och Vilda. Att kunna boka via mejl och sedan få allting serverat är perfekt tycker de.
– Vi har så mycket omkring oss till vardags, vi orkar helt enkelt inte planera så mycket själva, säger Susanne, som har ett krävande arbete på ett gruppboende. Att det är så väl organiserat här gör att vi gärna kommer tillbaka.
Hemma är Susanne och Mathilda seriösa till max med sin ridning. När de är på ridledsäventyr är de glada och mindre stressade än vanligt, det känner hästarna. Det blir ett kravlöst ridande, de kan till och med busrida lite, som de säger, dra upp tempot, här finns långa sträckor som passar perfekt för tölt och galopp.
– Att tölta på en grusväg är lite samma frihetskänsla som att åka motorcykel på en kurvig asfaltväg, säger Susanne. Jag har kört mycket mc, så jag vet.
– Det är ett avslappnat men aktivt sätt att rida, säger kompanjonen Mathilda. Man kan inte bara sitta och såsa.
Mathilda har ett chefsjobb hemma i Linköping, hon får telefonsamtal då och då under våra riddagar. Då vankar hon fram och tillbaka och pratar engelska en stund.
– Ridningen är mitt spa, säger hon. Det är Leikur som gör att jag orkar gå till jobbet varje dag, jag får en energikick av att rida.
I Tiveden används ridleden inte bara av hästar och ryttare. Också vandrare har upptäckt finessen med den utmärkt skyltade relativt bil- och folktomma ridleden, så nu har bygdens folk börjat sälja vandrarpaket också. Man låter helt enkelt möjligheten att skräddarsy sin vistelse i Tiveden gälla också den som rör sig till fots. Och när ridleden utvidgas så tänker man också på att den ska passa vandrarna. Det hindrar inte att många vandrar på Bergslagsleden som också passerar här, de båda går fint att kombinera. Cykel- och kanotleder finns också i Tiveden, och föreningar, företagare och andra intresserade hjälps åt med utbyggnaden.

Tivedsbygdens landskap skapades för – hisnande tanke – tusen miljoner år sedan. Då, när jordskorpan sprack upp och bildade Vätternsänkan brast också berget i Tiveden och grunden till den här branta, myr- och skogsrika terrängen lades. Sedan kom inlandsisen, för blott 11 000 år sedan, och liksom avslutade skulpterandet genom att bryta loss och flytta med sig klippblock, och sedan lämna av dem lite här och där. Smältvattnet sköljde med sig löst skravel ut till havet. Kvar blev branta höjder, samlingar av klippblock, släta klipphällar med utströdda enstaka stenblock och ett tunt jordlager.
Det dröjde ända till 1600-talet innan svedjefinnarna kom inflyttande och började bruka marken. De lät sina tamdjur beta i skogen. Gamla torp och gårdar ligger fortfarande utströdda här och där som minnen av dessa hårt arbetande människor. Vissa hus är övergivna och igenväxta med hallonsnår, brännässlor och hundloka. Andra är pietetsfullt renoverade och närmast pedantiskt välskötta och har fått ett nytt liv som sommarhus, eller åretruntbostad åt någon av alla de entreprenörer och hästägare som slagit sig ner i trakten.
Tivedsbygden är som gjord för naturturism av olika slag. Här finns en av södra Sveriges finaste skogar i Tivedens nationalpark, ett lättillgängligt men bitvis mycket kuperat område där det aldrig någonsin bott människor. Skogen brukades tills efter andra världskriget men får nu vara ifred för att så småningom utvecklas till urskog. Till stora delar är den uppväxt efter bränder under 1800-talet, så om några hundra år kommer den att se ut som skogarna här gjorde innan trakten befolkades för 400 år sedan. Det finns förslag om att utvidga nationalparken med en del av de omgivande naturreservaten.

Vår ridledare Jessica Sannö och maken Klas bor på kursgården Ösjönäs, mycket nära nationalparken, tillsammans med två barn, elva hästar, en hund, två katter och tre kaniner. Större delen av sommarhalvåret tar de emot grupper här, annars jobbar de med aktiviteter på konferenser runt om i landet, teambuilding, ledarskapsutveckling, stresshantering med mera. I utbudet finns bland annat isskulptur, som är väldigt populärt.
Paret Sannö har sedan de flyttade hit för åtta år sedan samarbetat med andra småföretagare i bygden för att profilera Tivedstrakten som hästbygd. Och de har verkligen lyckats. Ridleden är en av huvudattraktionerna här, vid sidan av den nationalparken.
Det viktigaste verktyget i marknadsföringen är mun till munmetoden.
– Och vi är bortskämda med att folk kommer tillbaka när de väl varit här en gång.
Men kanske än viktigare än att antalet tillfälliga besökare ökar, är att inflyttningen också gör det. Det är familjer med häst som flyttar hit i första hand.
– När Joar började på dagis när vi flyttade hit, var det bara två barn på dagis. Nu är de sjutton!
Ridleden består av 30 mil väl utmärkta småvägar och stigar. Man har dispens för att rida i nationalparken. Ridledsföreningen har muntligt avtal med varje markägare, det har fungerat bra sedan starten 2006.
– Det är den bästa vägen att gå, säger Jessica. Det är det enda sättet att värna om allemansrätten.
När LRF och andra under sommaren 2011 piskar upp en debatt kring äventyrsarrangörers eventuella överutnyttjande av allemansrätten blir hon inte det minsta orolig.
– Här är folk välkomna till häst, det vet jag. Byalag och markägare har ställt upp och gjort mycket för att göra ridleden så bra som möjligt. Vi får till och med rida tvärs över gårdstunet hos flera av dem.
Men ett undantag från de änglalikt toleranta markägarna finns faktiskt, ett nyinflyttat par med hund som inte vill ha kommersiell ridning på sin mark. Jessica och andra har försökt att resonera med dem, men inget verkar hjälpa i nuläget.
– Men det är ingen fara. Det handlar bara om 50 meter på 30 mil. Vi drar om leden lite bara.
Jessicas Sannös passion är, och har alltid varit, hästar.
– Jag red in hästar redan som 13-åring, säger hon. Men så fick jag rida en islandshäst för första gången för femton år sedan. Det var en helt annan grej. Hästen skenade sex gånger, jag kände mig som en nybörjare. Det gör jag förresten fortfarande på sätt och vis.

Efter två dagars ridande är vi ganska möra. Vi haft vårt högkvarter i den gamla finnmarksbyn Tivedstorp. Nästan hela byn är STF-vandrarhem; här har vi bott i stuga, ätit i restaurangen och låtit hästarna gå och beta i hagarna vid vägskälet mitt i byn.
Dag tre ösregnar det när vi gör oss i ordning, men håller upp när vi sitter upp och rider iväg norrut. En trana ropar så det bär över skogen, och kommer sedan seglande tätt över trädtopparna. Nattviol, ängsklocka, rödfibbla, mandelblom, digitalis och en och annan dyblöt akleja niger på ängarna. Olika gräs vajar tungt i dikeskanten. Vi stannar efter en stund för att kolla att sadelgjordarna är tillräckligt hårt åtspända vid ett torp där styvmorsvioler blommar i stora sjok på taket.
Det blir en blöt dag. En mycket blöt dag. Vi rider över vackra hyggen, skådar granna utsikter och känner skogsdofterna explodera i näsan. Töltar på grusvägar och ser regnet som spön i näckrostjärnarna samtidigt som solen skiner. Det är ett förunderligt väder, det kan bara inte bestämma sig. Regnkläder av. Regnkläder på.
Vi landar – i strålande sol – vid Ösjönäs på eftermiddagen.
Frida Söderlind vill inte sluta rida, inte sluta umgås. Hon vill ha minst fem dagar till, vi har ju just lärt känna varandra!
– Det här ger mig fantasier om att ha egen häst, säger hon. Jag vill inte egentligen, men ändå!
Mathilda Åsberg och Susanne Krusell har redan pratat om att komma tillbaka nästa år och prova den nya delen av leden på andra sidan Unden.
– Jag kom hit i måndags direkt efter jobbet, säger Mathilda. Det tog till dag två att landa. Men nu har jag verkligen laddat batterierna. Nu kan jag åka hem.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300