Träsmak

Vi börjar med att fälla ett träd.
Det var så det – oemotståndligt – stod i kursbeskrivningen och nu står vi här i skogen på Sätergläntans ägor utanför Insjön i Dalarna. Aspen är kanske fyrtio centimeter grov vid roten, har slät grågrön bark och stammen är rak som en stolpe. Allt tyder alltså på att detta är ett träd med snälla fibrer; ett träd för oss. Per Helldorff låter motorsågen tala, aspen faller och stammen kapas i knappt meterlånga bitar.
– Grenarna lämnar vi tills vidare, nu vill vi bara ha filéerna, säger Per.
Under den närmaste veckan ska tolv kursdeltagare förvandla denna asp till varsitt tråg av klassisk modell. Ett antal krokvuxna bitar av björk, lönn, rönn och fågelbär kommer dessutom att formas till skedar och slevar. Vi kommer att förbruka en hel del plåster och vi kommer inleda en vänskap med holkyxa och slöjdbila, bandkniv och spånhyvel, skedkniv och skölp.
Att Per Helldorff inleder kursen ”Hugga och tälja tråg, skålar och skedar” ute i skogen är inte bara ett sätt att ge arrangemanget en säljande twist. Det är också en pedagogisk poäng. När aspen faller med ett brak kan ingen missa att detta är någonting annat än skolans torrslöjd med fyrkantiga bitar från slöjdmagisterns virkeshyllor. Här ska vi hugga och tälja i färskt virke. Saven stänker när vi på plats i skogen klyver stamdelarna i två med slägga och kil. Det doftar när man med tummen – utan minsta ansträngning – fläker bort barken i stora sjok och blottar den glansiga veden därunder. När vi bär varsitt trågämne ut ur skogen, genom vått blåbärsris och örnbräken, känns bitarna tunga och levande.
Det här är nästan som att jaga, fast fredligare. Bytet är nedlagt och vi beger oss mot verkstaden.

Sätergläntan är inte vilken kursgård som helst. Stället är ett begrepp. 1922 förverkligade systrarna Elsa och Wilma Långbers här ¬– på Knippboberget utanför Insjön i Dalarna med milsvid utsikt över byarna och skogarna kring Dalälven – sin idé att kombinera vävskola, pensionat och hemslöjdsbutik. Nu är det sedan länge den svenska hemslöjdsrörelsen som driver gården och man kan göra långt mer än bara väva. Under terminerna – när de 1–3-åriga utbildningarna i smide, trä och textil pågår – är medelåldern bland eleverna låg. Nu under sommaren är det en mer blandad skara som deltar i ett rikt utbud av veckolånga kurser. Samtidigt som vi hugger tråg pågår en smideskurs, en kurs i dokumentärt broderi, en växtfärgningskurs och en kurs i att skapa ny spännande kläder av gamla plagg. Dessutom hålls ytterligare en täljkurs denna vecka där Jögge Sundqvist – krokvuxetprofet och slöjdkändis ¬¬– lär ut täljgrepp till ett gäng svenskar, en amerikan och fyra japanskor.
Varje grupp har sitt eget tillhåll någonstans i gyttret av faluröda byggnader. Man samlas i matsalen under måltiderna, sedan försvinner var och en till sitt; smederna till de koksdoftande ässjorna, växtfärgarna till sina puttrande kittlar. Högst upp på sluttningen ligger träslöjdsbyggnaden – vår hemvist. Bakom huset, i en skogskant med koltrastsång, står ett dussin grova huggkubbar av specialmodell. Det är dit vi tar våra ämnen. Det är där träd ska bli tråg.

Ett tråg är ett kärl som är hugget på längden ur en trädstam till skillnad från en träskål som i allmänhet är svarvad och därmed rund. Trågen var vardagliga bruksföremål för exempelvis bakning och ystning och formen är enkel; det ser inte särskilt märkvärdigt ut när Per Helldorff visar de första stegen i processen. En översida och en undersida planhuggs med slöjdbilan och sedan börjar urholkningen med holkyxan, eller tjäckeln som den också kallas.
Asp är ett mjukt trädslag som lämpar sig utmärkt för trågtillverkning (björk och al är också bra). Att det är färskt gör det extra lättarbetat. Välslipade eggar biter i färskt trä på ett sätt som är som en uppenbarelse för alla som suttit och karvat lite fåfängt i en torr träbit med en ovass kniv. Ah, kan det kännas såhär?
Det här ska väl snart vara gjort, tänker man. Så fel man kan ha.
Timmarna går. Ljudet av ett dussin arbetande holkyxor bildar säregna rytm-mönster, de glider in i och ut ur synk, det skulle kunna vara en afrikansk by där kvinnorna tröskar säd. Långsamt börjar en hög av spånor bildas på marken kring varje trågkubbe.
När dag ett går mot sitt slut lägger vi våra trågämnen i blåbärsriset för att de ska behålla sin fuktighet. Nästa morgon kryper myrorna över dem och man ser slemränder där skogssniglarna krupit på det nakna träet. Skogen har inte riktigt släppt taget om dem.

– Det är ju bara en klump med ett hål i, säger någon med lätt förtvivlan i rösten och ser ut som om hon snart ska dänga sitt tråg i väggen.
Det har blivit eftermiddag dag två och vi håller fortfarande på med våra tråg. Efter att urholkningen är gjord ska utsidan få en form som följer insidans. Nya verktyg gör entré, och lärljungarna samlas kring sin mästare för ett evangelium enligt Helldorff.
– Om någon vid min dödsbädd frågar vilket verktyg jag vill ha med mig till den andra sidan ska jag svara: spånhyvel. Kniven är också kär, men spånhyveln är fantastisk.
– En sån vill jag ha, viskar Åsa Strandberg.
– … och inte är den dyr heller, bara ett par hundra.
– Då vill jag ha två!
Vid det här laget har vi flyttat inomhus och börjat odla nya spånhögar runt hyvelbänkarna. Och parallellt med den frustration och trötthet som börjar sprida sig på vissa håll – det här är svårare än man tror och snart måste trågen in i torken för att hinna bli färdiga innan kursen är slut – börjar andra känslor göra sig gällande. Det är som någon säger: det är högen på golvet som är det viktiga, inte slutprodukten. Varje spån är ett steg mot en fördjupad vänskap med verktygen. Varje möte mellan egg och virke blir kvar i hand och hjärna som ett minne.
– Vad djärv man har blivit med yxan, säger Marianne Riddebäck, 81. Sen försvinner hon in i sin koncentrationsbubbla igen.

Om Marianne är äldst på kursen är Maria Svensson, 38, yngst. Till vardags är hon arbetsledare på ett antal kyrkogårdar i Norrköping, men när det blir för mycket nio till fem växer behovet av annat. Senast drog hon söderut och surfade, nu är hon på Sätergläntan och täljer. Och till skillnad från surfresan har den här vistelsen fått henne att på allvar börja fundera över hur livet är organiserat.
Maria har provat på de flesta sätt att skapa som finns. Dessutom var hennes pappa slöjdlärare och när hon var barn fanns det ett litet utrymme för snickeri hemma i källaren; tolv kvadrat med bandsåg, planhyvel, borrmaskin och hyvelbänk. Verktygen trivs i hennes händer, det syns. Hon håller på med skapande aktiviteter hemma även nu, säger hon först. Men så rättar hon sig själv.
– Det kanske snarare är så att jag tror att jag håller på. Man har attributen; verktygen och materialen; och man inbillar sig att man använder dem, men oftast är det någonting som kommer emellan. Ibland ställer sig vardagen i vägen på riktigt; ibland bara skyller man på den.
Förklaringen är delvis praktisk. Hon bor i lägenhet och möjligheten att ha verktyg och slöjdämnen liggande framme är lika begränsad som utrymmet. Det måste förr eller senare bli ändring på det innan hon kvävs långsamt, säger hon.
– Jag går här och undrar varför jag inte ägnar mig åt det här hela tiden, för jag blir ju helt lycklig inuti.
Förvisso kände hon sig inte så från början, kursveckan inleddes med akut prestationsångest.
¬– Jag tänkte: ”alla andra kommer att vara svinduktiga”, du vet det där gamla vanliga. ”Vad gör jag här, jag är ju ganska bra på att springa fort och långt, jag kanske skulle satsa på det här istället.” Men nu är jag helt salig. Det här är min nya slöjdfamilj.

Att hålla i täljkniv och yxa kan göra saker med en. Begreppet slöjd må väcka föreställningar om hemslöjdskonservatism och allmogeromantik, men slöjden har också ett civilisationskritiskt, rentav revolutionärt drag. Det handlar inte nödvändigtvis om att omstörta samhället, men väl om att omstörta sitt eget liv.
Traditionen är folklig och vardagsnära: man slöjdade för att uppfylla sina vardagliga behov utan att det kostade pengar; för att det var vansinne att köpa sådant man kunde göra själv. Behövde man ett tråg fällde man ett träd. I dagens ljus blir en sådan handling ett slags protest; ett sätt att visa vad man står för: Att kärleksfullt skapa bruksföremål med sina egna händer istället för att köpa dem. Egen kreativitet istället för konsumtion för konsumtionens skull.
I den andan har begreppet sloyd etablerats i det internationella ordförrådet, precis som ombudsman. Från att redan på 1800-talet ha använts om slöjd i skolan efter svensk modell, har begreppet i alternativa hantverkarkretsar i USA alltmer börjat handla om just folkligt förankrad, antikonsumistisk täljglädje med färskt trä. Green sloyd.
Bland de utländska sloydarna har Saterglantan en särskild kultstatus, men skolan är långtifrån ensam i Sverige om att syssla med hantverk och slöjd. Landet runt erbjuds numera utbildningar i att exempelvis tälja och smida. Som en annan sträng på samma lyra hålls kurser i självhushåll; att odla, syra, torka, ta om hand. Inte minst unga storstadsmänniskor attraheras.
– Det är det eviga behovet av ursprung, säger Per Helldorff.
Han vet nog vad han talar om. Han har gjort samma resa.

År 1974, när Per Helldorff var nitton, hoppade han av Södra latin i Stockholm och flyttade till ett torp i trakten av Vingåker i Sörmland. I bagaget hade han inte mycket mer än sin ungdomliga entusiasm samt sina dagdrömmar om att slöjda på vintern och odla på sommaren.
När han gick med sina alster till den stora hemslöjdsbutiken på Sveavägen i Stockholm fick han visserligen nobben, men också ett råd som kom att bli betydelsefullt: Du borde gå en kurs på Sätergläntan.
– Tre år senare hade jag blivit förtjust i en tjej från Sveg. Jag gillade att vandra och sova ute så när odlingssäsongen var över, det var första november, tänkte jag: ”Äh, jag går väl upp till Sveg och kollar.”
Med ett renskinn att sova på och en schäfer som sällskap började han vandra norrut. Och eftersom Insjön låg längs vägen mellanlandade han på Sätergläntan, det där stället de hade pratat så väl om i slöjdsbutiken.
– Jag kom över berget precis här, säger han och gör en gest över trågkubbarna och ut mot skogen.
– Jag gick ner till receptionen och fick veta att det pågick en kurs i att göra svepaskar. Den fick jag haka på. På nätterna sov jag under en gran däruppe i skogen.
Jo, han kom till Sveg också till slut, men det blev ingenting med tjejen. Slöjd blev däremot en livslång relation. Att hugga tråg har varit en av hans specialiteter, i år är det sextonde året han håller kursen på Sätergläntan. Hans största försäljningssuccé är dock kluriga äpplen och hjärtan med lönnfack, han har tillverkat mer än tusen av vardera. Ett tag blev det lite väl mycket, han fick täljarmbåge. Då spenderade han några viloveckor med att försöka förstå sig på en knäpphärvel; en garnvinda med ett listigt täljt räkneverk. Från dess grundprincip utvecklade han de intrikata täljda mekaniska scenerier som blivit hans specialitet på senare år. Man snurrar på en vev, dolda kugghjul börjar arbeta och de mest häpnadsväckande saker händer. Från Polhem till Pettson, kallar han konceptet.
– Mesta tiden går åt till att tänka och räkna; hur faan ska jag få det här att fungera. Det känns väldigt långt ifrån slöjd ibland. Då är det skönt att, som kontrast, gå ut och fälla ett träd och göra några tråg.

Det har blivit torsdag, dag fyra av sju på vår vistelse i Sätergläntan. Våra tråg ligger nu och torkar i väntan på att vi ska ge dem en sista finputs på lördag och söndag. Under tiden täljer vi skedar av krokvuxet virke. Det naturligt böjda träet ger skedarna rätt form och maximal hållfasthet; om man lyckas förvalta det. Form och funktion ska gå hand i hand. Fibrerna ska strykas medhårs.
– Man kan läsa i böcker och jag kan visa er hur många gånger som helst; det är inte förrän ni börjar tälja själva som ni kommer att förstå, säger Per Helldorff.
Tälj- och skedknivar viskar i virket. Att göra en sked är en betydligt vilsammare syssla än att hugga ett tråg, det är lättare att prata samtidigt som man täljer, små samtalsgrupper klumpar ihop sig och löses upp samtidigt som spånhögarna växer på golvet och händernas vänskap med verktygen fördjupas. Det vilar ett skönt lugn över tillvaron. När neonatalsköterskan Åsa Strandberg från Kalmar tittar sig i spegeln ser hon att hennes bekymmersrynka i pannan slätat ut sig nästan helt.
– Det är meditativt bara att vara här. Man mår bra av att jobba med händerna, man blir jordad, säger hon.