Trollsländefeber

Först fick fjärilsskådning en massa naturintresserade människor att tindra nyförälskat med ögonen. Nu kommer trollsländorna.
Linda Birkedal är fast sedan länge. Hon har haft mer än hälften av Sveriges trollsländearter på mycket ära håll. På näsan.

Det hände något med Linda Birkedal när hon som femtonårig fältbiolog för första gången fick en av de riktigt stora trollsländorna i håven, kände tyngden, hörde prasslet av de kraftfulla vingarna.
Det var då det började.
Några passionerade år när de var ett helt gäng jämnåriga kompisar som skådade trollsländor regelbundet och hängivet. De hade ett knep för att få trollsländorna att sitta stilla några ögonblick när man släppte taget om dem – precis tillräckligt länge för att man ska kunna erfara den märkliga känslan av att ha en trollslända sittande på näsan. För varje ny art som suttit på näsan – ett nytt näskryss.
Den sortens kickar behövs inte längre. Det räcker mer än väl att sitta vid Helge å den första soldränkta förmiddagen efter en veckas gråväder och se en jungfruslända krypa ur sitt larvskinn, långsamt pumpa upp vingarna till deras fulla bredd och ta sitt livs första flygtur i solskenet.
– Att se den där ganska fula, groteska larven förvandlas till något så fantastiskt vackert … den där födelsen, den symboliken … det är stort.

Nu står hon med håven beredd på en strandvall vid sin favoritlokal. Strax sydost om Kristianstad, där aktiebolaget Hercules en gång tog upp lera till sin tegelproduktion, finns några stora, vattenfyllda dammar skilda åt av jordvallar som tiden har dragit en förlåtande och mycket frodig grönska över. För att vara ett övergivet industrilandskap är det oväntat vackert, och fullt av liv. I telefontrådarna hänger lustiga hänglavar. Vid närmare betraktande visar sig vara härvor av metrev som tonårsgrabbar på jakt efter karp och sutare i de mycket fiskrika dammarna har förlorat när de varit för yviga med kasten.
Hercules dammar är en fin plats inte bara för sportfiskare. Enligt Artportalen på internet har man sett mer än 170 fågelarter här och om våren dånar grodkörerna i fortissimo. Men för Linda Birkedal är Hercules dammar mer än något annat en förnämlig trollsländelokal.
– Den här platsen kanske inte är höjden av estetik, men jag tycker väldigt mycket om den.
Molntäcket vill inte riktigt spricka upp, luften är mättad med ett fuktigt dis som späder ut landskapets färger, men det är varmt nog för att vi ändå ska ha hyfsat goda chanser att få trollsländor.
De första arterna är inte svårare att fånga än att plocka frukt. Linda Birkedal drar upp den ena efter den andra ur håvens vita tygstrut. Först upp en ängstrollslända. Av sådana finns det fem svenska arter. Är benen helsvarta eller har de gula streck? Hur ser den svarta teckningen på ”nosen” ut? När pusslet är färdiglagt finns bara ett möjligt svar: tegelröd ängstrollslända. Därnäst en flickslända – tunn och skör, tecknad i svart och glaciäris-blått. Droppformade fläckar på huvudets ovansida – alltså sjöflickslända. Ny flickslända med en ensam blå fläck längst bak på kroppen – en kustflickslända – och ytterligare en som har lingonröda ögon – en rödögonflickslända.

Vi jämför med bilderna i en nyutkommen bok, ”Trollsländor i Sverige – en fälthandbok” från Länsstyrelsen i Södermanland. Det är en bok som trots det lilla formatet kan komma att betyda lika mycket för intresset för trollsländor som ”Svenska fjärilar – en fälthandbok” av Bo Söderström har gjort för fjärilsskådningen.
Parallellen är ofrånkomlig. De senaste två–tre åren har en massa naturintresserade människor gripits av fjärilsfeber. Blaserade fågelskådare har återfått sin upptäckarglädjen. Människor som inte är ett dugg attraherade av att döda fjärilar och spetsa dem på insektsnålar har plötsligt hittat ett sätt att hänge sig åt dessa lättälskade insekter utan ha ihjäl dem. Med hjälp av en fälthandbok och kanske en kikare med kort närgräns kan man artbestämma de flesta dagfjärilar utan att döda dem. Med lätthanterliga digitalkameror byggs helt nya, digitala, fjärilssamlingar upp hemma i stugorna.
Mycket tyder på att trollsländor står näst på tur. Allt som gör dagfjärilar attraktiva som skådarobjekt gäller även trollsländor. De är lätta att få syn på och flyger helst när det är soligt och fint väder. Det finns inte oöverskådligt många arter i landet och de är inte alltför svåra att lära sig artbestämma. Det som trollsländor möjligtvis saknar av dagfjärilarnas prunkande färgprakt uppvägs gott och väl av deras flygskicklighet, deras akrobatiska kärleksliv, deras hemlighetsfulla första år som undervattensmonster.

Vi märker inte när det sker, men diset har tunnats ur och plötsligt är det som om någon slår om en strömbrytare. Solen lyser över Hercules dammar. Det blir omedelbart en helt annan intensitet i de värmeälskande trollsländornas aktivitet. Överallt tumlar flicksländor omkring i tandem, det vill säga ihopkopplade genom att hanen hakar fast med sin bakände kring honans nacke. Honan fullbordar det så kallade parningshjulet genom att böja upp sin bakända mot hanens buk där han placerat sina spermier. Sålunda flyger de omkring från sittplats till sittplats sammanslingrade i en av djurvärldens vackraste kärleksakter.
De riktigt stora har också börjat visa sig. Bruna mosaiksländor rusar förbi ute över vattnet. Linda Birkedal står i strandkanten och lurar, det ser ut som en omöjlig uppgift men plötsligt kommer hon med en i håven. Ett stadigt grepp om de bruntonade vingarna (som en skvätt coca cola utspätt i ett glas vatten) sedan kan vi på nära håll se in i de stora ögonen sammansatta av kanske 30 000 fasetter.
– För en liten mygga är det ett monster, säger Linda Birkedal och släpper den.
Hon är mer intresserad av en slända som nyss visade sig vid en al intill en vassrugge och som fick hennes puls att stiga.
– När jag inventerade trollsländorna runt Kristianstad letade jag mycket efter en grupp som heter kärrtrollsländor, utan att hitta dem. Nu har jag hört att en annan person har sett en kärrtrollslända här och jag tänkte att aaa … ooo … kanske äntligen.
Men den okända sländan visar sig inte. Och, säger Linda, det är precis det som är en så stor del av tjusningen. Det är inte som att åka runt och titta på medeltidskyrkor. Oförutsägbarheten är regel. Allt kan hända – eller inte hända. Ibland ser man inte ett dyft utöver det vanliga, ibland dyker något upp som man inte vågat drömma om.
Det finns arter som hon förmodligen får nöja sig med att drömma om, som den vandrande mosaiksländan, en vagabonderande art som fångats en enda gång i landet, i en av Ottenby fågelstations ringmärkningsfällor på Ölands södra udde. Sådana arter har något ouppnåeligt över sig, ett slags mytens skimmer. Men å andra sidan, så var det även med kejsartrollsländan. Ända tills Rune ringde.

Rune var en annan av trollsländeentusiasterna från fältbiologerna och nu hade han, mest av en slump, råkat stöta på en kejsartrollslända vid en damm på Öland. EN KEJSARTROLLSLÄNDA!
Linda drog till Öland som den värsta Club 300-fågelskådare. Hon hittade dammen, hittade kejsartrollsländan och fick sitt kryss. Sedan var det som om proppen gick ur. Plötsligt såg man flera kejsartrollsländor runt om i landet. Visst det kan bero på att klimatförändringar gör att den faktiskt blivit vanligare – flera andra sällsynta trollsländearter verkar sprida sig norrut över landet i takt med att klimatet blir varmare. Men det är sannolikt också psykologi inblandad: det är lättare att få syn på det möjliga än det omöjliga.
Sedan dess har Linda sett kejsartrollslända flera gånger, bland annat här i Hercules dammar. Att få syn på den idag vore dock lite för bra för att vara sant. Det behövs inte. Det är spänningsmoment nog att veta att den kan finnas här, att den kanske i detta nu flyger någonstans strax utanför vårt synfält, ett nummer större än alla andra trollsländor i dammen och med den lysande enfärgat gröna mellankroppen som ett säkert kännetecken.
Ja, det räcker med att veta att den finns här, intalar jag mig.
Då hörs plötsligt en ny ton i Linda Birkedals röst. Som att det har varit på skoj hittills, men nu är det allvar:
– Nu… nu… NU!
Och där kommer något seglande över dammens vattenyta, i ensamt majestät. Den är på onåbart avstånd från håven men ändå så nära att man i kikaren kan se två saker: den är numret större än den blågröna mosaiksländan som flyger strax intill. Och mellankroppen är lysande, enfärgat grön.