Uggletider

När vi gav oss av från Skinnskatteberg var det vår, men i Färna ekopark ligger snön kvar i skogarnas veck och fållar. Under en halvtimmes bilresa har vi backat en hel årstid.
Det är mitten av mars – den rätta tiden på året för att lyssna på ugglor. När vi parkerar i kanten av den smala grusvägen mot Tarmansbo har även tiden på dygnet hunnit bli den rätta för den första av de ugglor vi hoppas på. Medan de flesta andra arterna föredrar nattens mörker, är sparvugglan en skymnings- och gryningsart.
Leif Johansson, en av utflyktens två väl förberedda ledare, kastar en blick på klockan. Tjugo i sju.
– Vid det här klockslaget för två kvällar sedan stod jag precis här och hörde en sparvuggla.
Han hinner knappt avsluta repliken förrän Inger Andersson gör gruppen uppmärksam på ett avlägset ljud; ett mellanting mellan gällt rop och vissling, utstött ungefär en gång varannan sekund. Jovisst är det en sparvuggla, bekräftar Leif. Yesss! säger Inger och höjer näven som om hon gjort det avgörande målet i en cupfinal.
När Leif börjar vissla en taktfast sparvugglehärmning kommer en liten parvel flygande i trädtoppshöjd och sätter sig rakt ovanför oss i en hög björk, ivrigt visslande till svar. Vi kan se hur den vrickar och vrider på huvudet för att få rätsida på sinnesintrycken. Kanske uppfattar den med uggleförnuftet att visslingarna kommer från den där skocken med människor, men känslorna säger att den hör en konkurrerande sparvugglehane. Och det är känslorna som regerar.

Sparvugglan – Sveriges och Europas minsta uggla – ryms i en handflata. Den andra ytterligheten i ugglesortimentet är bjässen berguv, vars honor kan väga över fyra kilo. Däremellan finns ytterligare nio ugglearter i vårt land.
Sammanlagt bara elva arter alltså. Men vilken elva!
Ugglorna är kanske den tydligast definierade av alla fågelgrupper. De skiljer sig så uppenbart från alla andra fåglar samtidigt som de lika uppenbart liknar varandra: det stora runda huvudet, de runda framåtriktade ögonen, de oftast nattliga vanorna. Särprägeln gör dem jämförelsevis lätta att få grepp om, minsta barn vet hur en uggla ser ut.
Förutom att ugglor är lätta att begripa sig på är de också lätta att tycka om. Få fågelordningar har en mer hängiven fanclub. Inte så konstigt kanske, med den blicken: djur med stora runda ögon framstår gärna som extra älskansvärda och det faktum att ögonen är framåtriktade (precis som våra) gör att ugglan verkligen möter ens blick. Förmodligen är det just denna närmast människolika uppsyn som gett ugglorna deras rykte som kloka fåglar – vi vill ju gärna betrakta dem som är lika oss som särskilt intelligenta.
De starka känslorna för ugglor har också att göra med den mystik som följer av de nattliga vanorna. Över hela världen finns nedärvda berättelser som förknippar ugglor med död och förhäxning och närhelst man i våra dagar vill ge en filmscen en kuslig stämning tar man till en kattuggla eller pärluggla – oavsett om filmen utspelar sig i världsdelar där dessa arter finns eller inte.
Spökstämningen verkar dock inte vara ett dugg avskräckande, i alla fall inte i vår kultursfär. Det är tvärtom som om det kusliga ryktet bara adderar till ugglornas popularitet. Fåglar som är både söta och lite kusliga – mer fascinerande kan det uppenbarligen inte bli. I Handbook of the birds of the world, tidernas största uppslagsverk om fåglar, kan man läsa om “owlaholics” som sover på ugglelakan, ställer sina tandborstar på uggletandborstställ, torkar händerna på ugglehanddukar, nyttjar ugglegrytlappar i sina kök och klär sig i ugglesmycken.

Så djupt ner i uggleträsket har jag inte sjunkit, men jag är långtifrån opåverkad av dragningskraften. Mitt hjärta slår för alla fåglar, men det slår nog extra hårt för ugglor. Och den här vintern har hjärtat haft en ovanligt ansträngande tid.
Det började med en sparvuggla i en grantopp under en skidtur i januari. Du-dunk! Följt av en hornuggla på en snökäpp vid vägkanten en söndagskväll i februari. Du-dunk! Senare i samma månad en kattuggla i ett ladugårdsfönster och – Du-dunk!! – en kråkomsusad berguv under en promenad mitt på blanka eftermiddagen. Allt detta kring byn i västra Sörmland där jag bor.
Hjärtat ville gärna ha mer, så jag kontaktade fågelklubbarna i Västmanland som har en ugglelyssnarvecka i mitten av mars varje år. Då ordnar utflykter som är öppna för den som vill hänga med erfarna ornitologer ut i de ugglerika bergslagsskogarna. (Motsvarande aktiviteter ordnas på många håll i landet av lokala fågelklubbar och naturskyddsföreningar.)
Det råkar, mest av en slump, bli så att jag och fotografen Roine Magnusson följer med Hedströmsdalens ornitologiska förening, vars utflykt under ledning av de erfarna ugglespanarna Leif Johansson och Leif Edberg utgår från torget i Skinnskatteberg en lördagskväll i mitten av mars.
Det visar sig vara en mycket lycklig slump. Sparvugglan är nämligen bara början.

Det har nu börjat skymma på allvar över Färna-skogarna, men riktigt beckmörkt blir det inte eftersom slöjmolnen efterhand glesnar och blottar en nästintill full måne.
Den lilla karavanen av bilar rör sig norrut längs den vintriga grusvägen mot Tarmansbo. Plötsligt stannar tätbilen och vi blir stående. Ingen vet varför, i alla fall inte vi i bilarna en bit bak i kolonnen. Kanske pågår kartläsning, spekuleras det. Folk sitter i kupévärmen och fördriver tiden med sina telefoner. Då smyger plötsligt en av leifarna därframme i tätbilen ut, fångar vår uppmärksamhet och pekar framåt längs vägen.
Där lyfter en uggla som uppenbarligen suttit i vägkanten, kanske med ett byte. I ljuset från bilens strålkastare ser den spöklikt ljus ut. Och stor.
Kattuggla, antas det allmänt. Det är den mest välbekanta ugglan eftersom den gärna håller till nära bebyggelse. Hjärtats reaktion på en kattuggla är därför jämförelsevis måttlig. Men en uggla är en uggla, och karavanen stannar en bit längre fram för att om möjligt få kontakt med fågeln igen. Någon härmar artens typiska huttrande hoande (som även den icke fågelintresserade kanske känner igen från Vetenskapsradions signatur i P1).
Då kommer en ljudlös skepnad svepande på breda vida vingar i silhuett mot natthimlen, som en vildvittra från rövarskogen. Stor. Nästan obehagligt stor.
Ugglan sätter sig på en högstubbe blott tio meter från vägen där vi kan se den tydligt med blotta ögat i det bleka månskenet. Äntligen trillar polletten ner. Det där är ingen kattuggla. Det där … det där … det där är en slaguggla.
DU-DUNK!!!

Även om jag inte är intresserad av fåglar på det där kryssa-så-många-arter-som-möjligt-viset är det ändå något visst med att se en art för första gången. Från att ha varit en teoretisk bekantskap via fågelbokens texter och bilder blir arten äntligen bekant på riktigt. Världen – eller rättare sagt ens erfarenhet av världen – blir en smula rikare; en smula större.
Med Sveriges ugglor förhåller det sig så att om jag räknar bort super-rariteterna tornuggla och fjälluggla har jag fram till detta ögonblick sett samtliga arter utom just slaguggla.
Därav reaktionen därinne i bröstkorgen.
Jag står här. Där sitter slagugglan. Den ser mig. Jag ser den. I den ljusstarka handkikaren kan jag i lugn och ro betrakta de mörka ögonen, den längsstreckade kroppen, den långa stjärten. Näbben; en grov gul tagg mitt i ansiktet.
Slaguggla är en mycket kraftfull fågelart. Jag har hört berättas om ett skadat exemplar som togs omhand för vård och, lite obetänksamt kanske, placerades över natten i samma voljär som en fjällvråk. Nästa morgon var vråken – en hyfsat stor rovfågel – försvunnen. Uppäten!
Att en slaguggla kommer flygande när den hör vår kattugglehärmning beror knappast på att den känner sig amorös. Den är ute efter lite nattamat och tror sig just ha hört ett bytesdjur.

En förbryllad slaguggla och ett tiotal människor som för en stund glömmer hur kall kvällen börjar bli. Länge betraktar de varandra. Till sist försvinner ugglan i mörkret. Alla närvarande inser att detta är en höjdpunkt som det kommer att bli svårt att överträffa, hur många uggleutflykter man än deltar i.
Gruppen delar nu upp sig. Leif Edberg far mot en grillplats för att tända den traditionsenliga brasan, Leif Johansson tar med oss andra till ett lovande pärluggleställe. Och eftersom detta är en kväll när alla önskningar går i uppfyllelse hör vi snart den lilla barrskogsugglan ropa i mörkret.
Väl framkomna till grillplatsen måste vi anstränga oss för att inte le alltför brett. Här sammanstrålar vi nämligen med ett annat ugglelyssnargäng som har utgått från Köping. Och medan vi har antecknat inalles 3 sparvugglor, 1 slaguggla, 1 kattuggla och 2 pärlugglor har Köping-gänget varken hört eller sett en enda. De försöker hålla sig på gott humör med sina obsar av grävling, skogshare och morkulla, men det vill sig inte riktigt.
– Äh, det här är ändå det viktigaste, säger någon och hötter med en nygrillad hot dog.
För arrangören och brasmästaren Leif Edberg, som har lyssnat efter ugglor i de här skogarna sedan han var yngling, är ugglornas nyckfullhet välbekant.
– Den ena kvällen kan vara fantastisk, man vill bara inte åka hem, det är uggla efter uggla. En annan kväll, när det verkar råda precis samma förutsättningar, kan det vara helt jäkla värdelöst.
Leifs ugglesäsong börjar redan i januari. Sammanlagt brukar han vara ute femton–tjugo gånger på en säsong. Max två kvällar är lika lyckade som den vi just upplevt, säger han.
Deltagaren Kerstin Söderström från Skinnskatteberg är väl medveten om vilken tur hon haft. Det är inte första gången hon följer med fågelklubben på ugglelyssning, de här utflykterna har blivit ett vårtecken att längta efter vid en tid på året då inte mycket mer än snödropparna vaknat i trädgården.
– Vi har aldrig förr sett en uggla på det här viset: så att man kunnat stå och iaktta den. Eventuellt har vi hört någon enstaka uggla, långt borta, svagt. Många gånger har vi inte hört något alls, bara tänt den där brasan och grillat och det har varit allt. Vi tog med oss vänner från Tyskland en gång. De tyckte det var väldigt exotiskt att stå i mörkret och grilla korv, men nån uggla fick de inte höra. Man får nöja sig med det lilla ibland.
Säger Kerstin Söderström och ser mycket belåten ut över att detta inte var en kväll när man fick nöja sig, utan en kväll när man fick allt man kunde önska i uggleväg och lite till.
Och korv.