Upp-till-kamp-för-trollen300

Sveriges Natur 1/08
Text: Mats Ottosson

Rödlistade naturväsen
Troll
Sociala varelser som lever i större eller mindre familjer, mest i södra och mellersta Sverige.
Biotop: Berg och blockrik terräng
Fältkännetecken: Ofta osynliga. Ser mestadels ut som folk, fast snyggare och mer välklädda. Sällan svansförsedda.
Främsta hot: Gruvdrift. Ringning i kyrkklockor.

Vättar
Ett oftast fredligt väsen som lever i närheten av bebyggelse i södra och mellersta Sverige.
Biotop: Hålor under marken eller under hus.
Fältkännetecken: Småväxta och ofta gråklädda.
Främsta hot: Exploatering i form av mänsklig bebyggelse och vägbyggen.

Vittra
Nära släkt med med vättarna, men med huvudutbredning i norra Sverige.
Biotop: Hålor under marken, men ibland även i stenblock och gamla träd.
Fältkännetecken: Oftast småvuxen.
Främsta hot: Exploatering i form av mänsklig bebyggelse och vägbyggen. 

Älvor
Förföriska kvinnliga väsen som kan locka in män i sin dans, vilket kan vara trevligt för stunden, men ofta leder till sjukdom och galenskap.
Biotop: Fuktiga ängar.
Fältkännetecken: Vitklädda och flickaktiga, ibland dimlika. Dansanta.
Främsta hot: Utdikning av strandängar och skogsplantering i naturbetesmarker och slåtterängar.

Skogsrået
Skogsväsen som vid första anblicken kan likna en osedvanligt vacker och förförisk kvinna.
Biotop: Skog.
Fältkännetecken: Ihålig rygg, ibland svansförsedd. Lätet är ett karakteristiskt skratt, som påminner om spillkråkans rop.
Främsta hot: Skogsbruk.

Sjörået
Vattnets motsvarighet till skogsrået.
Biotop: Hav
Fältkännetecken: Böjande hår. Ihålig rygg. Ibland svansförsedd, ibland med underkropp som en fisk.
Främsta hot: Oljeutsläpp, algblomningar, omfattande fritidsbåttrafik.

Näcken
En förslagen förförare med stor makt över kvinnor. Lockar till sig folk och dränker dem.
Biotop: Strömmande vatten
Fältkännetecken: Oftast gråklädd med röd luva. Ibland endast iklädd fiol.
Främsta hot: Vattenkraftsutbyggnad.

Jättar
Ett förmodligen sedan länge utrotat väsen. Man kan hitta spår efter dem i form av jättegrytor och jättekast (flyttblock).
Fältkännetecken: Mycket storvuxna.

Upp till kamp för trollen

eller Vem ska trösta oknyttet? Tiden är förbi när vi fruktade näcken och skogsrået. Men det betyder inte att naturens väsen spelat ut sin roll.

Från att ha gestaltat det vi är rädda för, har de blivit symboler för det vi är rädda om.

Det var en gång ett folk som levde i en magisk värld. Utanför stearinljusens och fotogenlampornas ljuskretsar fanns det okändas tissel och tassel, oförklarliga ljud och händelser.
Därute i gränslandet mellan fiktion och verklighet dansade älvor som dimma över de fuktiga strandängarna. Troll stal nyfödda människobarn och lade dit sina egna, eller lockade in vilsegångna i sina boningar i bergen. I skymningen rörde sig irrande ljus bland träden, burna av osynliga lyktgubbar. Vättar och vittra levde under stenarna eller i gamla träd och nåde den som förstörde deras hem. Och det förföriska skogsrået var mången sexuellt utsvulten skogshuggares våta, skräckblandade kvinnodröm.
I det förindustriella samhället levde man i naturen och av naturen. Tillvaron var till stor del utanför ens egen kontroll. Ömsom var naturen god och givmild, ömsom grym och krävande. I en sådan tillvaro var det frestande, för att inte säga naturligt, att skapa en bild av det okontrollerbara. Naturens väsen tog form. De spred rädsla, men också en viss trygghet. De gav det okända och okontrollerbara ett ansikte.

Sedan dess har stora biotopförändringar skett, på flera plan. Runtomkring oss har näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll.
Är det alltså dags att en gång för alla dags att erkänna att naturens väsen har spelat ut sin roll i vår föreställningsvärld och därmed är att betrakta som utrotade? Kanske inte ändå. De lever, men de väcker inte skräck längre, utan medkänsla och vemod. Vem ska trösta oknyttet, som balanserar där på utrotningens rand?
Se bara på Naturskyddsföreningens uppmärksammade skogskampanj Rädda skogens liv. Den byggde på en bild där prinsessan Tuvstarr satt och såg gravt bedrövad ut i en John Bauer-skog som kalavverkats i Photoshop. Den var en fullträff. Kampanjen blev den kanske mest framgångsrika i föreningens historia och prisades 1999 med reklambranschens finaste pris, ett guldägg. Bilden högg direkt mot hjärteroten: det måste vara fel på ett skogsbruk som berövar skogen dess magi; som gör skogens väsen hemlösa.
Samma budskap, fast framfört på ett mer finstilt sätt, finns i Kerstin Ekmans roman ”Urminnes tecken” från 2000. I centrum står Skymt och Sjorhpa, varelser med hundögon och rompa som inte är folk, inte djur. Av rynkskinn, en knarrig gubbröst i den yviga Bustagrana, får de veta att de lever i Sparade skogen, närmast fjället. Människovärlden kryper närmare och de hundögdas biotop krymper, snart är de bara sus och väta. Men så länge rynkskinn finns står Sparade skogen kvar.

Låt oss för ett ögonblick strunta i att hundögda människodjur med rompa i biologisk mening inte finns. Kan man inte likväl se naturens väsen som ett slags signalarter, alltså en art som visar att man befinner sig på en lokal med höga naturvärden.
En biolog vet när hon stöter på svampen rynkskinn eller laven långskägg att hon står i en gammelskog där det finns en rik biologisk mångfald och många rödlistade arter.
Om man på motsvarande sätt kommer till en skog där man känner att skogsrået eller de hundögda med rompa skulle kunna leva, ja då har man också kommit till en plats med höga naturvärden. Alldeles oavsett mätbara indikatorer på biologisk mångfald så besitter denna plats även en omätbar egenskap som kanske bäst kan beskrivas i symbolisk form: Den är tillräckligt mycket sin egen för att vara beboelig för naturens väsen.
Jovisst kan man se det så, säger Kerstin Ekman. Någonting i den stilen tänkte hon själv när hon arbetade med Urminnes tecken.
– Den handlar om en fjällnära skog med mycket höga naturvärden som, då jag skrev boken, var hotad av kalhuggning. Så blev det inte … om det nu inte skett sen jag såg denna skog sist för några månader sedan.
Bakgrunden var att hennes man var spekulant på ett skogsskifte nära Valsjöbyn i Jämtland. När skogen gick till en annan köpare skrev Kerstin istället en berättelse om skogen till maken, som plåster på såren. Och eftersom förlagan såg ut som den gjorde var det inte så konstigt att den diktade skogen befolkades med små varelser som varken var djur eller människa, sådana med hundögon och rompa.
– En skog av den typen har så mycket att ge som inte direkt kan vägas eller mätas. Sagor och sägner har förstås uppstått när människor kommit in i sådana skogar som befruktar fantasin och gör livet konstigare, mer spännande, gåtfullare och kanske mystiskt eftersom man inte kan förklara allt för sig, säger Kerstin Ekman.
– Men när människor idag säger sig ha sett vitter eller troll så tror jag att de diktar. Och det är väl inte det sämsta? Ingen har någonsin börjat dikta inne i en monokultur av Contorta.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300