Ur spår

Skogen har sovit på nybäddade lakan inatt. De två decimeter snö som under gårdagen lades till de tidigare två har gjort världen alldeles nystruket vit och spårlös – sånär som på löpan efter en utter längs Nittälven där nere i svackan.
Samtidigt som vi tar våra första stavtag går solen upp i öster. Jag har ingen termometer, men fingrar och tår säger minus femton.
Världen är aldrig så oskriven som morgonen efter ett rejält snöfall. Alla riktningar är lika goda. Alla väderstreck är norrut. Det är en dag för skogsskidor.
När snötäcket är så djupt att man inte tar sig fram till fots, när snön är så lös att moderna längdskidor sjunker till botten och blir ohanterliga, när man inte vill förolämpa tystnaden med en skoters motorljud – då tar man fram de breda trälaggarna. De som är så otidsenliga att de aldrig blir omoderna.
De kan vara ärvda efter farmor, köpta på militärens överskottslager eller nytillverkade på Tegsnäset i Umeälven eller hos skidmakare Östergren i Jokkmokk, det spelar mindre roll. Huvudsaken är idén: att tack vare de breda skidornas bärighet fritt kunna välja väg i en värld som annars är oåtkomlig. Att åka offpist på längden.
Men det är förskönande i överkant att kalla detta skidåkning. Inga skidor, hur breda de än är, flyter ovanpå skarlös nysnö. Man sjunker en bra bit (om än inte lika djupt som när man går till fots). Det är mer vandring än skidlöpning. Men vilken vandring!
En kungsfågel viskar något från en grantopp när vi börjar följa utterlöpan. Norrut.

Jag har fått nya skidvanor. Det började förrförra vintern då ord som rysskyla och snöchock plötsligt blev en del av löpsedelsvokabulären. Äntligen en hel säsong med ett ordentligt, permanent snötäcke även på våra breddgrader. Överallt ifrån kom den vintern rapporter från människor som liksom jag börjat åka vid sidan av spåren. En bekant skickade foton från en lång skidtur hon gjort längs Sandhammarens långa sandstrand i Skåne som plötsligt förvandlats till en ishavskust.
Inspirerad köpte jag och Åsa ett par begagnade Tegsnässkidor på Blocket av en man utanför Köping. De var kvar efter hans mamma. Jag tjärade ner mig så snart jag fick se de vackra björkskidorna.
Den vårvintern hjälpte de mig hitta ett tjäderspel som jag fantiserat om (men inte vågat tro på) i hemmaskogen. Ockragula fläckar efter spillning på skarsnön skvallrade om var fåglarnas sovtallar fanns. Sen var det en enkel sak att fram i april hitta själva spelplatsen.
Tidigare vintrar hade det främst varit Åsa som stått för spårandet och det var hon som alltid envist hade sett till att det funnits fungerande skidutrustningar till barnen. Mitt eget skidåkande inskränkte sig på sin höjd till några pliktskyldiga varv på elljusspåret en halvmil hemifrån, det var vad man brukade hinna med under de korta dagar som vintern kom och gick. Men nu när snön faktiskt låg i månader kändes det inte lika lockande att klappra omkring i de hårda spåren varv efter varv i elljuset. Istället började vi göra egna spår i närnaturen hemmavid. Hela familjen var delaktig. Min 75-åriga pappa intog en ledande roll. Grannar dök upp, människor man inte hade en aning om åkte skidor. Det blev något av en folkrörelse att hålla de där spåren öppna över åkrarna. Tidvis var det som att skriva i vatten, spåren blåste igen nästan lika snabbt som de skapades. Men alltid var det någon som gjorde en ny spårlöpa – det var något heroiskt över det hela.
Svetten sprutade och Åsa sa det alla förmodligen tänkte, att detta är vackert. Vi gör våra egna spår.

Det är en skönhetsupplevelse att se träskidornas spetsar klyva den orörda snön som skeppsstävar.
Det är fint på ett annat sätt att återvända till sitt eget spår efter ett par dagar och se vilka fler som skrivit i gästboken. Traktens rävar brukar tacksamt ta emot snöröjningen, trippa hundratals meter i skidspåren och med jämna mellanrum uträtta sina behov. Även älgarna, som vintertid söker sig till Hjälmarens strandskogar för att beta videskott, väljer gärna att gå i skidspåren istället för lössnön, för att spara på krafterna.
I elljusspåret brukar jag svära över folk och hundar som promenerar i spåren. Här blir jag lycklig över sällskapet. Jag replikerar genom att lägga en egen spårlöpa där en älg redan har banat sig fram genom snön. Så blir vi en del av varandras vinterekologi, går i varandras spår, banar väg åt varann.
En annan av friåkandets allra största tjusningar, som helt försvinner i de elbelysta kvällsspåren, är månskenet. Den här vintern har jag börjat hålla koll på månens faser. Man ska ha lite tur, det är mycket som ska klaffa. Det ska vara både snötäcke, molnfrihimmel och helst fullmåne. Men förra månaden sammanföll faktorerna på ett lyckosamt sätt. Det var en nästan övernaturlig upplevelse att ta skidorna över skartäckta, försilvrade snöfält i januarikvällen. Jag hade pannlampan på mig för säkerhets skull, men tände den inte en enda gång.

Efter allt detta åkande hemmavid var det så dags att uppsöka nya marker. Det är ju en av den spårlösa friåkningens finesser: när snön äntligen ligger åker man var man vill. Ta fram kartboken, sätt ner pekfingret och dra dit.
Ett tag stod både Fårö och Haväng på önskelistan, men till slut blev det en kortare resa till ett naturreservat i norra Närke. Kaljoxadalen låter som något i Nangijalas utmarker men ligger inte långt från Kopparberg, strax söder om den sextionde breddgraden. Nittälven slingrar genom reservatet, genom barrskogar och myrar och genom ett av landets sydligaste vargrevir. Älvens lopp över kartbladet är så kurvigt av meandrar att det kan få vilken kirurg som helst att börja planera en åderbråcksoperation.
När jag åkte hemifrån igår stod mina grannar och skottade i snöyran, blåröda i ansiktena och med snordroppar hängande från nästipparna. Nu får det vara nog, tycker de. Jag hade inte hjärta att berätta hur glad jag var över snön. Björkskidorna hade stått ute i förrådet och skällt under de senaste veckornas töväder. Nu skulle de äntligen bli utsläppta.
Det blev en längre skidtur än vi hade planerat. En halvmil från Eskils koja där vi tänkt parkera bilarna och övernatta, upphörde plogningen av vägen. Vi fick ta skidorna redan där och då. Vid en tidpunkt på fredagskvällen när jag i vanliga fall brukar landa i tevesoffan pulsade vi framåt i vinterskogen med skogsskidor och ryggsäck.
Mörkret hade fallit, men det var ett mörker som inte avskräckte, ett blådunkel, som midvinterljuset mitt på dagen norr om polcirkeln.
Månen projicerade en drömbild av skogen på snön.
Allt tyst, utom våra andetag.

Någon gång under natten, när vi sov på träbritsarna i Eskils koja, skrev uttern sin signatur på Nittälvens is.
I soluppgången följer vi den norrut och kroppsvärmen stiger i takt med solen. Med jämna mellanrum ser vi hur uttern stannat och nosat i vakarna där svart älvvatten blött igenom snön. En ensam spårlöpa i en spårlös värld.
Och så våra skidspår där på älvstranden. Det tar oss timmar att åka den korta halvmilen tillbaka till bilarna denna förmiddag. Men vem har bråttom?
Vi ägnar oss åt samma sak, uttern och vi. Vi gör våra egna spår.