IMG_4971

Text: Mats Ottosson
Foto: Roine Magnusson
Turist nr 3/2017

Utpost Malören

Malören steg ur havet och blev fiskeplats, lotsplats, fyrplats och slutligen ledighetsparadis. Ännu fler skulle kunna avnjuta öns karga skönhet, om det inte vore för att landhöjningen bara fortsätter.

Inte olik en söderhavsatoll, fast av klappersten i stället för korall, ligger den lilla ön där, högst upp i Bottenviken.
Ulf Blombäck måste ha gjort båtresan många hundra gånger; släktens rötter i lotssamhället ute på Malören är fyra generationer djupa. Så snart vi lämnat hamnen i Karlsborg utanför Kalix och kommit ut på Repskärsfjärden startar han youtube-appen på telefonen. Med ena handen håller han båten på rätt kurs, med den andra visar han en svartvit journalfilm från 1944. Det är myndiga män i lotsuniform, strömmingsskötar på tork i solskenet, handdisk i balja utanför stugknuten och kyrksöndag med psalm 505: När stormen ryter vilt på hav.
– Där står Gösta, Harry och Nils, min pappa och mina farbröder, säger Ulf och pekar på några solbrynta pojkar.
När vi sett nog av svartvitt fyrtiotal lyfter vi blicken mot nuet och den blå horisonten och ser hur silhuetten av ön sakta börjar materialiseras ur soldallret, långt där borta. Först fyren och kapellet som två faluröda sjömärken. Sedan gyttret av sjöbodar, de vindkammade gräsmarkerna och de karga klapperstensfälten.
En stund senare smyger vi i Södra hamnens öppning, sakta och försiktigt, för här är grunt och förrädiskt även för den som kan farvattnen.

Malören steg ur havet så sent som för 1 500 år sedan och blev tidigt ett tillhåll för Bottenvikens fiskare. Till en början sov fiskedrängarna under sina uppochnedvända båtar, men från och med 1600-talet började folk bygga sig små boningar för att under något bekvämare former kunna skörda havets rikedomar under sommarhalvåret. Strömmingsfisket kulminerade under andra halvan av 1700-talet. Som mest kunde 70 båtlag befinna sig på ön samtidigt, dels självägande fiskarbönder från Karlö i Österbotten, dels fiskedrängar utsända av borgarna i Torneå.
– Torneås välstånd är byggt med saltströmming från Sandskär och Malören, säger Ulf Blombäck.
När Malören blev lotsstation och bemannad fyrplats permanentades bebyggelsen än mer. Men som så många andra små kustboställen är Malören av i dag inte en arbetsplats längre, utan en fritidsplats.
Lotsstationen har flyttat till Luleå, fyren är obemannad och det var länge sedan det saltades strömming i det gamla laggkärlet som står på trädäcket utanför Ulf och Susanne Blombäcks stuga.
Ett slags gatunät av träspänger och smala gjutna landgångar binder samman bebyggelsen som ligger utplacerad i dubbla bårder längst in i den lagunformade viken, sjöbodar närmast vattnet och stugor några steg längre upp. Vinkelrätt från ”huvudgatan” drar två träspänger bort över de lavgrå klapperstensböljorna till öns mest iögonfallande byggnadsverk; fyren och kapellet.

Kapellet kom först, lastat på åtta stycken fyrårtullade båtar som lade ut från Karlö i Finland 15 juli 1769 och kom fram till Malören den 17:e. Byggnaden hade timrats i Säivisnäs och tagits i sär före rodden. Väl ute på ön monterades det åttakantiga kyrkorummet ihop igen.
Är man det minsta svag för vackert och dugligt timmermansarbete är det lätt att bli lite hänryckt härinne. Så skickligt allt är ihopfogat! Så mänskligt det ser ut när man ännu kan se spåren av yxor, täljknivar och hyvlar i virket ¬– polerade till högglans av 250 års beröring av händer och byxbakar. Det välvda taket leder tankarna till insidan av ett fartygsskrov – en stäv i väster, en i öster. Här blir besökaren själv en liten fiskedräng som tar skydd mot elementens raseri under en uppochnervänd båt.
Fyren är minst lika imponerande, men så var det också en blivande mästare som här för första gången visade vad han gick för. Gustaf von Heidenstam, som senare blev berömd för sina ”Heidenstamsfyrar” av metall, besökte ön sommaren 1850 och ritade därefter den vackra träfyr som stod klar året efter.
Ljussignalen, två blänk var sjätte sekund, är bokstaven M i morse-alfabetet. M som i Malören.

Vi begår ön, korsar klapperstensfält och sandiga stränder. Fågellivet så här års är livligt på ett sätt som gränsar till hysteri. Vart man än går är man hårdbevakad av ropande rödbenor – när man lämnar det ena parets revir tar nästa par omedelbart över.
Stenskvättorna och sädesärlorna far omkring över stenskravlen, småspovarna drillar och kustlabben drar förbi tätt över marken. Jag glömmer alldeles bort att jag är här för att arbeta, vandrar fram och tillbaka antecknandes inget annat än artnamn: roskarlar, kärrsnäppor, mosnäppor, strandskator och – i molnen av trut och fiskmås – de enstaka dvärgmåsarna.
Och så silvertärnorna förstås, som enligt ett gammalt talesätt här på ön besvarar ens frågor om fortplantningsframgången med sina gälla skrin: triiii ägg, triii ägg, triiii ägg!

Någonstans har öns dieseldrivna elverk dragit igång. Det låter som om en bonde plöjer en ändlös åker. Ljudet betyder nybryggt kaffe på läsidan av Blombäcks stuga.
När Susanne Blombäck kom till ön första gången för 35 år sedan hade hon aldrig varit i ytterskärgården.
– Detta var någonting helt annat än vad jag var van vid, någonting magiskt. Jag vart helt såld.
Maken Ulf däremot har däremot varit här sen han var lill-liten, sommar som vinter.
– Vi tog Lapplandspilen från Hässleholm, pappa hade jobb därnere.
– Min uppgift som barn var bland annat att hålla utkik i lotstornet och varsko när fartygen var tre distansminuter bort. När man såg att ekot kom på radarn gick man och sa till, då tog farbror Harry på sig lotsuniformen.
I dag jobbar Ulf till vardags som båtman i Luleå och Kalix hamnar, ett jobb som innebär att skjutsa lotsarna till och från de större fartyg som behöver assistans. Till det kan läggas jobbet som Fastighetsverkets tillsyningsman på Malören. När utedasset behöver en ny dörr är det han som fixar den. Eller när en fotograf och en journalist ska tas om hand under några sommardagar och med Fastighetsverkets tillåtelse förläggas i det övergivna lotshuset.

Det där lotshuset ja. På Fastighetsverkets webplats finns en notis som vänder sig till den som drömmer om att öppna ett vandrarhem på ”en öde ö som också är naturreservat”.
Lotshuset står till förfogande med plats för 16 bäddar i åtta rum. Ja, vilket vandrarhem det skulle kunna bli, om det inte vore för en sak: landhöjningen.
Den har pågått ända sedan istidens slut och fortgår i stadig takt, en centimeter om året. Den skyddade lagunen som omfamnas så fint av den hästskoformade öns båda armar blir därför allt grundare. Det går fortfarande att på lite provisorisk bog ta in reguljära passagerarbåtar. Det sker några gånger varje sommar, bland annat vid den populära kyrksöndagen då ett knökfullt båtlass med besökare tar chansen att åka ut till ön och delta i gudstjänsten eller bara strosa omkring och ha sin egen andaktsstund mellan horisonterna. Och den som har egen båt, som inte sticker djupare än 1,2 meter, ligger tryggt väl inne i Södra hamnen.
Men i hård vind, särskilt om den kommer från syd eller sydväst, tar man sig varken in eller ut.
Reguljär båttrafik i större omfattning är därför omöjlig, och därmed vandrarhemsverksamhet.
Om inte någon satsar många miljoner kronor på en modern hamn inklusive omfattande muddring av viken. Senast en sådan möjlighet fanns, i form av möjligt EU-bidrag, var Fastighetsverket och Sjöfartsverket med på noterna, men inte Kalix kommun. Därmed sprack alltihop.
Och hela tiden fortgår landhöjningen. Tio obevekliga millimeter per år – en meter på ett sekel. Stugägarna har hittills klarat sig genom att hålla till godo med grundgående båtar. Men det kommer att komma en tid när det inte räcker. Så nog finns det mörka moln att oroas över.

Men inte i dag. Inte en stilla julidag när förmiddagens lätta regn har upphört och solen värmer genom tunna slöjor. Skrattmåsar, rödbenor och sånglärkor härskar ostört över ljudrymden, för i människobyn är det tyst. Dieselverket har slutat brumma, lunchen är uppäten och inne hos Blombäcks tar de sin sedvanliga tupplur: Susanne på kökssoffan och Ulf i sängen. Telefonmottagningen kommer och går. Världen utanför är en knappt skönjbar landstrimma vid horisonten, så avlägsen att den nästan inte finns.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300