CIMG4630

Valtider

– Där! FENOR!
Någon hojtar rakt ut i obehärskad entusiasm, lite högre än vad som egentligen behövs. Det är visst jag.
Jag har aldrig sett tumlare förut, och jag vågade inte tro på få se någon idag heller. Men där är de! Och där är de borta igen. Det går så snabbt. De små valarna rullar liksom upp över vattenytan, tar ett andetag och försvinner ner – allt i en enda mjuk, halvcirkelformad vågrörelse.
Några tiotal sekunder senare en ny tumling, två svarta silhuetter visar sig ovanför ytan. Så är havet tomt igen.

Klockan är fem på morgonen och solen har just gått upp över Bjärehalvön i nordost. Hallands Väderö seglar som en hägring på horisonten. Båten stampade ordentligt i dyningarna från ett förgånget oväder när vi färdades från Mölle utåt längs Kullahalvöns kust. Förbi Ransvik där gemensamhetsbaden för hundra år sedan fick folk att vallfärda från hela Europa för att få vara en del av ”synden i Mölle”. Förbi de många grottorna och klätterbergen, förbi fyren på yttersta spetsen av Kullaberg.
Nu befinner vi oss på nordsidan av halvön, den vildaste. Klippväggarna är vittrade av årmiljoners väder och vind. Grönskan väller nedför branterna. Enstaka gammeltallar reser sig som afrikanska paraplyakacior över snårskogen. Vare sig man får se val eller inte är turen runt Kullaberg en naturupplevelse.
Vi har dock tur, tre gånger under den kommande timmen möter vi små grupper av djur. Alla är lyckligt lättade: Guiderna som just hållit vad de inte lovat. Fotografen som säkrat sina första tumlarbilder. Och jag, som levt i tron att tumlaren är så ovanlig och skygg att det bara är isolerade fyrvaktare och folkskygga ensamseglare som har en chans att få se dem. Att möta tumlarna såhär, efter en kort stund i båten, ett par hundra meter från ett av Skånes mest besökta turistmål … det är knappt man tror det är sant.
Vilket är en alldeles normal reaktion, berättar guiden Fredrik Albihn. Folk har inte en aning om att det finns tumlare här, än mindre att man vid just Kullaberg har en god chans att få se dessa bedårande små valar både från båt och från landbacken.
– Vaddå – i Sverige!? brukar folk säga.

Vårt land har visserligen Europas längsta kust, men i marina sammanhang är vi likväl en dvärgnation. Våra grunda små hav är inte mycket att komma med i internationell jämförelse, och detta verkar världens valar ha full koll på. De håller sig härifrån så gott de kan, åtminstone de större arterna. Visst händer det att någon vilsesummen vikval eller knölval tar sig ända in i till den svenska kusten, men det är enstaka misstag. I bästa fall hittar de tillbaka ut till oceanen igen, annars slutar de som marinbiologisk sensation och sanitär olägenhet på någon strand.
Tumlaren däremot är bofast både längs Västkusten och i Östersjön. Den är den enda val som regelbundet vistas i svenska vatten, och passande nog för småhav som våra är den en liten art. Honan kan bli 170 centimeter lång, hanen sällan över 150. Det gör tumlaren till världens näst minsta val. (Den minsta är den nära släktingen Vaquitan som lever på utrotningens gräns i Cortez hav på Mexikos västkust.)
Tumlare är (liksom delfiner och alla andra valar) däggdjur. Att de sitter på vår gren i livets släktsskapsträd gör det inte bara lättare att identifiera sig med en tumlare än med, säg, en torsk. Det är också själva förutsättningen för att man ska kunna bedriva tumlarsafari och annan valskådning. Däggdjur andas ju med lungor, och vet man var valarna vistas är det bara att vänta, förr eller senare kommer de upp till ytan och hämtar luft.
Kruxet var att ingen riktigt har vetat var tumlarna finns. Inte förrän David Börjesson sänkte ner sin hydrofon i vattnet och det sa klick.

I april 2009 är Börjesson naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen i Skåne län. Det faller på hans lott att testa en spännande ny inventeringsteknik och samtidigt ta reda på hur vanlig tumlaren är i Skälderviken i nordvästra Skåne.
En dag när aprilvädret är drägligt lastar han länsstyrelsens lilla båt full med tyngder, linor, markeringsbojar och hydrofoner (ett slags undervattensmikrofoner). Till varje hydrofon hör en logg – ett dataminne som registrerar havets ljud i allmänhet och de klickande lätena från förbipasserande tumlare i synnerhet.
Havet ska buggas, helt enkelt. Från den dagen och ett helt år framöver vajar hydrofonerna ett par meter över havsbottnen och registrerar allt som sker.
Att tumlarna ägnas denna uppmärksamhet beror på att den minskat kraftigt i antal det senaste seklet. I Östersjön är det särskilt långt mellan ryggfenorna, där tror man att antalet tumlare kan vara så lågt som några hundra djur och den lilla valen klassas där som akut hotad. I Västerhavet är det inte lika illa, enligt grova uppskattningar finns det drygt 23 000 tumlare i Öresund, Kattegatt, Skagerak och de danska bälten. Det är likväl så lite att arten här klassas som sårbar.
Orsaken bakom nedgången känns igen; det är samma gamla välbekanta historia om vår egen arts framfart på andras bekostnad: intensiv jakt fram till andra världskrigets slut; utsläpp av miljögifter som PCB och DDT; störningar från en allt tätare allt och snabbare båttrafik. Och så det hot som betraktas som allvarligast numera: att tumlare av misstag fångas i fiskenät och trålar och drunknar.
När David Börjesson analyserade sina avlyssningsdata visade det sig att tumlarnas favorittillhåll i Skälderviken är vattnen kring Kullabergshalvöns spets, och att de där är vanligare än någon hade anat.
– Där finns det tumlare så gott som dagligen. Och inte bara sommartid som vissa har trott, utan vid alla tider på året, säger Börjesson.
Dagligen! Där fick Joachim Persson på Kullabergsguiderna något att fundera på. Han hade ordnat äventyrliga arrangemang i de här farvattnen sedan 1980-talet, utan att någonsin tänka tanken tumlarsafari.
– Men när vi förstod hur frekvent de visar sig här kändes det ganska naturligt att försöka, säger Joachim.

Förmiddagen har dragit lätta molnslöjor över himlen, solljuset är dämpat, havet sidenmatt. Folklivet på och runt Kullaberg har vaknat på allvar: det är seglare och kajakpaddlare, bergsklättrare och dykare, alla är där. Jacob Schenström från Kullabergsguiderna också, som ska leda dagens första egentliga tumlarsafari. Vår utflykt tidigare i morse var bara ett genrep. Nu gäller det, finns tumlarna här även när båten är full av riktiga gäster?
Mikael Müller från Ludvika ser till att hans barn Simon, Nina och David – sex, nio och tolv år gamla – har flytvästarna ordentligt knäppta. Sen bär det iväg, medan guiden lär ut tumlar-abc: Vet alla vad en tumlare är? Den är en tandval, precis som delfiner och späckhuggare. Den fiskar med ekolod, gillar sill och småtorsk och kan dyka till 240 meters djup.
– Där ligger vi i lä, Johan, säger Jan-Erik Andersson från Lund till tolvårige sonen som sitter bredvid på toften. De brukar ofta snorkla tillsammans och Kullaberg tillhör favoritvattnen. Valskådat har de också gjort förut, Johan har sett både kaskelot och flasknosdelfin i Nordnorge, berättar han. Men aldrig tumlare.
Vi rundar udden och får lä bakom Kullaberg. Och där: en hona och hennes lilla kalv. Jacob sänker motorvarvet och under en lång stund kan vi se de två tumlarna röra sig lugnt och stilla i vattenytan.
Den lilla ungen följer tätt intill det vuxna djuret och kopierar varje rörelse. Ibland lämnar honan ungen guppande i vattenytan medan hon själv gör några lovar i omgivningen, kanske för att fiska. Sedan är de förenade igen, i samma synkrona simrörelse.
De tycks inte nämnvärt bry sig om den lilla gruppen av båtburna människor som smygtittar en stund på deras privatliv. Men så håller vi oss också på behörigt avstånd, och styr aldrig rakt mot djuren.
– Vi har riktlinjer att hålla oss till, säger Jacob Schenström.

Tumlare och andra valar har hög charmfaktor. Många människor vill se dem, och valturism har blivit en viktig näringsgren på många ställen världen över. För arrangörer betyder det nya möjligheter att försörja sig, för kunderna betyder det minnesvärda upplevelser. Men för vad betyder det för djuren? Hjälper man en hotad djurart genom att visa upp den, eller borde man egentligen helst lämna den ifred?
Svaret är inte självklart för David Börjesson, inventeraren från länsstyrelsen som upptäckte hur vanliga tumlarna är vid Kullaberg. Han tycker att det finns pedagogiska poänger med att visa att det finns valar i svenska vatten och att berätta om deras utsatthet, men han skulle helst se att man bara gjorde det från land, där man garanterat inte stör djuren. Ingen plats i hela landet är bättre för tumlarskådning från land än Kullaberg, menar han.
– Vi vet att båttrafik är ett av hoten mot tumlaren. Så för mig är det lite snopet att min studie lett till att man startat tumlarsafari.
Länsstyrelsens platschef på Kullaberg – Daniel Åberg – har förståelse för Börjessons farhågor, men har ändå gett tumlarsafarin sin varma välsignelse. Innan aktiviteten sjösattes diskuterade han saken noga med tumlarforskare i både Danmark och Sverige och han känner att han har deras stöd. Så länge man följer Internationella Valkommissionens riktlinjer för valskådning – vilket man enligt Åberg gör strikt vid Kullaberg – stör man inte djuren.
– Vi är väldigt noga med kvalitetssäkringen – jag känner mig trygg, säger Daniel Åberg.
Åberg är marinbiolog och har erfarenhet av både valturism och räddningsprojekt för knölvalar i Australien och han har arbetat som marin däggdjurstränare i både Kolmården, Marineland i Frankrike och Seaworld i Australien. När han började på Kullaberg 2005 var en av hans starkaste drivkrafter att inte bara värna och vårda (naturvårdens av tradition bästa grenar) utan också visa naturen. Dels för att det känns bra att dela med sig av något man själv tycker väldigt mycket om. Dels för att det är något av en demokratisk skyldighet, vilket numera framhålls från högsta ort. Naturvårdsverket trycker enligt Daniel Åberg hårt på att skyddade områden inte finns till bara för djurens och växternas skull, utan också för medborgarnas. Om inte människor får ta del av de värden som skyddas, kan man inte i längden försvara att man lägger stora pengar på naturvård.
– Folk blir väldigt intresserade av det här marina däggdjuret som de knappt visste fanns. Därför tycker jag det är jättespännande att Kullaberg kan erbjuda tumlarsafari. Vi gör tumlarguidningar från land också, men det är något helt annat att uppleva dem från båten.

Fast det är klart. Bara för att man sätter sig i en båt behöver det inte betyda att man faktiskt får se något. Så väluppfostrad är inte naturen. Det får nästa båtlass med safarideltagare erfara.
Samtidigt som båten lägger ut börjar det regna, allt större faller dropparna och hamrar havet knottrigt. Vinden har också ökat. Det blir kallt och blött på båten och i havet är det tomt. Inte en tumlare att beskåda. Johni Nyman från Helsingborg, som har följt med på en av Maglungen-skolans sommarlovsaktiviteter, är besviken efteråt. Det var inte det här han tänkte sig.
– Jag ville verkligen se en tumlare.
– Sorry, inte den här gången, säger medföljande rektorn Martin Ling.
Nej, inte den här gången. Men kanske nästa.
Det är detta som är både avigsidan och tjusningen med att skåda djur. Det är inte som att gå till affären och köpa mjölk – man kan inte begära att få det man önskar sig varje gång. Det är trist när man är den som blir utan. Men vetskapen om att man inget kan ta för givet gör att det blir ännu högre karat på upplevelsen när den väl infinner sig. När två blanksvarta valryggar höjer sig över vattenytan, blåshålen öppnar sig och de tar varsitt andetag. Medan man själv står där och håller andan.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300