Vargfågeln

En intelligent problemlösare.
En sällskapssjuk upptågsmakare.
En allseende överlevnadskonstnär.
Korpen klarar allt – utom att jaga själv. Det låter den sin kompis vargen göra.

Jonathan Raban väcks av röster.
Han ligger för ankar, kommen halvvägs på sin ensamsegling längs Nordamerikas västkust till Alaska. Armbandsuret visar 05.40. Han klär på sig, sur över att folket på grannbåten visar så bristande hänsyn. I deras kortvågsradio utbyter två fiskargubbar otydbara punchlines på hög volym, följda av bullrande skrattsalvor.
Raban kliver ut på däck, till en dimmig morgon och ett stilla hav. På grannbåtarna syns inte en människa. Ingen VHF-radio år påslagen.
Rösterna tillhör två korpar.
Även sedan han insett sitt misstag fortsätter Jonathan Raban att försöka tyda korparnas konversation. Orden må vara obegripliga, men inte grammatik och tonfall: de skrockande syrligheterna, den föraktfulla ironin, vanan att ställa retoriska frågor och sedan själv svara på dem.
Det är helt enkelt omöjligt att inte förmänskliga fåglar som så till den milda grad pratar som folk, skriver Raban i sin reseskildring ”A passage to Juneau”.

Det är lätt att se (och höra) det mänskliga hos korpen.
Medan de flesta andra fågelarter verkar vara programmerade för ett sätt att skaffa föda, ett sätt att uttrycka sig, ett sätt att leva – har korpen ett betydligt bredare register.
Ingen annan fågelart har av egen kraft spridit sig över så stora delar av jordklotet. Korpar flockas kring isbjörnars byten i Arktis och fångar ödlor i Death Valley i Kalifornien, de letar överkörda djur längs svenska landsvägar, äter ur soptunnorna utanför amerikanska doughnut-ställen, käkar hundbajs bakom grönländska hundspann och plockar blåbär i skogen om sensommaren.
Bakom denna framgång ligger samma egenskaper som gjort oss så framgångsrika: flexibilitet, lekfullhet, nyfikenhet, social kompetens.
Naturfilmaren Torkel Lundberg har suttit oräkneliga timmar i gömslen vid havsörnsåtlar. Han fann snabbt att korparna som alltid flockas kring örnarnas grisar hade betydligt större underhållningsvärde än örnarna.
– Korparna vill verkligen umgås, får de inte det så drar de uppmärksamhet till sig genom att jävlas lite, både med örnarna och med varandra. De är fulla av uppslag, rörelse, känslor. De har humor.
Dessutom är de intelligenta, att döma av försök som den legendariske korpforskaren Bernd Heinrich och hans arvtagare Thomas Bugnyar gjort. En köttbit hängdes från en gren i ett långt snöre. För att komma åt köttet måste korpen göra något den aldrig gjort förut, något som den inte kan vara programmerad för eller tränad på att göra: hala upp snöret bit för bit och hålla fast den lösa snörslingan med ena foten varje gång den tar nytt tag.
Det visade sig att vissa vuxna korpar klarade att lösa uppgiften i första försöket, på blott 30 sekunder. Av allt att döma tänkte den ut rätt lösning innan de utförde den i verkligheten.
– Korpar står långt över de flesta andra fåglar när det gäller intelligens, säger Bernt Heindrich på telefon från Maine i USA, basen för hans korpforskning i mer än 25 år.
– Änder kan vara nog så vackra, men man kan inte riktigt föra ett vettigt samtal med en and.
Nyckeln till korpens intelligens är enligt Heinrich dess lekfullhet. Ingen annan fågel han känner till är lika lekfull. Och det är i leken – när de unga korparna pillar isär varje nytt föremål de hittar, när de smyger fram och nyper en vilande varg i svansen, när de hänger uppochned i klorna i en telefontråd, när de åker kana i snön – som de unga korparna skaffar sig sin ovanligt stora erfarenhetsbank. Där läggs grunden som gör att de i framtiden kan tänka medvetet och agera logiskt.
Även i helt nya situationer, som när underliga människor hänger upp köttbitar i snören.

Om de vetenskapliga bevisen för korpens intelligens är sentida, så är den muntliga traditionens kunskap om samma sak uråldrig. I indianska myter från nordvästra USA och Kanada (längs den kust som Jonathan Raban följde på sin båtresa) var det korpen som i begynnelsen skapade världen. Han är smartast och mäktigast av djuren; de skiftande förklädnadernas mästare, den briljante bluffmakaren, det måttlösa matvraket och häradsbetäckaren, den evige överlevaren. Det är som kulturantropologen Richard K. Nelson från Alaska skriver om korpar och människor: ”Båda är intelligenta, båda är lekfulla, och båda är lite för listiga och svekfulla för sitt eget bästa”.
Här i Norden satt korparna Hugin (tanke) och Munin (minne) på Odens axlar. Varje dag flög de ut över världen, varje kväll återvände de och berättade för Oden vad de sett. Återigen är det nära mellan myten och verklighetens skarpsynta fåglar.
– Korpen ser en hel del när han flyger däruppe, säger den erfarne rovdjursspåraren Erik Isaksson.
– Och han tänker: där går ett vargspår, där är en fiskargubbe, där kan det bli något att äta. Och där går turister, de är ointressanta, de äter bara pulvermat.
I Sápmi har korpens goda synsinne gett den en magisk aura. I Yngve Ryds senaste intervjubok med äldre samer, ”Ren och Varg”, berättar Ola Omma (född 1922): ”Korparna kommer flygande rätt mot ett kadaver. De behöver inte flyga hit och dit och söka utan kommer rakt mot och är vid kadavret på en gång redan när det ljusnar. Korpen har fjärrskådarsinne.”
Enligt de gamla berättelserna sitter korpens förmåga i en särskild fjäder, lievedålgge. Om man erövrar en sådan fjäder – vilket kräver att man först snarar korpen och sedan piskar den – kan man överta den fjärrskådande förmågan. Men fjädern ska hållas dold för allt och alla. Och tappar man bort den går man under, berättar Ola Omma som själv tycker att det hela låter otäckt. Som han säger: vem vågar spöa en korp?

Det kan tyckas underligt att det finns så mycket att läsa om korp i en bok om vargar och andra stora rovdjur. Men då känner man inte korpens natur. Där man hittar rovdjur och rovdjursslagna bytesdjur hittar man också korpar. I synnerhet gäller det vargar – och det tycks handla om någonting mer än att korparna hittar och kalasar på vargarnas byten. Det finns ett särskilt band mellan dessa båda arter: den store jägaren och den allseende spejaren.
För att undersöka ryktena om denna relation slog sig korpforskaren Bernd Heinrich ihop med vargforskare i Yellowstone National Park i USA. När man vintertid följde parkens vargar antecknade man också alla iakttagelser av korp. Forskare följde också ett annat rovdjur (coyoten) och ett viktigt bytesdjur (wapitin) samt undersökte korparnas förmåga att hitta åtlar (kadaver som forskarna själva lagt ut).
Resultatet var otvetydigt. Korpar är vargfåglar. Forskarna såg i princip aldrig korpar i sällskap med andra djur, men det fanns nästan alltid korpar i närheten av vargarna, oavsett vad vargarna sysslade med. Och i synnerhet när de jagade. Vid 24 av de 29 framgångsrika jakter som forskarna följde under dagtid i det mäktiga, öppna landskapet i nationalparken var korpen närvarande redan under själva jakten, flygande i luften eller sittande i närheten. Vid de resterande jakterna var korparna på plats senast fyra minuter efter bytets död. Inom kort satt korparna och åt, ibland bara en meter ifrån vargarna. I ett fall landade en korp på det döende bytet och satt kvar medan vargen öppnade kroppen.
När det gäller de utlagda åtlarna var bilden en helt annan. Bara 9 av de 25 kadaver som forskarna placerade ut hade överhuvudtaget upptäckts av korparna efter en timme. I samtliga dessa fall flög korparna över, tittade och flög därifrån.
Forskarnas slutsats är att korpar – åtminstone vintertid – slår följe med vargar för att på så vis få föda från vargarnas byten och trygghet i vargarnas sällskap. Och att de förmodligen gjort så sedan urminnes tider.
Att vargarna är så fördragsamma mot korparna kan tyda på att nyttan är ömsesidig. Det har inte bekräftats i forskning, men iakttagelser antyder att korpar kan både leda vargarna till lämpliga byten och varna dem för faror.
Flera amerikanska vargforskare har spekulerat i att korpens och vargens ypperliga förmåga att knyta sociala band mellan individer även omfattar individer av den andra arten. Att enskilda korpar ingår i enskilda vargars bekantskapskrets, och tvärtom. En vargforskare i Banffs nationalpark i Kanada har den bestämda uppfattningen att d en vargfamilj han studerat på nära håll under många år alltid har sällskap av samma korp-par. Det återstår att bevisa vetenskapligt, men det är en fantasieggande tanke: en frändskap mellan vargfamiljen på marken och korparna ovanför deras huvuden, på jakt genom boreala skogar och över frusna tundramarker.

Ja, det är lätt att se det mänskliga hos korpen. De liknar oss, vi liknar dem – även när det gäller viljan att knyta band över artgränserna. Precis som korparna har slagit följe med vargar, så har vi gjort det.
I ”Ren och varg” berättar till exempel Ola Omma att det för ett par hundra år sedan – på vildrenstiden när samerna i första hand var jägare – fanns folk som tämjde vargar. ”Vargen är mycket skicklig på att ta ren, den är en stor hjälp för människan, bäste jägarkompisen!”
Men detta är ändå bara kuriosa om man jämför med det band vi har till vargen via hunden. Man tror det knappt när man ser en nyklippt pudel, men vad är hunden annat än en för tiotusentals år sedan tämjd varg? Hundarna har vaktat oss, hållit oss sällskap och jagat med oss sedan urminnes tider. Idag tassar det omkring mer än en halv miljon av dessa vargättlingar bara i Sverige.
Korpforskaren Bernd Heinrich tror att människor förr i tiden har haft en nära relation även till korpar. Han håller det för sannolikt att förhistoriska jägarfolk fick hjälp att hitta bytesdjur genom att tolka vilda korpars signaler. Och korparnas intresse var ömsesidigt, människor fungerade utmärkt som surrogatvargar:
– Fåglarna växlade förmodligen fram och tillbaka mellan vargar och människor, följde än den ena än den andra.
Som så ofta när det gäller vår relation till naturen är treenigheten människa, varg och korp redan känd och skildrad – i mytens form. I Bernd Heinrichs ögon finns det ingenting som beskriver detta urgamla teamwork bättre än myten om Oden, den störste av alla jägare i den fornnordiska mytologin.
Oden hade till sällskap och hjälp inte bara korparna Hugin och Munin. Vid hans fötter fanns även två andra ständiga följeslagare, Gere och Freke. Två vargar.