Våtmarker som hjälper Östersjön

Havsnära våtmarker ska gynnas på i Skärgårdsstiftelsens områden framöver. Detta ska bland annat öka artrikedomen. Men inte bara det.
– Våtmarkerna kan bidra till rena Östersjön, säger vattenförvaltaren Cecilia Wibjörn.

En liten vattenspegel med simmande änder. Vadarfåglar som värdigt strosar runt på smala ben på grunt vatten och söker efter mat. En enkelbeckasins gnäggande läte i spelflykten. Trollsländor som dansar i solen, gäddor som leker, flyttfåglar som går ner för att rasta och kor som betar i strandkanten. En mustig doft av fukt och mossa och multna växtdelar. Kort sagt: en våtmark som myllrar av liv.
Det är bilden Skärgårdsstiftelsens vattenförvaltare Cecilia Wibjörn målar upp för sin inre syn där hon klafsar fram i storstövlar genom den igenväxta alsumpskogen i naturreservatet på Ålö. Hon måste välja noga vilka av de stora grästuvorna hon sätter fötterna på för om hon tar ett felsteg blir hon blöt upp till knäna. Jackan fastnar gång på gång i de spretiga videbuskarna. Men Cecilia Wibjörn är glad.
– Att anlägga och restaurera våtmarker är en av de bästa metoderna för att hjälpa Östersjön, säger hon.

Initiativet till att skapa en nio hektar stor våtmark på Ålö kom från den arrenderande lantbrukaren på ön, Anders Blomlöf. Att odla eller ha betesdjur på den sedan länge igenväxta sumpiga marken nära gården var inte att tänka på. Vad kunde man då använda den till? En våtmark anlagd på rätt plats med anslutna diken skulle, förutom att ge fördelar för djur- och växtlivet, kunna bidra till att bromsa näringsläckaget från gården till Östersjön. Kanske skulle den också kunna dra åt sig fukt från gårdens vattensjuka marker strax intill så att det gick bättre att använda dessa för odling eller bete. Initiativ Utö lyckades få Världsnaturfonden med finansiären Apotea att nappa på projektet, och i vår drar arbetet igång.
En av de första åtgärderna blir att ta bort slånbärsbuskar, al, vide och vass samt en del träd som står i kanten av den blivande våtmarken. Sedan ska stubbar fräsas bort och marken bearbetas innan man gräver en dammvall. Våtmarken ska vara grund, bara en meter djup ungefär, men ha med djupare hålor på vissa ställen. Den stora vattenspegelns yta ska brytas av mindre öar där fåglar ska kunna ha sina bon i skydd från räven och andra fyrbenta rovdjur. Öarna ska byggas av jord, kvistar och grenar som blir över efter grävning och röjning.
– Ju mer man kan ta till vara material som redan finns på plats, desto bättre. Transporterna till och från öar är väldigt dyra, säger Cecilia Wibjörn.
Vadare, änder och rastande fåglar på flytt är några som kommer att få en oas i våtmarken på Ålö. Men också fisken ska gynnas. I samarbete med organisationen Sportfiskarna ska man gräva en grund kanal som exempelvis gäddor kan simma upp i för att leka.
Åtgärden blir toppen för den långnosade rovfisken men inte för de grodor och salamandrar som också trivs i våtmarken. Gäddorna äter gärna sådana. Därför ska Skärgårdsstiftelsen också låta anlägga en separat, gäddfri damm en bit bort.

Våtmarker är ett naturligt inslag i svensk natur men har levt på undantag de senaste hundra åren. När bönderna behövde mer odlingsbar mark grävde man diken i fukthållande områden i skog och mark för att leda bort vattnet. Man gjorde också sjösänkningar och vallade in stora områden för att öka åkerarealen. Senare, när jordbruket förlorade i lönsamhet, kunde samma mark planteras med gran eller lämnas att växa igen.
I norrländska skogsbygder finns alltjämt många våtmarker kvar, medan i slättlandskap som Mälardalen och Skåne bara återstår en tiondel av de våtmarker som fanns förr. Bristen på fuktiga livsmiljöer gör att cirka 800 våtmarkslevande växter och djur numera finns med på Artdatabankens lista över hotade arter.
Våtmarker fungerar också som ett slags naturens egna reningsverk när det vatten som sakta rör sig igenom dem befrias från näringsämnen som kväve och fosfor, bland annat genom att de tas upp av växterna i våtmarken istället för att följa med ut i hav, sjöar och vattendrag.
Klimatnytta är en annan aspekt, framför allt i de många våtmarksområden som ligger på torvrik mark. Det beror på att den stora mängd kol som finns bunden i fuktiga och syrefattiga torvlager stannar i marken när den är blöt istället för att, som när marken torrläggs, reagera med syret i luften och bilda växthusgasen koldioxid.
Enligt Naturvårdsverket orsakar utdikade torvmarker cirka tjugo procent av landets klimatutsläpp varje år (då ingår också lustgas från extra näringsrika torvmarker).
När man återfuktar marken avtar koldioxidläckaget och kolet lagras åter in i torven.
En fullt fungerande våtmark frisätter visserligen växthusgasen metan, men eftersom den samtidigt binder så pass mycket kol anses nettoeffekten för klimatet ändå vara positiv.
Den allra största fördelen är kanske att en eller flera våtmarker i ett område ökar markens förmåga att hålla kvar och balansera vatten inte bara i själva våtmarken utan i hela landskapet runt omkring. Det kan i sin tur både stärka grundvattenbildningen och göra markerna mer motståndskraftiga mot torka, skogsbränder och översvämningar.
– Medvetenheten om hur viktiga vattenrika områden är ökade radikalt den snustorra sommaren 2018 när skogsbränder härjade, grundvattnet sjönk och bönderna hade brist på foder till djuren, säger Cecilia. Våtmarker är helt enkelt en himla bra grej.

Under 2021 kommer Skärgårdsstiftelsen att köra igång våtmarksarbetet på Ålö, men också i naturreservaten på Björnö på Värmdö (där tre mindre våtmarker ska restaureras) och i Käringboda på Södertörn (två våtmarker). Björnö ingår i kustprojektet ”Återskapa Östersjöns livskraft” där Skärgårdsstiftelsen samarbetar med WWF, länsstyrelserna och Sportfiskarna.
Ålöprojektet kommer att kräva relativt mycket resurser de närmaste åren. Det är ett stort område som ska röjas, grävas ur och vallas in med hjälp av specialmaskiner och entreprenörer och sedan måste våtmarken skötas och underhållas för att inte åter växa igen.
– Det ska bli spännande att se hur området utvecklas och förändras över tid, säger Cecilia.
I Käringboda och på Björnö ligger våtmarkerna på dikad åkermark i skogen vilket gör dem lättare att återställa. Här röjer man bort sly och träd så att marken blir öppen (det kan exempelvis innebära att ta ner planterad gran) innan man pluggar igen ett dike på ett strategiskt ställe så att vattnet fylls på igen.
– Det är enkelt, prisvärt och kräver inte mycket skötsel, säger Cecilia Wibjörn.
Som Skärgårdsstiftelsen ser det kommer våtmarkerna att berika naturreservaten på Ålö, Björnö och i Käringboda. Besökarna kommer under året att kunna följa våtmarkernas tillblivelse respektive återuppståndelse. Det kommer att bullra och stöka lite när det ska tas ner träd och fräsas stubbar, och kanske se lite skräpigt och risigt ut från början. Men sedan blir det fint. Då kan man komma ut till naturreservatens nya våtmarker och se fåglar på nära håll, titta på lekande gäddor och lyssna på grodsång bland mycket annat. Det kommer att anläggas fikaplatser också, med skyltar som upplyser om vikten av vattenrika marker och vilka arter man kan spana efter på respektive plats.
– Det är i våtmarken det händer – allt och alla dras dit, säger Cecilia Wibjörn. I Stockholms skärgård är den en brygga mellan hav och skog.