IMG_4967

Text: Åsa Ottosson
Foto: Roine Magnusson
Turist nr 2/2017

Westernridning
Westernridning är en skonsam och relativt avslappnad ridstil för både häst och ryttare. Man använder så små medel som möjligt för att få hästen att lyda och styr med hjälp av sin egen kroppstyngd och tryck. Tygelns tryck mot hästens hals gör exempelvis att den svänger villigt och snabbt.
Ursprungligen användes denna ridteknik för strider till häst i 1400-talets Spanien. När spanjorerna koloniserade Sydamerika tog de både hästar och ridstil med sig över Atlanten och så småningom utvecklade nordamerikanska cowboys tekniken. Tyglarna hålls i en hand, den andra handen har ryttaren fri till att arbeta med. Sadeln är en stadig pjäs med sadelhorn som används för att surra sitt lasso kring när man fångat en kalv för att märka den.
Idag delas westernridning i Sverige upp i flera olika tävlingsgrenar där grunden är en lugn, trygg och harmonisk häst som med små hjälper (det ryttaren gör för att visa hästen var hen vill) gör exakt det ryttaren ber om. Det kan handla om att öppna grindar, välja ut en ko ur en flock, göra snabba stopp och vändningar med mera. Vill du veta mer kan du gå in på Westernryttarnas förbunds hemsida: www.wras.se

Vilda västern i Vemdalen

En härjedalsk fäbod har fått nytt liv som ranch. Här erbjuds westernridning på fjällhedarna och kofösning över bäck och vall. Yihaa!

Countrymusiken strömmar ut från sadelkammaren när vi skrittar iväg från den soldränkta stallbacken på Trumvallen ranch i Vemdalen. Vi ska inte långt, bara till den stora, kuperade hagen strax intill. Där står femton kvigor och glor vid en grånad timmerlada några hundra meter bort. Min springare Zeb – en travare omskolad till westernhäst – spetsar ivrigt öronen när han får syn på korna. De stirrar ogenerat tillbaka. Efter en verbal snabblektion i kofösning av våra värdar Hanna Högberg och Johan Persson, kör vi igång – tre hästar i bredd. Korna sätter sig nästan genast i rörelse, ackompanjerade av klonket från den klocka som sitter runt ledarkossans hals.
– Om de börjar springa måste vi stå still, säger Hanna, där hon sitter lugnt tillbakalutad på sin snygga westernhäst med cowboyhatten stadigt på plats.
Vi är på besök på en gammal härjedalsk fäbod som fått nytt liv som westernranch. Här rids och motas kor på samma sätt som på andra sidan Atlanten. Countrymusiken, jeansen med fransiga läderchinks utanpå, de rutiga skjortorna, cowboybootsen, hattarna. Allt sitter där det ska. Hanna och Johan styr sina hästar med enhandsfattning och sitter stadigt i westernsadlar med trästigbyglar och sadelhorn. Jag härmar så gott jag kan. I ridhjälm.
– Korta tyglarna, uppmanar Hanna. Och trampa ner hälarna.
Nu ska vi få koflocken att svänga höger och gå över den brusande fjällbäcken strax ovanför björkdungen. Med mig och Zeb lite eftersläpande i mitten och Johan och Hanna på varsin sidoflank sätter vi djuren i rörelse. När hästen i höger innerkurva stannar fortsätter de andra sakta framåt. Då svänger korna! Smörblommor och rödbläror nickar gillande.
Vi tar det så sakta och fint och jag börjar så smått känna av lite kofösarhybris, men precis då får korna syn på fotograf Roine Magnusson och blir helt ystra, alternativt rädda, och bara stormar tillbaka över bäcken nedströms så att vattnet sprutar om klövarna.
Vi väntar tills korna varvat ner innan vi fortsätter.

Johan Perssons släkt har ägt Trumvallen i flera generationer, och han trivdes där redan som barn. Verklig närkontakt med hästar fick han först som vuxen under en jordenrunt-resa 1984. I Australien fick han av en slump jobb på en ranch i inlandet där han var med och byggde ett traktorgarage. Vid sidan fick han prova på ridning.
– Det var jättejätteroligt, jag gillade ranchstilen på en gång.
När han kom hem köpte han sin första egna häst. Mer utbildning i westernridning skaffade han sig hos olika tränare, men också genom att arbeta på rancher i USA.
1994 var Johan Persson redo att starta egen verksamhet med fjällridning western style på nordsvenska hästar på Trumvallen. Då hade han två egna hästar och tre inlånade. Han snickrade och jobbade i skiduthyrningen i Vemdalsskalet på vintrarna och red och övernattade på fjället med gäster på somrarna.
Kombinationen vilda västern, fäbod och fjäll lockade teveprogrammet Packat och klart som kom och gjorde reportage. Det fick rejält genomslag.
– Jag höll på och red halvt ihjäl mig sommaren efter, säger Johan.
Men det har ändå inte varit självklart att skala upp verksamheten på Trumvallen. Under perioder har han legat lågt och erbjudit färre turer men sedan Hanna kom till gården är det full satsning som gäller.
De två känns så samspelta att man skulle kunna tro att de har jobbat ihop i många år, men så är det inte. Hanna kom hit för första gången 2012 för att rida och återvände sedan med egen häst sommaren efter för att jobba och lära mer. Kärlek uppstod, Hanna sa upp sig från sitt lärarjobb i Göteborg och bosatte sig här. Nu jobbar hon på skolan i Hede, men är i högsta grad inblandad i fjällridningen.
– Jag skulle inte klara mig en vecka utan Hanna, säger Johan.
– Som barn drömde jag om att bo i vildmarken, säger hon. På Trumvallen hittade jag hem.
Westernridningen hade hon upptäckt många år tidigare, och den kändes rätt direkt.
– Du låter liksom hästen vara ifred men har ändå ett tydligt ledarskap. Då blir samarbetet extra bra, säger hon.
Idag har paret femton hästar: fem paint- eller quarterhästar, fem nordsvenskar och fem varmblod. De flesta är före detta problemhästar eller hästar som ingen annan vill ha.
– Hästarna går i lösdrift året runt och uppfostrar delvis varandra. För oss människor gäller det att vara tydliga med vad som gäller, säger Hanna.
– Vi skyddar dem aldrig för jobbiga upplevelser, säger Johan. Vi gör helt enkelt ingen stor grej av det utan låter dem ta sig igenom problemen och bli starkare av att de klarar av det.
Alla hästarna tränas regelbundet av Johan och Hanna för att de säkert ska kunna gå med på turer och – inte minst – för att de ska bli vana vid kor. De flesta slutar väldigt snart att strula. Men alla blir inte perfekta ko-hästar – alla har inte cowsence, som det kallas.
– De måste vara snabba och ha den där rätta blicken, säger Johan.
Johan har skött flytten av skogs- och fäbodbetande kor åt traktens lantbrukare vid sidan av fjällridningen i många år nu. Att kofösning – eller cattle drive – också blev en del i ranchens utbud var en mest slump.
Johan skulle just rida ut med en grupp deltagare på fjället och stod i princip med ena foten i stigbygeln när han fick bud om att ett helt gäng kossor var avvägar, på väg mot landsvägen. En snabb insats krävdes av Johan.
– Antingen får vi ställa in turen, eller så får ni följa med och fösa kor, sa Johan.
De följde med – det blev succé – så numera får hugade ridgäster prova på kofösning efter några dagars fjällridning.
Den här sommaren har Johan och Hanna ett fyrtiotal kor att ta hand om. Trots att det är björntätt i området har de aldrig haft problem med rovdjur.
– Korna ställer sig helt enkelt i en ring med rumporna inåt runt kalvarna så att de skyddar dem, säger Johan.

Efter kofösningen tar vi en lång skön mackfika i skuggan på verandan som går längs hela framsidan av ranchens bostadshus, så det har blivit eftermiddag innan vi packat sadelväskorna med lunchmat, ved och annat inför den stundande fjällturen. Sanna Jonasson Cedborger från Hedeviken, en arbetskamrat till Hanna, ansluter i cowboyhatt, jeans och rutig skjorta. Hon har två egna hästar hemma och har ridit westernstil i tjugo år.
– Jag tror det är mer naturligt för hästen, säger hon och sitter upp på Kickass, hästen hon lånar för dagen.
Själv tar jag mig upp på högreste Zeb med hjälp av en pall. Hanna Högberg berättar att han var nervös och rädd när han kom hit för fyra år sedan.
– Nu är han en kooling.
Foto-Roine, som knappt suttit på en häst förut, får äran att rida den 29-åriga fuxen Bringbaus. Han är en före detta travare av den anrika hästrasen nordsvensk som Johan räddade i sista stund innan han skulle gå till slakt. Nu har Bringbaus arbetat på Trumvallen i tjugo år.
– Han är mycket lojal och speciell och försöker alltid förstå sin ryttare, säger Johan. Dessutom är han en grym kohäst.
Hästarna knallar på längs vattenstinna myrar och genom den finaste gammelskog med vindhärjade, smala, ståtliga granar. Vi hör bergfinken, ser knappt en mygga. Johan betonar att vi inte får låta hästarna väja för dy och geggamoja och leta upp torra partier. De ska gå rakt igenom bara. Om vi ser framåt och inte tvekar, så tvekar inte heller hästarna.
– Vi håller hästarna i form genom att rida som vi gör, säger Johan. De tränar upp balans och styrka genom att gå på svårtillgängliga ställen.

Efter ungefär åtta kilometer skogs- och myrridning får vi nya order. Vi har kommit upp på kalfjället och här vill Johan och Hanna inte ha några stigar så nu måste var och en rida sin egen väg. Hjälp! tänker foto-Roine, det ser jag på honom.
– Det är bara att styra så går det bra, det blir lunch uppe vid den där stora snölegan, säger Hanna uppmuntrande och pekar uppåt en stor vit fläck på Oxsjövålen.
Nu måste vi verkligen rida. Roine drar iväg först av alla, ut åt höger. Zeb och jag håller rakt fram, navigerar kring växtligheten, travar lite och försöker oss på en kort galopp där underlaget ser bra ut. Frihet! Zeb är pigg och lätthanterig, ja han verkar faktiskt ha roligt. Precis som jag.
Roine skiner som solen när vi kommit upp till lunchplatsen. Vi sitter vi av och sätter fast hästarna vid varsin fjällbjörk. Eftersom de inte når ner till gräset och kan beta slappnar de av direkt, flera av dem sänker nästan genast halsen och ställer sig på ena bakbenet med det andra lätt lyft och vilar.
Johan och Hanna gör upp en eld och värmer kantarellsoppa till vår sena lunch. Ur en kökshandduk trollas vitlöksbaguetter fram. Vi njuter av maten till milsvid fjällutsikt mot fjälltopparna Helagsfjället och Predikstolen i fjärran samt Oviks- och Lundörrsfjällen på närmare håll. Det knastrar trivsamt om glöden där kaffepannan med kokkaffe står på. Solen skiner men det fläktar skönt. Johan lägger sig raklång med hatten på näsan. Han tar sig gärna en tupplur efter maten, man måste ju ändå vänta tills elden har brunnit ut. Ofta smittar det ridgästerna, så även idag. Snart ligger vi allihop och vilar.
– Det är lätt att sälja fjällridning, säger Hanna. Vem gillar inte det här?

Väl tillbaka nere i dalen rider vi till den fäbodvall några kilometer från Trumvallen där ridgästerna brukar övernatta. Vi sadlar av och ger hästarna lite kraftfoder innan vi släpper dem i hagen hos sina kompisar. Bringbaus går genast ner till det bortre hörnet och rullar sig vällustigt så dammet yr. Det är han värd. Han har gett Roine en mycket bra dag, inklusive en troligen oförglömlig galopp uppe på fjällheden.
Att bo på en gammeldags fäbod i flerbäddsrum med utedass utan el och rinnande vatten är en viktig del av konceptet på Trumvallen. Man återvänder hit varje kväll under tre–fem dagarsturerna. I den största stugan finns en gasspis, diskbänk och plastdunk med vatten. Frukosten levereras hit i kylväska, lunch och middag lagas över öppen eld tillsammans med värdparet på fjället eller uppe vid bastun och umgängesstugan strax bakom fäboden.
– Matlagningen blir till ett slags ritual här, säger Johan.
– Folk brukar ha en hög mental aktivitet första dagen, säger Hanna. Sedan är det som om det kommer in i någon sorts harmoni eller lunk, blir lugnare och njuter mer.
Uppe vid bastun kan man också värma vatten i en pannmur om man behöver duscha, alternativt tar man ett bad i dammen intill. Jag gör både och – tar ett svalkande dopp för att skölja av mig svett och smuts och duschar sedan varmt ur en vattenkanna i uteduschen. Nere vid eldstaden väntar middagen: grillad lax med nypotatis, hjortronsås och sallad. Nytvagad sjunker jag tungt ner på trädgårdssoffan med en filt över axlarna. Jag stirrar in i glöden och känner redan träningsvärken komma smygande.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300