IMG_6285

Turist nr 5/2018
Text: Mats Ottosson
Foto: Roine Magnusson

Vilt och vackert i nya Tiveden

Tiveden känns i hjärtat. Och i benen.
I den ursprungliga delen av nationalparken finns leder och upprustade entréer.
Vi väljer de ledlösa skogarna i öster.

Han hejdar oss strax innan vi når krönet. Vi har redan bedyrat att vi inte ska avslöja exakt var i Tivedens nationalpark detta namnlösa utsiktsberg ligger. Nu får vi också lova naturguiden David Tverling att gå med extra  känsliga kängsteg uppför de sista höjdkurvorna och trampa så lite som möjligt på de tjocka mattorna av ren- och fönsterlav.
Den lilla instruktionsstunden gör verkan. Den får en att känna att platsen kräver en särskild respekt, att man får tillträde till en helgedom. Sen går vi, mycket medvetna om var vi sätter våra fötter, de sista metrarna fram till branten och den obrutna utsikten över oräkneliga trädtoppar bort mot horisonten. Framför våra fötter: en brant dalgång där smålommarna brukar passera på väg mellan fiskesjön och häckningssjön. I söder: Vättern som en blå hägring.
– Det här är ett ställe där man vill sitta en hel dag och bara se vad som händer, säger David Tverling. Sitta och bara vara som ett träd.

Det är sensommar; vi befinner oss i slutet av blåbär och början av lingon. Ljung och johannesört blommar fortfarande, enstaka slitna blåvingar flyger i soliga gläntor.
Det är inte första gången jag vandrar i Tivedens nationalpark. Det har blivit åtskilliga rundor på lederna kring Stenkällan och Stora och Lilla Trollkyrkan i den västra delen av nationalparken, den som invigdes 1983. Däremot är skogarna i den östra delen av nationalparken, de som delvis tillkom vid nyinvigningen i maj 2017, okända för mig. Precis som för de flesta andra.
Utvidgningen utökade inte bara nationalparksarealen rejält utan också möjligheten att inom dess gränser ha en alldeles egen upplevelse. Inget ont om den västra delens nyrustade bekvämlighetsinrättningar och trygga ledmarkeringar, de är precis vad som behövs för att ta emot stora mängder besökare och ge korta, intensiva skogsupplevelser. Och man behöver bara gå en liten bit vid sidan av leden med sin fikaryggsäck för att känna sig någorlunda ensam och ostörd.
Men riktigt i fred med skogen, nej det är man inte där.
Här däremot, i den östra delen, ser vi inte en människa på två dygn. Här saknas markerade leder och andra former av tillrättalägganden, och så ska det förbli.

Området kräver god hand med karta och kompass eller sällskap med en guide. Men om dessa förutsättningar är uppfyllda, då är det bara att gå rakt in i härligheten och uppleva hur resten av världen liksom försvinner.

– Fan va gött det känns i benen. Vi har gått kanske två kilometer nu, och det känns som en och en halv mil, säger David Tverling.
Så är det! Terrängen är synnerligen variationsrik. På de grova urbergsknölarnas hjässor växer karg tallskog och frasande lavar. Nere i de fuktiga svackorna dominerar granen och stegen blir ljudlösa på den mjuka björnmossestoppningen. När man är uppe är det inte långt till nere, och tvärtom. Lårmusklerna registrerar åtskilliga ackumulerade höjdmetrar under en dags vandring.
– En klassiker nere vid entrén vid Vitsand är att det kommer en tysk eller holländsk turist och ber om tips på en lagom lång vandring och jag säger ”gå till Tärnekullen, det är enochenhalv kilometer och tar en timme”. Man ser på dem att de tänker: ”en timme, är du dum eller?”. Sen kommer de tillbaka och är helt slut.
Terrängens oländiga karaktär har format människans relation till dessa marker sedan begynnelsen. Tiveden var en gång det otämjda mellanrummet mellan götarnas kulturbygder i söder och svearnas i norr: ett mörkt gränsland att projicera sina fantasier på: till en början skräck- och rövarhistorier, senare vildmarksromantik.
”Det sista av tolvmilaskogen som aldrig riktigt lät sig bebyggas och betvingas kallades Urtiven, Gôrtiven, Ettertiven och Trolltiven. Det är den urbota steniga höjdtrakten mellan Vättern och Unden. Här ligger nu nationalparken som utgör någon procent av medeltidens jätteskog, och alltså har ett stort arv att förvalta”, skriver journalisten och författaren Anna Froster i den fina ”Tivedens nationalpark från urtid till trolltid” som kom ut lagom till nyinvigningen.
Fast riktigt öde har den här bygden förstås aldrig varit annat än i utsocknes ögon. Svedjefinnarna kom på sextonhundratalet. Kolmilorna pyrde i varenda vrå av skogen under 1700-talet, tjärdalarna osade. Och på 1890-talet köpte staten in delar av skogarna för att bedriva rationellt skogsbruk. Men det ville sig inget vidare med rationaliteten. Markernas otillgänglighet bromsade. ”Ingen del av nationalparken kan kallas helt orörd men långt fram i tiden styrde bara skogsbränderna över Urtiven, medan mycket av södra Sveriges skogar hade avverkats och planterats för länge sedan. Idag är den ett gammelskogsområde som sticker ut. Och för varje dag som går blir skogen i Tiveden allt mer udda”, skriver Anna Froster.

Vinden tilltar och skogen börjar prata högt för sig själv. Torrfuror och fallna granar står på trekvart och lutar sig mot sina grannar och i kontaktytorna knarrar det och gnäller. Såhär låter nästan bara fredade skogar – produktionsskogarna är i allmänhet alltför välstädade. Vi kliver mellan mossiga stenblock draperade med sirliga lianer av linnea. Nyss tog vi oss nedför en brant sluttning. Nu bär det uppåt igen, mot en ny bergsplatå.
Väl uppe på platån på krönet pekar någon: ”Vilken tall!” David ler:
– Jag vet, det är dit vi är på väg. Jag, jag … äh, det är bättre jag är tyst …
Vi låter honom gå fram först och hälsa på det grova, knotiga urträdet. Sen vänder han sig om.
– Tallarna på sådana här hällmarker … jag älskar dem! De säger, fritt uttryckt: du får vara vem du vill och se ut hur du vill.
Har platsen något namn?
David skakar bara tyst på huvudet.
– Vi är inte här och sätter namn på grejer. Det blir mer evigt och fritt då på något sätt.

David Tverling har två yrkesliv. I det ena är han VVS-installatör. Eller enklare uttryckt: rörmokare. Det andra livet handlar nästan uteslutande om skog. Han gör punktinsatser som inventerare (han har till exempel kartlagt smålomshäckningarna i trakten å länsstyrelsens vägnar) samt guidar människor till skogsupplevelser (dels i den egna guidefirman, dels som en del av en kader av lokala guider som bemannar nationalparksentréerna). Och inte minst lägger en stor del av sin fritid på att bara vistas i skogen.
– När jag kommer ut känner jag mig fri. Förstår du? Och mest fri känner man sig i en sån här skog som också är fri.
Naturintresserad har han varit sedan han var grabb. Han var bara tre–fyra år gammal när morfar hjälpte honom skriva ett brev till idolen Arne Weise, Mister Natur i TV på den tiden.
– När jag var sju fick jag en fågelbok av morfar. Jag minns hur jag brukade gå upp tidigt på lördagsmorgnarna och sitta och kalkera av fåglarna. Särskilt tranan tyckte jag var så vacker. Och det tycker jag fortfarande.
Idag har artintresset smält samman med skogsintresset: att fingranska murkna högstubbar i jakt på sällsynta mossor och lavar som kan bli argument för bevarandet av en hotad skog har blivit en passion. Han kan liksom inte låta bli.
– Tomas kallar mig lavpundare, säger han och ser inte det minsta förnärmad ut.
Tomas Jonsson är en god vän som följt med på tvådagarsturen i Tiveden. De träffades för ett par år sedan på en singelklubb. Ja, alltså inte en klubb för ensamstående utan en klubb dit musikintresserade tar med sig vinylsinglar och spelar för varandra. De insåg att de hade en gemensam musikalisk hemvist i reggaemusiken, började snacka och förstod att det fanns fler gemensamma nämnare, inte minst intresset för natur- och friluftsliv. Fast Tomas delar inte alls Davids intresse för obskyra lavarter … så medan David bara inte kan låta bli att stanna och luppa en brandstubbe, käkar Tomas blåbär.

Framåt sena eftermiddagen återvänder vi till lägerplatsen nära sjön Sör-Ämten, i en korsning mellan en gravt igenvuxen huggarväg och en välfrekventerad myrstig. Tomas och David spänner upp ett vindskydd och i dess lä berättar Tomas Jonsson att han fick tillbaka ett ord idag, ett som han tappade bort någon gång i sin barndom.
Det hände vid en björk med en rejäl bulnande utväxt på stammen: Vril, sa David Tverling. Då mindes Tomas inte bara ordet utan också vrilen han fick av sin morfar när han var liten, och som han täljde en kåsa av.
– Och här nu i lägret återuppväcker doften av tallspånor minnet av min morfars slöjd.
Så kan en skog också fungera: som en dörröppnare bakåt i tiden.
Det har hänt något med Tomas syn på skogen också, berättar han. När vandringen började i morse, och vi passerade gränsen mellan den brukade produktionsskogen och den betydligt mer orörda nationalparksskogen, sa David: ”Nu går vi in i en riktig skog.”
– Då kände jag: … jahaaa? … Vaddå riktig skog? Men efter att ha gått här en hel dag förstår jag precis. Det här är ett fantastiskt landskap.
David Tverling nickar.
– Man kan inte titta på kartan och förstå den här skogen. Den är en labyrint som lever och rör på sig, den känns så mycket större än den faktiskt är. Det bästa som finns är att ta med sig folk ut som aldrig varit på ett sådant här ställe. De blir så tagna. Det blir som en liten kärlek.

Nästa dag ägnas åt ännu en stiglös vandring, denna gång i de delar som tillkom vid nyinvigningen 2017. Alla farhågor om att dessa skogar ska kännas mindre tidlösa och vilda kan avskrivas snabbt. Skogarna är precis lika fina som igår, men ändå hela tiden annorlunda. Vi går som ut och in i olika rum och samlar på intryck. På en tallmyr vadar vi mellan gråstenskobbar i ett hav av skvattram. På ett av skären ligger en gråsilvrig skulptur, en torraka som föll för kanske hundra år sedan och som förmodligen kommer att ligga kvar här på sitt urbergspodium i minst hundra år till. På en annan plats blir vi stående en bra stund och försöker hitta det bästa sättet att beskriva de mycket säregna ishavsslipade gråstensformationer som ligger här ovanligt tätt just där. Havsdrakar? Ett stim av strandade valar?
– Den här skogen är som ett monument över hur en skog kan vara när den får chansen. Det är så många olika möjligheter som får komma till uttryck. Den är som en stad full av konstnärer, det pågår olika utställningar överallt.
Säger David Tverling och pekar nästan som på måfå ut kursen vidare. Han följer inte någon fast sträckning när han guidar i de här skogarna, dels för att han inte vill bidra till att trampa upp nya stigar, dels för att själv få se skogen på så många sätt som möjligt.
– Min tjej frågar: varför ska du alltid åka till samma skog? Men det finns ju så mycket att upptäcka, man blir aldrig färdig här. Jag har ungefär hundra ställen som jag längtar efter att komma till, som jag än så länge bara sett på kartan.

Våra böcker i urval...

IMG_2960
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300