CIMG8393

Turist 1/2014
Text: Åsa Ottosson
Foto: Roine Magnusson

Vintervila på Stora Karlsö

Havet är helt stilla i Norderhamn på Stora Karlsö. Spegelblankt. Snön ligger som florsocker i strandkanten. Vattnet rör sig lite lojt, det är som om en stor hand föser upp det mot stenarna. En flock knölsvanar ligger en bit ut, ett gäng viggar likaså, en ensam alfågel, några skrakar. Trutar och måsar står på en landflik hitom båtbryggan, mer eller mindre orörliga. Det är så tyst att jag hör min mage kurra. En patrullerande havsörn stör friden en stund, men lugnet lägger sig snart igen.
Jag har en hel februarivecka på Stora Karlsö framför mig när jag vandrar upp mot utsikten på Utfall, öns mäktigaste klippkrön. Bortanför fyren i väster – där jag och vännerna är inhysta – sjunker en klart orange sol mot havet mellan stålblå moln med overkligt neonröda kanter.
Uppe på karga, öppna Röjsu hajd knastrar det om fötterna av snö och fruset fjolårsgräs, som inne i huvudet när man äter knäckebröd. Snön och skymningsljuset förtydligar formerna på enar, vejkselsnår och stenar. Allt är avskalat. Spår av skogsharar och människor korsar mina egna; det känns som om vi liksom slår följe ibland. Sedan faller mörkret diffust, sakta, mjukt. Ett försiktigt snöfall får det att rassla i enebuskagen. Jag fäller upp huvan på jackan och låter fyrens ljuskägla leda mig hem.

Stora Karlsö är ett klassiskt vår- och sommarresmål, med orkidéerna på öns hjässa och sillgrisslor och tordmular på fågelberget som främsta lockbete. Som vinterresmål har ön bara funnits sedan i slutet på 1980-talet. Då stod ön utan bofasta året om för första gången på över hundra år – fyrpersonalen hade avvecklats på 1970-talet och tillsyningsmännen som kom därefter hade flyttat iland. Det gjorde att ön stod övergiven och öde hela vinterhalvåret.
Problemet löstes genom att man lät hyra ut tillsyningsmannens rymliga lägenhet i fyrbyggnaden under vintern. Det slog väl ut. Numera får grupper med mellan två och åtta personer chansen att bo här veckovis under vintern. Många kommer tillbaka år efter år. Man bor billigt men bekvämt och båtresan kostar en fast summa som resenärerna delar på.
Vintergästerna fungerar som ett slags provisoriska tillsyningsmän, det ingår i avtalet man skriver på att man ska se till byggnaderna och rapportera om någon obehörig går i land. Man har en kontaktperson i Klintehamn och tillgång till en fast telefon i fyren. Faktiskt också till internet.
Förra året var Mats och jag här i vid två olika tillfällen, i maj och i slutet på juli. Det känns som om vi kommer till en annan ö nu. Värmländska Maria Elander och vår fotograf Roine Magnusson har aldrig här förut.
Maria har aldrig besökt en så isolerad plats, säger hon. Hon visste nästan ingenting om Stora Karlsö när hon kom hit, men redan innan hon steg i land förstod hon att hon skulle tycka om att vara här.
– Jag blev helt knockad av naturen. Av föränderligheten i landskapet, av formerna oh färgerna, säger hon.
Under veckan på ön kommer vi att få uppleva ett rejält östersjöblåsväder – en kväll blåser det sjutton sekundmeter så det tjuter kring fyrknutarna – men annars är det rätt lugnt. Vi är ute nästan hela dagarna, ofta i sällskap, men också ensamma. Gärna med matsäck. Maria och Roine hittar till Stiudden, där det finns stenar som han inte kan sluta fotografera och hon inte kan se sig mätt på. Vi går oss trötta varje dag – nästan helt slut. Det händer att det hinner bli kolsvart innan vi kommer hem från våra vandringar. Det känns bra. Vi tänder stearinljus i de tjocka fönsternischerna när det mörknar, sen sitter vi vid köksbordet med fri sikt över havet åt två väderstreck och pratar och tittar på Roines pinfärska bilder.
Maria saknar sin dotter Källa som är hos sin pappa. Att inte ha henne med sig känns ovant och obekvämt, i alla fall till en början.
– ”Sluta tänka Maria, lägg ner!” säger jag till mig själv med jämna mellanrum. Och det funkar faktiskt!
Efter några dagar har oron ersatts av en frihetskänsla. Efter det känns det mest skönt att vara avskärmad och ostörd, hon kan sitta och titta på vågorna i timmar utan att tankar på vardagen tränger sig på.
– Jag tänker klarare här än hemma. Det blir lite enklare i huvudet på något vis. Det är som jag kopplar bort allt annat och lyssnar inåt för första gången på länge.

Hela ruljansen på ön (utom restaurangen) sköts av Stora Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening Aktiebolag – Karlsöklubben i folkmun – som äger i princip hela ön.
Det var Karlsövännen Willy Wöhler och hans vänner som 1880 köpte loss ön från de gotländska bönder som dittills använt den för bland annat fårbete, jakt och fiske. Tanken var att skydda det känsliga djur- och växtlivet. Det innebär att Stora Karlsö är ett av världens äldsta naturskyddade områden.
Redan från början bestämdes att aktieägarna i Karlsöklubben aldrig skulle få någon utdelning på insatt kapital. De inbjöds att jaga hare på ön en gång om året, men hade inte några andra förmåner. Intäkterna skulle oavkortat gå till öns skötsel och förvaltning. Så är det än, minus harjakten. Ändå står folk i kö för att få köpa aktierna, ett tiotal brukar bjudas ut till försäljning varje år. Det finns totalt 1070 aktier, spridda på cirka 900 aktieägare, så de flesta har bara en enstaka. Styrelse och vd jobbar gratis.
– Jag gör det av kärlek till ön, säger vd:n Anne Melin, som efter pensionen bytte ett stressigt heltidsjobb i Stockholm mot lugnet på Gotland och halvtids ideellt arbete för Karlsöklubben.
Det trivs hon fint med. På sommarhalvåret besöker hon ön för möten och andra ärenden var tionde dag ungefär. På vintern är det lugnare. Men hon missar inte gärna en vintervecka i fyren tillsammans med maken, inte minst för att man då får röra sig överallt på ön. Under det på andra sätt underbara sommahalvåret är ju de flesta av klapperstensstränderna häckfåglarnas rike och därmed förbjuden mark.
– Men det allra bästa med vinterveckan är att det är vi och inga andra här då. Naturen kommer nära. Vi är ute hela dagarna, sen slappar vi i skinnfåtöljerna med en bra bok eller lite datorarbete på kvällen. Det är så skönt.
I år hamnade vintervistelsen i mars. Hon och maken såg våren komma smygande och noterade att hararna verkade ha klarat den tuffa vintern. De satt i köket och såg sillgrisslorna komma inflygande från havet för att kolla läget på fågelberget och sedan dra igen Och de gick till Stiudden, som vanligt.
– Det gör vi alltid. Det är där haven möts. Och stenarna på stranden är så vackra!

Fyren på Stora Karlsö byggdes på 1880-talet av sten som bröts 400 meter SSV om fyrplatsen. Personalen – fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträden – bodde på ön året om med fruar och barn och jobbade skift i fyren dygnet runt i storm som stiltje.
Familjerna var till stor del självförsörjande: de fiskade, saltade och lade in, odlade potatis och grönsaker och hade kor, grisar och höns. Den sista kon hette Berta, hon gick till slakt 1951. Hö till foder slogs med lie. Ved hämtade man på stränderna, kakelugnar och spisar eldades med drivved.
Fram till 1915 fanns ingen motorbåt på ön utan man fick segla in till Klintehamn eller Djupvik på Gotland när man behövde proviantera och göra ärenden. Om vinden låg fel kunde det ta åtta timmar enkel resa. När en motorbåt så småningom kom till ön kunde man fara till Gotland tre gånger i månaden när isläget var gott. Under 1920- och 30-talen fick man telefon, el, centralvärme, vatten och avlopp i fyren och livet blev betydligt bekvämare. Men det var nog tufft så det räckte ändå. Det hände att man blev isolerade under flera månader. Det berättas att fyrbiträdet Sture Andersson vid ett tillfälle med fara för livet gick över isen mellan vakarna till Eksta för att köpa snus till sig själv, och Greve Hamiltons piptobak till Fyrmästare Lindholm. Närmaste vägen är sju kilometer!
Fyrvaktarlivet var bara en kort parentes i öns historia.
Fyrpersonalen fanns här fram till 1974, då togs bevakningsuppgifter och väderrapportering över av tillsyningsmän från länsstyrelsen. Bostadshusen hyrdes ut till övernattande turister. Fyren automatiserades. Den går fortfarande igång när det skymmer, och visar vägen för den seglare eller skeppare som vill, trots att få längre behöver den för att navigera rätt, det finns ju gps och andra modernare hjälpmedel numera.

Jag tar en sen eftermiddagspromenad ner mot Suderhamn, helt inställd på det klara, vackra väder jag sett från köksfönstret, men solen hinner försvinna bakom molnen innan jag ens satt fötterna på det tunna snötäcket på fyrvägen. Vädret har slagit om. Igen. Det är snö i luften.
Jag går längs klippkanten – kråkor och skarvar gör stor affär av att jag dyker upp vid Stornasar, de vimlar och stojar. Vid Franska bukten går jag ut mot klippkanten, och när synfältet vidgas ner mot vattnet ser jag en sten som verkar röra på sig.
Jag lyfter kikaren: Det är en säl.
Den vältrar sig över på sidan, en skugga, sedan borta i djupet. Jag slår mig ner och väntar. När den kommer upp igen efter en stund försöker jag göra mig intressant: sjunger, dansar, gör mig till. Då lyfter den huvudet och tar en rejäl titt. Vi har kontakt i flera minuter.
Det snöar nu, flingorna känns stora som tumvantar men faller glest. När jag kommer hem till fyren tar jag en kopp te och går upp i tornet. Där, i den stora glaskupan, finns några pallar att sitta på, en gigantisk tubkikare och oslagbar utsikt åt alla håll.
Jag ser foto-Roine som en prick borta på Utfall. Mats kommer gående nere på vägen, får syn på mig och vinkar. Havet häver sig och sjunker, häver sig och sjunker; ytan är vattrad, som ett gråblått sidentyg. Vågorna, den ena efter den andra, slår in emot klapperstenskravlet nedanför fågelberget i ett slags urtidskoreografi. Stranden och det vitpudrade landskapet runt fyren försvinner i ett allt ymnigare snöfall.
Vi har snart varit självvalt, exklusivt ensamma här i en vecka. Vi har till och med betalat för det. För en annars ständigt uppkopplad och uppbokad människa känns det som ett privilegium.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300