Jag är både njutare och vetenskapsman (Lars Svensson)

Femtio års expeditioner för att studera fåglar i fält och ett hängivet behov av att bringa ordning bland detaljerna. Så blev Lars Svensson en av världens främsta författare av fågelhandböcker.
Men nu får det vara slut med tältandet!

Lars Svensson gnuggar sömnen ur ögonen och ålar sig ur den varma sköna sovsäcken i mörkret i enmanstältet. En ökenstenskvättas vemodiga sång hörs på avstånd. Han tar inspelningsutrustningen, öppnar försiktigt tältet och smyger ut i den stjärnklara kazakiska natten. De andra expeditionsmedlemmarna sover. Det är helt vindstilla, perfekta förhållanden. Ökenstenskvättan fortsätter sjunga – ödsliga, vackra toner – den låter som om den förlorat både bo och ungar. Lars går mot ljudet, snart står han rakt under fågeln, trycker på inspelningsknappen och kan lägga ytterligare ett läte till sin digra samling. Han är nöjd, som en filatelist som just lagt vantarna på ett riktigt fint frimärke.
Det börjar dagas och fågelorkestern fylls på allt eftersom. Magen kurrar och han är kaffesugen. Han går tillbaka mot lägret.
– Det där är typiskt mig, jag är både njutare och vetenskapsman, säger Lars Svensson när han minns händelsen.
Den världsberömde ornitologen och författaren sitter i en rymlig, ljus, hörnsoffa i en loftlägenhet på Östermalm i Stockholm och berättar om vardagsliv och arbete. Ser tillbaka. Ser framåt. Här vinterbor han med sin fru Lena. De lever som ett slags flyttfåglar: vinter bland takåsarna i Stockholm (där han bland mycket annat hört en berguv från fönstret), sommar i hans morföräldrars gamla hus i Torekov i Skåne. Men Lars Svensson har rest mycket utanför Sverige också. Många nätter i tält har det blivit – det tycker han om, då hör han fågelsången.

Lars Svenssons passion för fåglar har omsatts i fågelhandböcker, vetenskapliga artiklar, föreläsningar, reseledararbete och mycket annat. Hans mest spridda bok är allemansfågelboken Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält med bilder av hyllade illustratörerna Dan Zetterström och Killian Mullarney. Den har översatts till 22 språk och sålts i över en miljon exemplar. Boken finns också som telefonapp med fakta om och bilder på varje fågel plus filmsnuttar, läten (ur Lars Svenssons samling) med mera. Han har själv med sig både bok och app när han är ute i fält.
– Inte ens jag kan ju minnas alla detaljer, säger han.
Ett annat viktigt verk – dock för en något smalare publik – som han har på sitt samvete är Identification guide to European Passerines – även kallad ”Ringmärkarnas bibel” eller kort och gott ”Svensson”. Den har gjort honom världsberömd i ornitologkretsar.
– Jag är en ordnare som gillar att lära mig nya saker, säger han. Jag gillar att göra listor. Det gäller inte bara fåglar, du skulle se mina anteckningar om viner!

Lars Svenssons pappa förmedlade tidigt ett naturintresse till sina barn. Där lades grunden. I tidiga tonår satt en fågelplansch på väggen hemma hos en av Lars kompisar. Vännerna höll för namnen och utmanade varandra i att känna igen fåglarna.
– Det är själva starten för fågelintresset som jag minns det. Att kunna fåglar blev en grej då, säger Lars.
Senare i tonåren fann han fältbiologerna och fick följa med äldre killar ut och leva indianliv – utan föräldrar. Han trivdes, och blev ännu mer gripen av fåglar.
– Det var jakt utan att döda. Fåglarna var oförutsägbara, man måste vara strateg. Det passade mig.
Efter att ha gått upp till Naturhistoriska riksmuseet och ansökt om tillstånd fick han lov att ringmärka boungar på egen hand för att sedan gå vidare till att ringmärka flygga, vuxna fåglar på fågelstation, först for han till Falsterbo i Skåne, sedan Ottenby på Öland. Det var kul, fåglar är ju så vackra när man har dem på nära håll, i handen. Men instruktionsböckerna var undermåliga, tyckte Lars Svensson. Dessutom var de på engelska. Därför skrev han, illustrerade, formgav och lät trycka upp Bestämningsguide för vissa tättingar som examensarbete på Grafiska institutet 1964. Sex år senare kom en vidareutvecklad variant ut på engelska, en bok som blev hans visitkort i ornitologvärlden.
Under 1960-talet hade Lars Svensson också börjat studera döda fåglar, bland annat på Naturhistoriska Riksmuseet, som har en stor och artrik fågelskinnsamling.
– På museerna hade jag sällsynta fåglar på armlängds avstånd. Där fick jag direkt ett stort material av många detaljer, det hade tagit en livstid att få i fält, säger Lars.
På vardagarna arbetade han heltid som fackredaktör på ett bokförlag innan han gick hem och åt middag med familjen. Sedan åkte han ofta ut till Riksmuseet och skinnsamlingen.
– Jag fick egen nyckel. Det var bra eftersom jag ofta satt där på nätterna!
Under 1970-talet var Lars Svensson under några år redaktör för Vår fågelvärld, Sveriges Ornitologiska förenings tidskrift, och var med och startade Raritetskommittén som sedan dess kvalitetssäkrat fynd av svårbestämda och sällsynta arter. Prisbelönt och hyllad i ornitologkretsar över hela världen har han blivit, och 2004 utnämndes han – som är i princip helt självlärd – till hedersdoktor vid Uppsala universitet.
– En härlig bekräftelse! säger han.
Hur han mitt i sin fullspäckade tillvaro lyckades hitta tid till fältarbete kan man undra. Han var 29 år när han åkte på sin första expedition, till Neusiedlersee i Österrike, där han bland annat – tack vare en krånglig avstickare för att studera rovfågelskinn på ett museum i Wien – var med om att definitivt artbestämma en mindre skrikörn som hittills gäckat de flesta.
Sedan dess – alltså de senaste snart femtio åren – har Lars Svensson gjort en, två eller tre längre expeditioner varje år.
– Mitt liv har berikats av alla resor, men nu får det vara bra, säger Lars Svensson, 76, med ålderns rätt. Man har blivit lite mer bekväm med åren.
Förra sommaren gjorde han vad han kallar sin sista längre resa, elva dagar i Altaibergen på gränsen mellan Ryssland och Mongoliet. Det var Lars och några ryssar, bergbeckasinspel, boende i jurtor och mycket annat.
Nu tänker han, gärna fort som tusan, ge bort tältet och resten av utrustningen så att han inte kan ångra sig om att sluta resa. Än så länge har han bara lyckats ge de flesta av fångstnäten, alltid en början. Resten av jobbet fortsätter han med, oförtrutet. Just nu går den mesta tiden åt till det fotoillustrerade jätteprojektet Handbook of Western Palearctic Birds, som han skriver tillsammans med israelen Hadoram Shirihai. De första två banden ska komma i sommar, nu ägnar Lars mellan sju och tolv timmar per dag åt att korrekturläsa.
– Det är så många detaljer som kan bli fel och som måste kollas, säger han med en suck. Jag jobbar väldigt mycket tyvärr. Det är jädrigt slitigt.
Då och då sticker han emellan med en golfrunda eller gör rena nöjesresor tillsammans med sina vinvänner i Munskänkarna, eller frun Lena. Men han gillar inte att resa utanför de områden där han har koll på fågelarterna. Hans fru vill åka till Pampas i Argentina, men han håller emot.
– Jag blir stressad om jag måste lära mig nya arter, säger Lars Svensson. Det gör mig överväldigad på något sätt.
Då stannar han hellre vid sommarbostaden i Torekov, vid Bjärekusten. Där har han samlat 170 kryss på tomtlistan, de mest högoktaniga såhär långt är svartbrynad albatross och större lira. Men han är också väldigt nöjd med att umgås med mer vardagliga skönheter som koltrast och tornseglare. Tornseglarna häckar på huset, i hemmabyggda holkar.
– Jag älskar dem. Det är fint att höra dem skrika på sommarkvällarna när de flyger runt i sina familjegäng!
Lars Svensson gläds åt att intresset för fågelskådning har ökat på senare år och nått nya grupper av människor.
– Tidigare var det mest grönklädda killgäng som drog omkring och knappt hälsade, numera är det mer blandat och civiliserat.
När han senast besökte favoritfågellokalen Hjälstaviken i Uppland såg han det tydligare än någonsin.
– En av de skickligaste i fågeltornet var en medelålders kvinna. Männen stod mest och mumlade i bakgrunden. Det var härligt!