Text: Åsa Ottosson
WWF Magasin nr 4/2021
Vem? Susanne Åkesson, 56 år, professor i zooekologi som forskar om djurs flyttning och navigation.
Var? Sverige, Norge, Finland, Island, Danmark, Estland, Polen, Italien, Tyskland, brittiska Ascension Island i södra Atlanten, Mongoliet, Kina, Tunisien, Kenya, Arktis (tre resor, inkl. Kanada, Ryssland, Ishavet och Nordpolen).
Dra aldrig upp dragkedjan på sovsäcken i isbjörnsland (Susanne Åkesson)
Hur gör djur? Det har Lundaprofessorn Susanne Åkesson undrat sen hon var barn. Hennes forskning kring fåglars, havssköldpaddors och ökenmyrors flyttning och navigation har gång på gång tagit henne ut i världen.
En helikopter lämnar den kanadensiska isbrytaren Louis St Laurent med sikte på den övergivna utposten Dundas harbour på Devon Island i norra Kanada. Ombord finns flyttfågelforskaren Susanne Åkesson och hennes kollega Ulf Ottosson, ett trettiotal vitkronade sparvar i burar, ett mobilt lab samt fartygets beväpnade säkerhetschef och en ung inuit. De sistnämnda ska fungera som isbjörnsvakter medan forskarna arbetar. Susanne, som är på sin andra Arktisresa, har också ett gevär. Innan expeditionen har hon fått gå på kurs för att lära sig hantera det.
Forskarlaget har först fångat vitkronade sparvar i häckningsområdet vid Mackenziefloden längre sydösterut i Kanada. Därefter har hon, Ulf Ottosson och hälften av sparvarna spenderat en dryg månad ombord på en kanadensisk isbrytare med avbrott för experiment på 8–9 olika platser – däribland den magnetiska nordpolen.
Efter landning vinkar teamet adjö till helikopterföraren, sen sätter de två forskarna upp sitt labb och sparvarnas tält och inväntar natten. Sparvarna är just nu redo för flytt till sydligare breddgrader. De flyger alltid i skydd av mörkret, därför måste experimenten ske under den mörkaste delen av natten. En fågel i taget släpps i en så kallad orienteringsbur och forskarna noterar vilken riktning den väljer. De vill bland annat veta hur sparvens inre kompass påverkas av att närheten till den magnetiska nordpolen.
Trötta efter den första nattens fältarbete installerar sig forskarna och deras isbjörnsvakter på småtimmarna i det största av de ruckliga husen på platsen. Fönstren har inga rutor, dörren går inte att stänga. Alla brer ut liggunderlag och sovsäckar. En fönsterlucka står och slår. Susanne Åkesson drar upp sovsäckens dragkedja till hakan för att mota bort kylan.
– Det var verkligen inte någon trevlig sovplats, men vi orkade inte sätta upp tälten, säger hon. Jag la geväret under sängen och somnade.
En stund senare skriker inuitpojken: ”Polar bear!”
Susanne Åkesson är professor i zooekologi vid Lunds universitet och en internationell auktoritet inom forskningen om djurs flyttning. De har genom åren handlat om flera olika fågelarter, men också fjärilar, havssköldpaddor och ökenmyror.
Djurintresset fick hon förmodligen med modersmjölken. Föräldrarna Åke och Birgitta drev jordbruk utanför Östhammar i Roslagen, så lilla Susannes vardag var full av utelek, kor, höns, grisar, katter och hundar. Hon, hennes bror Joakim och familjens västgötaspets Pia hade mycket roligt kring gården där tornseglarna häckade under tegelpannorna på bostadshuset.
Hon vet faktiskt nästan exakt när intresset för fåglar väcktes på allvar, det var samma månad som hon fyllde elva år i oktober 1975 när en lärare berättade om flyttfåglar.
– Jag gick till bibblan och lånade fågelböcker, fick låna brorsans kikare och gav mig ut. Jag började anteckna från första dagen, bestämde mig bara: Jag ska bli fågelskådare.
Hon smög omkring och undersökte omgivningarna på hemmaplan och lockades aldrig särskilt mycket av att kryssa och samla på fågelarter.
– Jag tyckte det var mest spännande att se vad fåglarna höll på med, säger hon.
Tornseglarna har följt Susanne Åkesson genom livet.
– Jag vet att det är många med mig som har tornseglarna som sin fågel, säger Susanne Åkesson. De kommer med sommaren. Det berör.
Hon har flera svenska tornseglarkolonier som hon följer år ut och år in: bland annat på hemmaplan i sommarhuset på södra Öland (den studerar hon på semestern), på arbetsplatsen Ekologihuset i Lund och på föräldragården utanför Östhammar, men också i Hackas utanför Gällivare. Vissa fåglar förses med mikrodataloggar (i ett slags ryggselar) som registrerar deras aktivitet och position över dygnet under hela flyttningen och under vistelsen i vinterkvarteren i Afrika. När fåglarna kommer tillbaka till häckningsplatsen och fångas igen kan forskarna avläsa loggarna.
– Det är otroligt vad vi kan få reda på med den nya tekniken. Den har revolutionerat förståelsen av fågelflyttningen, säger Susanne.
Forskningen har bland annat visat att tornseglarna kan flyga ungefär 500 kilometer per dygn och att många av dem nästan aldrig landar förrän det är dags att häcka.
– Det är så fascinerande hur tornseglarnas kroppar är anpassade till ett liv i luften. Det är roligt att få bidra till att visa detta.
Tornseglarna har tagit henne till Tyskland, Italien, Finland och Kina (närmare bestämt sommarpalatset i Beijing) på fältresor. Men också två gånger om till Mongoliet, resor som innebar tre veckor i tält och jeepfärder på undermåliga eller obefintliga vägar.
– Då är det äventyr. Man kommer så nära naturen, det är underbart! säger Susanne Åkesson.
Hon berättar lyriskt om fältarbete i det tropiska Afrika också. Och de tre resorna i Arktis med långa båtresor och landstigningar där det funnits möjlighet till djurskådning: isbjörn, vitval, polarvarg, valrossar, hoppande polartorskar och mycket annat.
– Jag har haft oförglömliga upplevelser och är så tacksam för det, säger hon.
Men Susanne Åkesson är nyfiken på människor också. På resorna blir det tid att prata med kollegor som arbetar med annat än hon själv. Det kan bli riktigt roligt. Så blev hon inblandad i ett forskningsprojekt som visade att zebraränder (exempelvis på ett täcke) kan skydda hästar mot bromsar. Det blev en toppnyhet runt om i världen och fick ett Ig Nobelpris (ges till forskning som först får folk att skratta, sedan att tänka efter).
– Tankar och idéer kan få lite rymd när man är långt från uppbokade tider och måsten, säger hon. Jag älskar det!
I rucklet i Dundas harbour vaknar Susanne Åkesson med ett ryck. Polar bear!? Yrvaket försöker hon nå geväret men får inte upp armarna ur sovsäcken. Dragkedjan har fastnat.
– Jag trodde att min sista stund var kommen. Var en isbjörn på väg in i huset? Det var en fruktansvärd chock.
Säkerhetschefen närmast studsar upp från golvet med sovsäcken runt midjan, bar överkropp och geväret riktat mot dörren.
– Adrenalinet bara flödade, jag minns knappt vad vi sa till varandra, berättar Susanne efteråt.
Inuiten smyger fram och kikar ut. Det är ingen isbjörn där, bara några konservburkar i korridoren utanför som skramlar mot varandra i vinden.
Susanne har svårt att somna om. Tankarna snurrar. Utan kontakt med isbrytaren som varit i tillfällig radioskugga under natten kunde det slutat illa.
– Dra aldrig upp dragkedjan på sovsäcken när du sover i isbjörnsland, säger Susanne Åkesson. Det var min lärdom.
Nästa dag hämtas säkerhetschefen upp av helikoptern för nya uppdrag. Susanne, Ulf och inuitpojken stannar i ett dygn till. På natten gör de sina flyttfågelexperiment och går sedan och lägger sig. När de vaknar och går ut nästa dag ser de färska spår av en isbjörn i sanden utanför huset de sovit i.
– Det var en rätt häftig känsla. De stora djuren kan faktiskt dyka upp utan att det blir någon konflikt.
Efter att ha besökt ytterligare en plats strävar isbrytaren med forskare och fåglar ombord sydösterut mot de vitkronade sparvarnas häckningsområde på Baffinön vid Kanadas ostkust. Under båtresan har fåglarna bott i burar i en container där de pysslats om noga varje dag. De har utfordrats med vatten, mjölmask, havregryn, vetekli, morötter och vitaminer. Susanne och Ulf har kontinuerligt mätt vikt och fettnivåer på fåglarna.
– De levde gott och blev feta, extremt feta, säger Susanne. Det är visserligen under den del av året när de ska äta upp sig inför flytten, men vi skämde nog bort dem lite.
Efter de sista experimenten på Baffinön är det dags att släppa ut fåglarna i det fria igen.
Det är en vidunderligt stjärnklar natt med ett norrsken som böljar i grönt och gult över himlen. En av de välgödda vitkronade sparvarna blir sittande en lång stund på Susanne Åkessons finger och vill liksom inte ge sig iväg. De tittar på varandra. Efter många veckors mänskligt umgänge är den helt enkelt inte rädd.
– Vi fick någon sorts kontakt där, det kändes fint, säger Susanne. Sedan lyfte den mot vinterkvarteren.