Lav story

En skog, en erfaren guide och en ring falukorv. Allt är riggat för ett möte med en av vildmarkens mest älskvärda fåglar.
Följ med på lavskrikesafari

– Nu ska vi ladda med korv och klappa i händerna, så ska vi nog ha dem här snart.
Anders Ekholm låter säker på sin sak. Undra på det, han har umgåtts med lavskrikor i drygt tjugo år. Han vet vad det ska till för att locka dem. Det ska till falukorv.
Det är förstås inte alldeles problemfritt att hänga korv i skogen, både björn och mård tar för sig om de får chansen. Men så länge det står ett gäng människor tio meter bort och glor på den garderobsback som tjänstgör som foderautomat vågar sig inga däggdjur fram.
Lavskrikor däremot låter sig inte skrämmas. Det är därför tanken på lavskrikesafari uppstått. Många andra viltguidningar kräver varsam distans till djuren, man möter dem på håll och därmed får man nöja sig, av respekt för djurens naturliga skygghet.
Så är icke fallet med lavskrikor. Det är därför Anders klappar hårt och ljudligt i händerna när korven är apterad; för att tala om att vi är här nu. Lavskrikor är något så ovanligt som vildmarksfåglar som inte räds utan lockas av människans närvaro. Den som varit i nordliga skogstrakter om vintern har säkert mött dem. De brukar komma när man stannar för att fika. Plötsligt är de bara där, sitter på en gren, lägger huvudena på sned och vänta på smulor. Ett sådant förtroende får hjärtat att smälta. Man tycker om lavskrikor.
Förtroenden kan förstås missbrukas. Författaren Aug. Emil Holmgren skriver om den glädje som ett möte med lavskrikor väcker i den i hans tycke enformiga, mygghärjade och vemodiga lappmarksnaturen: ”Har man träffat på en familj af dessa foglar i skogen, så kan man, om man så önskar, utan svårighet nedskjuta dem allesammans. De flyga knappast längre undan än till nästa träd, fast de höra skotten, för hvilka kamraterna falla, helt nära intill sig”.
Men det var 1856. Nu är vi här för att njuta, inte skjuta.

Vi befinner oss i Sveriges sydligaste Norrland, några kilometer norr om Jädraås där det annars platta Gästrikland reser sig mot dalagränsen. Det här är järnbrukens och skogens bygd, där Sandvik AB regerar och bandyn är religion. Det är milt och nästan vindstilla, vindkraftverken på åsarna slokar med rotorbladen. Skogen runt Anders Ekholms matningsplats är tyst. Några mesar tisslar, en korp ropar på avstånd.
– Igår tog det fem minuter, viskar Ekholm.
Idag tar det tjugo. Precis som alltid materialiseras lavskrikorna ur intet. Plötsligt går de in för landning på en gren några meter bort med vingar och stjärt utbredda som solfjädrar. Man har inte fått någon förvarning, inte hört vingslag, inte läten.
På nära håll ser man skönheten i den skogsinspirerade färgskalan: fjäderdräkten är roströd som tallbark och grågrön som skägglav. Och så det mörka ögat, som svart myrvatten.
Det är tre fåglar. Lika snabbt som de kommit är de borta, och lämnar bara sina kraftiga näbbmärken kvar i falukorvsringen. Nu ska maten gömmas, sedan är de snart tillbaka igen och hämtar mer. Och så håller de på tills korven är slut. Att hamstra mat under sommar och höst för att ha under vinter och tidig vår är lavskrikans livsstrategi. Det är så den klarar att stanna året runt i sina karga skogar i norra Skandinavien.
I just det här reviret ligger åtskilliga falukorvsringar och en hel del bakmargarin utspritt – bit för bit – i barkspringor, grenklykor och dylika små gömställen. På andra håll får lavskrikorna hålla till godo med det som skogen ger.
– De gömmer undan allt från lingon och blåbär till älgar, säger Anders Ekholm.

Förr hade lavskrikorna andra vänner än fågelinventerare. Då var det skogshuggarna som befolkade skogarna, bredaxlade män med timmersvans och yxa vars lägerplatser var som magneter för skogarnas lavskrikor. En och annan av dem tog sig friheten att roa sig lite; en nypa snus inbakat i en smörklick och snart vinglade lavskrikan berusad omkring. Men på det hela taget hade fåglarna glädje och nytta av skogsmännen: ”Den lavskrikefamilj som håller till i trakten får snart kännedom om platsen där skogsarbetare raster och eldar, lagar och äter sin mat. Ivriga att undersöka allting hoppar de runt eldstaden, och om någon kastar till dem en brödbit är de inte sena att lägga beslag på den”, skrev författaren Arne Blomgren i sin bok ”Lavskrika” från 1964.
Den tiden är sedan länge förbi. Maskinförarna hinner knappast kliva ur sina skördare och skotare för att fika med lavskrikor. Tempot är högt, skogsbruket högeffektivt och landskapet är därefter; ett lapptäcke av hyggen, ungskogar och halvgamla tall- och granbestånd.
När Anders Ekholm började finkamma skogarna i början av 1990-talet var han rädd att 1970- och 1980-talens storhyggen hade sopat rent även på lavskrikor. Och visst har de minskat i antal, men han har ändå med åren hittat ungefär hundra revir i det område han tagit på sig att undersöka.
– Fråga mig inte hur många mil jag åkt här på skogsvägarna – de är helt oräkneliga.
Lyckligtvis finns vid sidan av bruksskogen också enstaka små gammelskogsfickor fodrade med skägglav och fjädrande mossa. Skogar som inte är välgallrade likåldriga planteringar utan är fulla av gömställen och förtätningar, omväxling och olikåldrighet.
Det är så lavskrikan vill ha det.
Sveaskogs Ekopark Ovansjö, invigd i september 2008, inger förhoppningar om att det kommer att bli lite mer gammal skog med höga naturvärden i trakten i framtiden. Ett av de uttalade målen med den drygt tretusen hektar stora Ekoparken är att låta tidens gång och aktiva ingrepp skapa mer sådan skog.

Just på gränsen till Ekoparken ligger Jägarstugan, en liten vildmarksby med fyra kolarkojor och några större stugor á 8+18 sängplatser. Jägarstugan har ett förflutet som bostad för de beredskapsarbetare som byggde snörräta AK-vägar genom skogsbygderna här under mellankrigsårens nödår. Nu drivs den av föreningen Gränsland som ett STF-vandrarhem. Förutom att sitta och lyssna på Borrsjöåns sorl utanför stugknuten kan man fiska, vandra eller ta del av ett stort utbud av guidningar i de omgivande markerna. Älg- och björnsafari, uggleutflykt och bäverspaning är några av de aktiviteter som erbjuds.
Och så lavskrikesafarin då, som generalrepeteras inför våra ögon. Vi har redan sett fåglarna på väldigt nära håll, nu ska vi få klappa dem på huvudet också, påstår Anders Ekholm.
Det tycks inte ingå i denna arts evolutionära program att akta sig för folk. Det betyder inte att lavskrikan är dum (tvärtom tillhör den och de andra kråkfåglarna fågelvärldens klokaste). Den har bara sitt fokus riktat åt ett annat håll. Mot duvhöken. Lavskrikan har tre olika varningsläten bara för denna rovtorped: ett för en sittande hök, ett för en flygande hök som spanar från ovan och ett för en hök som attackerar.
Är man inte duvhök man dock få komma lavskrikan riktigt nära. Det sägs att skogsmännen förr lade handen på marken med fingrarna utspärrade och något gott i handflatan, sedan väntade de. Till slut kom lavskrikan så nära att den stod mellan fingrarna och det var bara att knipa till så satt den i näven.
Anders Ekholm har ett snabbare sätt när han ska ringmärka fåglarna. Han spänner upp ett slöjnät på strategisk höjd intill matningen, och när lavskrikan mumsar korv sjasar han in den i nätet med en snabb rusch. Metoden är osviklig.
– De kommer in som bandystraffar, säger Anders Ekholm.
Javisst ja, vi befinner oss i bandyland, med Sandviken i söder, Bollnäs i norr.
Och visst sitter den där, i nätet. Och så står man med en lavskrika i handen och tittar in i det blänkande skogsögat. Man känner hjärtat slå.
Sitt eget.