Artskåda – uppmärksamhetens konst och igenkännandets glädje

Att närma sig naturen genom att lära känna medarterna därute kan vara både roligt och lärorikt – och utmärkt avkoppling från vardagen. För läraren Jennifer Garnier från Nacka handlar det mest om fåglar. Strandskata och ejder är några av favoriterna att spana på.

Jennifer Garnier är drygt 20 år, det är sommar och hon jobbar som ledare på ett sommarläger för barn. En dag sitter hon och de andra ledarna och fikar när en av dem ser något stort uppe på himlen och tvärsäkert säger:
– Det där är en havsörn.
Jennifer blir väldigt imponerad och frågar: Men hur kan du se det?
– Det var så det började, säger hon idag.
Åren har gått, numera arbetar Jennifer som lärare. Att gå ut med handkikaren runt halsen och fikaryggsäck på ryggen har blivit ett av hennes sätt att ladda batterierna.
– Det är jätteskönt att komma ut, och slippa ifrån det vardagliga en stund. Att vandra runt och bara finnas i naturen – iaktta och lyssna. Jag gillar att vara i rörelse, säger Jennifer.
Hon lär sig nya fågelarter mer eller mindre på egen hand men boken Fågelguiden och appen BirdNet, som kan identifiera fåglar på lätet om man spelar in det, är till god hjälp. Jennifer skriver upp det hon ser i mobiltelefonen: art, kännetecken, datum, plats.
Hon försöker lära sig två eller tre nya varje år. Förra året var kungsfågel, Sveriges minsta fågelart, hennes önskeart. Den hörs ofta när man går i skogen, men syns sällan eftersom den nästan alltid rör sig uppe i trädtopparna. Hon och maken for till ön Landsort nära Nynäshamn för att hon skulle få se den, när den går ner i buskagen för att rasta under flyttningen. Men man måste ändå ha lite tur för att få se den.
– Helt plötsligt satt en bara två meter ifrån mig i en liten gran. Äntligen! Den satt stilla rätt länge, jag hade ingen aning om att den var så liten.

Fågelskådning i all ära, men artskådning kan vara mycket mer än så. Numera kan man stöta på människor som är både fjärilsskådare, humleskådare, trollsländeskådare, grodskådare, fiskskådare och … ja till och med bärfisskådare. Kanske kan den gemensamma nämnaren beskrivas som att man är lite extra intresserad av en eller flera organismgrupper och roas av att ta reda på vilka arter det är man ser (eller hör).
På senare år har det blivit populärt att för den biologiska mångfaldens (och sin egen) skull locka så många arter som möjligt till trädgården genom att sätta upp fågelholkar och bihotell eller genom att odla växter som fjärilar och andra insekter gillar. Då behöver man knappt gå utanför tomtgränsen för att artskåda. Andra beger sig helst ut i närnaturen. Många gör långa listor över vad de ser och rapporterar sedan till Artportalen på internet.
Varför? Den frågan kan besvaras på många sätt. Här är två:
• För att det är roligt att känna att man kan ¬– detta oavsett om det handlar om att skilja på gråsparv och pilfink hemma vid fågelmatningen, eller om att känna igen en haghumla på surret (jo, det går faktiskt). Att artskåda är som att delta i ett ständigt pågående naturquiz – prasslet i diket, silhuetten på himlen, fjärilen som landar på syrenbuddlejans blomma, allt blir spännande gåtor att lösa.
• För att igenkännandets glädje bara blir större ju fler i sin omgivning man blir bekant med till namnet. Omvärlden får fler nyanser. Eller som fladdermusexperten och artskådaren Petter Bohman uttryckte det i en intervju i Naturmorgon på Sveriges Radio häromåret:
”Man ser ju en massa saker hela tiden när man rör sig i naturen, men om man inte kan sätta namn på dem så blir det lite fattigt. Kan man lära sig att känna igen att där står en majbräken och där springer en skogssork och där sitter lavskrikan, då växer naturen. Den besjälas på ett helt annat sätt. Man inser att det är mer än bara träd och gräs, det är en värld som bebos av andra medvarelser.”
För många fungerar fåglarna som inkörsport till artskådning. Kanske börjar det med att man börjar lägga märke till vilka arter som kommer på besök till viken nedanför sommarstugan: småskrake, silvertärna, knölsvan och, kanske om man har tur, ejder. Eller vid fågelmatningen utanför fönstret: blåmes, talgoxe, och – wow – en skäggmes! Sen börjar man kanske titta mer uppmärksamt efter fåglar även under sina promenader eller båtturer, man lär sig några fågelläten och blir bekant med fler arter och plötsligt är man fast. Innan man vet ordet av har man gått med i Club 300. Eller börjat stiga i land på öar i skärgården för att fjärilsskåda när man är ute med båten. Eller rentav köpt Bärfisar i Sverige – en fälthandbok och börjat slaghåva på torrängar som kommer i ens väg på jakt efter jallabärfis och mörkstreckad spetsnäsa.
Eller inte. Artskådandet kan helt enkelt se väldigt olika ut, från ett milt vardagsintresse till stekhet besatthet. Men kryssare eller inte kryssare – någonstans i grunden förenas ändå kanske alla av samma förhöjda uppmärksamhet på den levande omgivningen och samma längtan efter att få namn på dem man möter. Och därmed komma dem lite närmare.

Jennifer Garnier spanar oftast efter fåglar när hon är ute som ledare på turer med Nacka sjöscouter, men också kring familjens kolonistuga på Hjortens odling vid Malma kvarn ute på Värmdö. Där – och när hon besöker vänner längre ut i skärgården – brukar hon gå upp extra tidigt och gå ut ensam med kikaren. Förutom alla mindre fåglar så ser hon ormvråk nästan varje dag under sommarhalvåret. Ibland dyker det upp någon havsörn. Ett tranpar brukar också hålla till i närheten.
Jennifer tycker att det är rofyllt att spana på tranorna när de vandrar runt på ängarna. Hon kan ta en kvällspromenad bara för att titta på dem och deras ungar och som bonus få se en älg eller räv – eller kanske en bäver nere vid vattnet.
– Artskådning för mig är att försöka vidga mina vyer, säger hon.
Jennifer Garnier tycker det är tacksamt att skåda fåglar, eftersom de är lättare att få syn på än exempelvis däggdjur.
– Men ibland önskar man att man var magiker och kunde trolla så att fågeln satt still en längre stund så man hinner se alla kännetecken.