Blod, svets och trädgårdskonst

Kor och kvigor betar förnöjt i hagarna och tomaterna växer sig feta i växthusen på sommarlovslugna lantbruksskolan Stora Segerstads Naturbrukscentrum. Stillhet råder. Endast kursdeltagare och vandrarhemsgäster huserar på skolan en sommardag som denna, det pågår ostkakekurs i köket och svetskurs i verkstadslokalerna. Alla kommer att få nybakt ostkaka med hallonsylt och vispgrädde till kvällen.
Svetsargänget har nyss varit uppe i de dyngdoftande omklädningsrummen i gårdens stora ladugård och under en del skratt dragit på sig nytvättade, bylsiga bomullsoveraller med skolans logotyp på, och gummistövlar. Nu travar vi på led tillbaka. Den småländska sommarvärmen ligger tung över den grusade planen utanför verkstaden.
Vi vet i teorin ungefär vad som väntar, men rent praktiskt är de flesta av oss rena blåbär. Svetsa trädgårdskonst; det låter inte som något för en amatör precis. Vi kommer att häpna!
– Det gäller att övervinna det första motståndet bara, säger Susanne Brånalt, enhetschef vid socialförvaltningen i Stenungsund som är här på svetskurs för andra gången. I början är man lite rädd för svetsen och gasen, men det går över.
Vännen Ingmor Skog, till vardags ekonomichef på ett företag som säljer sjösäkerhetsutrustning, var också med förra gången. Då tillverkade de ett staket till trädgården i det lilla bostadsrättshus i Mölndal där de bor båda två.
– Män hade skrämt upp oss med att svetsloppor är farliga men det hade man inte tid att fundera på när man väl var igång, säger Ingmor. Jag fick en svetsloppa i håret, det sved till och luktade lite men jag tänkte bara: Äh håret brinner inte, jag kör!
Ingmor och Susanne har längtat tillbaka, de ser verkstaden lite som sin ateljé. Svetsa spaljéer är inget de vare sig har utrustning eller plats för på hemmaplan.
– Och det är så skönt med vår kursledare, han tycker inte att någonting är omöjligt! säger Ingmor. Alla fel man gör går att rätta till.
– Ingen av oss är särskilt noga med hur det ser ut, säger Susanne, det ska ju växa grönt över.
Vi förser oss med varsin svetshjälm samt läderhandskar, och svetsläraren Peter Karlsson Franzén håller en kortare introduktion till svetsningens fröjder. När han handgripligen visar hur det går till måste vi alla fälla ner de svarta plastvisiren på hjälmarna. Ljusintensiteten är så stark att den kan skada ögonen allvarligt om man inte är försiktig. Peter visar var man ställer in trådmatning, gasflöde och strömläge, jordar sedan svetsen genom att sätta fast en klämma i metallbordet och kör igång. Genom det nästan helt svarta visiret ser man svetsbågen, en grön, lysande punkt som sakta rör sig i zickzack, nästan som i luften. Peter svetsar med höger hand och justerar trådmatningen med vänster.
– Det ska inte smattra om lågan, säger han. Det ska bara väsa, intensivt.
Därefter är det bara välja sig en MIG-svets i något av de tre verkstadsrummen, slå sig ner på en pall, ratta lite på reglagen, fälla ner visiret och börja provsvetsa. I början ser man ärligt talat inte ett jota utom en lysande punkt. Man vet knappt om svetsen är nära de mindre metallbitar som man ska foga samman eller om man svetsar luft. Men det ger sig. Peter går runt och svarar på frågor och hjälper den som vill med inställningarna. Det väser och fräser och doftar lite bränt, metalliskt. Solen strömmar in genom fönstren uppe vid taket. Man fattar helt klart vitsen med heltäckande bomullskläder och tjocka läderhandskar, materialet blir hett som tusan och det slår gnistor. I våra svetshjälmar och overaller svettas vi floder och ser ut som om vi jobbar på en rymdstation. Det är faktiskt som om själva känslan av verkstadsarbete ger oss en viss hållning. En viss uppsyn. Man känner sig bestämd och kompetent – helt utan täckning givetvis – men ändå.
Efter första träningspasset får vi en mer omfattande säkerhetsgenomgång innan förmiddagskaffet dukas upp. Det är hembakt, sött och gott – vi blir bortskämda här.
Nu börjar allvaret: det krävs en idé, ett beslut, ett svetsprojekt.
Ingmor och Susanne har greppat varsin bultsax och går med bestämda steg ut på gårdsplanen och börjar klippa till en armeringsmatta. De vet uppenbarligen precis vad de vill göra, men dividerar och diskuterar mått och steg. Hur hög ska spaljén vara? Ska det vara en båge högst upp på den eller inte?
– Förra året kom vi på att det gick mycket bättre och snabbare att jobba i team. En höll och en svetsade. Så ska vi göra nu också.
Madeleine Stensson (STAVNING?), trä- och metallslöjdslärare från Värnamo, har också en idé med sig och visar kursledar-Peter ett foto i mobiltelefonen – en rosenspaljé i form av ett torn. Han kollar, funderar lite och gör en skiss på rutpapper. Agneta Lööv står bredvid och kikar intresserat.
– Jag hänger på där, säger hon, som har kommit hit i sällskap med Ingmor och Susanne. Jag vill göra en likadan!

Vi har en man – musikern med mera Micke Hurtig från Värnamo – med i gruppen, annars är här bara kvinnor. Peter Karlsson Franzén säger att han tror att könsfördelningen speglar trädgårdsintresset. Kvinnor dominerar där. De män som har varit på de tidigare svetskurserna har antingen velat lära sig svetsa i största allmänhet och därför tillbringat kursdagarna med att enbart sitta och öva, eller så har de kommit med en uppgift från hustrun.
– Men svetsning är absolut ett hantverk som passar både kvinnor och män, säger Peter.
Digitaliseringsstrategen Jenny Hurtig älskar att lära sig nya saker och har raskt gått igång med att tillverka en fot som behövs till ett solur som hon och maken Micke har hemma.
Nu har alla hittat sitt första projekt. Det brottas med bultsaxar för att kapa armeringsstänger, det klipps och mäts i armeringsnät. Det böjs och bankas så att järnet både sjunger och gör piruetter, det tas i så att svetten sprutar i högsommarvärmen.
– Det är skönt att få jobba med kroppen. säger Agneta Lööv, som annars jobbar på ett internationellt handelshus i Göteborg.
Under de drygt två kursdagarna växer portaler, spaljéer och trädgårdsharar och annat smått och stort fram i en stadig takt. Men visst kostar det på lite. Det blir lite träningsvärk och, faktiskt, dålig nattsömn för en och annan. Projekttänkandet pågår liksom dygnet runt, tankarna snurrar. Vid frukosten kan man få höra hur folk har legat vakna och planerat rabatter, surfat på pinterest.com eller varit tvungna att gå upp för att skissa på en ny idé. Någon har upplevt som skavande grus i ögonen efter svetsandet och inte kunnat sova för det. Men alla stöttar och peppar varandra, man hjälps åt så gott man kan.
– Det brukar inte vara såhär lugnt, säger Peter och tittar ut över verkstaden där alla är djupt koncentrerade på sitt. Jag brukar behövas mer, här löser folk problemen själva.
Agneta och Madeleine mäter noga och markerar ut var rosentornens ringar ska sitta. Sedan håller en och den andra svetsar.
– Världen står still när man gör det här, man glömmer allt annat, säger Agneta. Det här är precis vad jag behöver just nu. Det känns helt fantastiskt.
Jenny, som just svetsat ihop en mindre spaljé till föräldrarnas övernattningsstuga, tycker rentav att arbetet i verkstaden är terapeutiskt.
– Man borde kunna få hantverk på recept, säger hon. Det är vi vuxna som behöver trä- och metallslöjd, inte högstadieungarna.
Jenny, som har ett jobb där hon mest använder huvudet, säger att hon borde åka på hantverkskurs åtminstone fyra helger om året.
– Det är lite som meditation. Jag säger till mig själv: nu håller jag på och svetsar, nu kan jag inte tänka på den där IT-strategin som jag måste ha klar innan jul. Jag släpper allt!
Kursledar-Peter hjälper Madeleine att kapa av toppen på rosentornet med vinkelslip så att gnistorna flyger över rummet. Agneta kör över sina svetsfogar en gång till för säkerhets skull medan Ingmor och Susanne bär ut sina spaljéer och lastar dem på takräcket till Ingmos nätta Toyota Corolla. Agnetas rosentorn ska också ligga där.
Ingmor och Susanne är redan inställda på att komma tillbaka nästa år, bara Peter ställer upp igen så…
– Men det är så långt till nästa sommar, suckar Ingmor.