Det är inte som en actionfilm när man går ut, precis (Moa Pettersson)

Insektsexperten Moa Pettersson undersöker med håv, lupp och mikroskop som viktigaste verktyg hur det går för våra mest hotade fjärilsarter. Mest tid lägger hon på doldisarna – nattfjärilarna – trots att hon är både kvällstrött och mörkrädd.

Det är några dagar efter midsommar och tre insektsexperter har landat med fötterna i ett hav av fjällsippor. Det är kväll men ljust som mitt på dagen på det kalkrika fjället Boarrásacohkka norr om Torne träsk i Lappland. Mer väglöst än såhär blir det inte.
När helikoptern lyft och lämnat dem ensamma går Moa Pettersson, Leif Björk och Moas sambo Björn Larsson några hundra meter innan de sätter upp sina tält och stuvar in det mesta av packningen. Imorgon ska Moa inventera dagfjärilar med Leif för Svensk Dagfjärilsövervaknings räkning, men ikväll kan hon roa sig med sin favoritsysselsättning.
Moa vet att det finns åtta arter nattfjärilar, så kallade småfjärilar, som har fjällsippa som värdväxt. Att försöka ta reda på hur det går för dem i ett snabbt föränderligt klimat är en uppgift som hon har givit sig själv som medlem i Artdatabankens expertkommitté för fjärilar. Den så kallade rödlistan, som bedömer utdöenderisk för svenska arter, och är ett av naturvårdens viktigaste verktyg, ska uppdateras 2025.
Moa för sin insektshåv tätt genom fjällsippor och annan låg växtlighet – hon skraphåvar. Det är en passande metod för den som i den ljusa polarnatten vill fånga nattfjärilar som sitter på sina värdväxter och väntar på ett mörker som aldrig kommer den här tiden på året.
Efter varje drag sticker Moa ner huvudet i den fyrtio centimeter vida öppningen på håven. Hon ser till att börja med bara mängder av svarta pyttesmå flugor som flyger runt helt vilt nere i ”tygpåsen”, och blåser dem nedåt för att inte få dem i ögonen och munnen.
– Det är ju synd att man inte är mer intresserad av små svarta flugor för då hade man fått jackpot i vartenda håvtag, säger Moa.
Men nej, hon är på jakt efter något annat. Längst nere i håven fladdrar en gråbrunbeige liten fjäril. Hon tar försiktigt upp den, tittar i luppen och vet direkt att det är en säckmal. Problemet är att det finns uppåt 150 arter av säckmalar i landet – som alla ser ungefär likadana ut. Att artbestämma här och nu, i fält, går inte. Fjärilen måste tas med hem, så Moa ”burkar” den och lägger den i jackfickan så länge. Det här börjar bra! Chansen är väldigt stor att det är fjällsippesäckmal (Coleophora unigenella) som hon fångat, en riktig sällsynthet.
Skraphåvandet fortsätter. Innan det är dags att lägga undan håvar och luppar för natten har Moa och Björn på flera ställen hittat både fjällsippesäckmal, fjällsippeskäckmal (Tinagma dryadis, ungefär hälften så stor som säckmalen) och fjällsippedvärgmal (Stigmella dryadella,
som är ännu mindre) – alla tre riktigt fina fynd.
Innan resan är till ända har de hittat fem av åtta fjärilsarter knutna till fjällsippa, och mycket annat, med hjälp av håvning, men också genom att rigga fällor som betats med en blandning av rödvin och socker eller ett slags artspecifika doftämnen – feromoner. Det är väl värt att fira med varsin riktigt god glass – en så kallad kryssglass. Sedan zickzackar de sig i lugn takt från Björkliden och söderut i Moas ombyggda Ford Transit med håvarna blåfläckiga av mosade kråkbär.

Det var inte insekter utan grod- och kräldjur som öppnade Moa Petterssons ögon för naturens förunderligheter som liten. Hon visste tidigt vilka dammar i grannskapet i Stenungsund som hyste vattensalamandrar, och blev i mellanstadieåldern passiv medlem i Fältbiologerna (eftersom det inte fanns någon aktiv lokal klubb på hemorten). Hon samlade djurskelett som hon förvarade i ett uthus hemma och visade för alla som ville se.
¬– Jag hade ett eget litet skelettmuseum, säger Moa.
I tonåren blev hon Floraväktare i ett nätverk av naturintresserade personer runt om i Sverige som hjälper till med att bevaka och rapportera om hotade växter. Hon tyckte om att hennes observationer kunde bidra med nånting. Insekterna kom in i hennes liv på allvar efter 20, under en kurs i entomologi, vetenskapen om insekter, på stiftelsen Nordens ark som arbetar för att bevara hotade arter. Hon blev aktiv i Fältbiologerna i Göteborg och försörjde som frilansfotograf, men det var väldigt slitigt.
– Då föddes tanken att skola om mig till biolog, säger Moa.
Hon kompletterade sin gymnasieutbildning på folkhögskola och sökte biologprogrammet i Halmstad. Vid sidan av jobbade hon – kvällströtta Moa ¬– extra på kasino med nattarbete nästan varje helg. Efter utbildningen fick hon jobb på länsstyrelsen i Halland. Därifrån tog hon förra hösten steget till Uppsala och SLU Artdatabanken och begåvades med, enligt henne själv, obegripliga arbetstitlar som miljöanalytiker och ”organismgruppsansvarig för övriga terrestra evertebrater”. Det sistnämnda betyder att hon inom Artdatabanken ansvarar för att sprida kunskap kring alla ryggradslösa djur på land som inte är fjärilar, skalbaggar eller steklar.
– Jag är slasktrattsentomolog kan man säga – och det trivs jag väldigt bra med, säger Moa. Även om jobbet innebär att jag mest sitter framför datorn.
För att väga upp allt kontorsarbete – och för att det är roligt och nödvändigt för henne – har Moa också en stadig fot i det ideella arbetet, folkbildningen och föreningslivet. Det är numera där hon får leva ut sin artglädje i fält. Som under årets fjällresa som var semester och ideellt arbete i ett.
Moa sitter också i styrelserna för Svenska Botaniska föreningen liksom i Sveriges Entomologiska förening. Hon skriver regelbundet i tidskriften Yrfän, en populärvetenskaplig tidskrift som ges ut av sistnämnda förening, medverkar regelbundet som expert i Naturmorgon i Sveriges Radio P1 och är ambassadör för Biologiska mångfaldens dag som hon tidigare var talesperson för.

När Moa beskriver en entomologs bästa verktyg i fält handlar talar hon i detaljerade ordalag om håven (stor och vid med lätt skaft, gärna med vitt tyg), luppen (med 14 gångers förstoring och inbyggd lampa), plastburkar (i olika storlekar), gott minne, sinne för detaljer samt tålamod.
– Det är inte som en action-film när man går ut precis, säger hon. Man måste låta det komma till en utan att stressa. Man kan hitta ett kryp som först ser totalt oansenligt ut men så tar man det i luppen och då öppnar sig en helt ny värld.
Att hålla på med just nattfjärilar är egentligen en rätt dålig hobby för en som är både kvällstrött och mörkrädd, konstaterar hon. Därför skymningshåvar hon gärna, precis när nattfjärilarna börjat flyga lite försiktigt. Om hon ser en fjäril siktar hon med håven som om den vore en tennisracket som ska träffa en boll. Sedan lyser hon med pannlampa ner i tygpåsen för att se vad hon har fångat. Om det är riktigt mörkt, och alltså lite läskigt, så ser hon helst till att vara ute med sina entomologkompisar.
För att locka till sig nattfjärilar använder Moa och hennes kollegor oftast ljuskällor. De insamlade fjärilar som Moa är mest nyfiken på läggs i plaströr där de tas av daga på ett skonsamt sätt och tas med hem för vidare artbestämning. Det finns många arter som helt enkelt är för lika varandra för att man ska kunna artbestämma dem i fält. Ofta måste man titta på dem i mikroskop och plocka isär dem för att undersöka exempelvis genitalierna, som kan vara det enda som skiljer en art från en annan. Det gäller särskilt småfjärilar.
Vissa av fjärilarna hamnar också i den referenssamling som Moa arbetar med att bygga upp och för att ha till hjälp i sitt artbestämningsarbete.
– Det är inte särskilt många som samlar på det här sättet idag, säger hon. Den dag jag trillar av pinn vill jag att min samling ska hamna på ett museum för den kommer att kunna hjälpa framtida entomologer.
Entomologer och andra som är nyfikna på arter, som insekter, håller ofta kontakt på sociala medier numera. Det finns grupper som: Insekter i Sverige, Nattfjärilarnas vänner och Vad händer på lakanet ikväll, där experter är administratörer och svarar på frågor från allmänheten. Men det traditionella föreningslivet finns också kvar. Det gillar Moa Pettersson. Så när Entomologiska Föreningen i Uppland hade möte strax före jul förra året var relativt nyinflyttade Moa där. Ordförande Stefan Eriksson visade och pratade om ett fint fynd från året: den starkt hotade almbarksvecklaren (Cydia leguminana), som bara setts ett tiotal gånger sedan 1960-talet. Moa blev nyfiken och läste på om arten när hon kom hem.
Några månader senare, under en så kallad bioblitz på universitetsområdet där hon jobbar (där så många som möjligt ska hjälpas åt med att hitta så många arter som möjligt på en begränsad tid) går hon och skrotar med håven. Slumpen gör att hon hamnar vid ett vedupplag. Hon sveper med håven och kikar sedan ner i den: där sitter en liten svart, vit och grå fjäril som inte ser särskilt märkvärdig ut vid första anblicken. Men det ringer en klocka i bakhuvudet på Moa.
– Vad är nu detta? tänkte jag. Det är väl en borrvecklare, en Cydia? Kan det rent av vara en almbarksvecklare?
Det var det – hennes livs finaste fynd!
– Det var ett fantastiskt fint bevis på att den gamla formen av föreningsgemenskap där man delar med sig av kunskap och erfarenhet fortfarande fungerar, säger Moa.