Fågelvägen till Ottenby

Hundra år efter starten har ringmärkning av fåglar blivit en bokningsbar attraktion. Man förstår varför. Aldrig kommer man fåglarna närmare.
Jan-Eric Jansson från Mjölby tvekade inte när han fick välja på golftävling eller ringmärkning i Ottenby.

Hela natten har luften över Ölands långsträcka landmassa varit full av småfåglar. De har kommit norrifrån, jagade söderut av den annalkande hösten och en tvingande inre drift. Nordanvinden skjuter på – himmelsorgeln har spelat med de riktigt grova piporna hela natten.
I det första gryningsljuset denna septembermorgon ser kungsfåglar, sångare, rödhakar, järnsparvar och trastar hur landet tar slut och hur havet breder ut sig bortom den sista udden. Instinkterna viskar att de måste rasta nu, äta och fylla på bränsledepåerna. De landar i hundratal i den enda lilla träddunge som finns här på Ölands allra sydligaste spets: fyrträdgården vid fyren Långe Jan.
Just där ligger Ottenby fågelstation.
Just där har man ringmärkt fåglar sedan 1937, regelbundet sedan 1946 och extremt regelbundet sedan 1972.
Just där står nu en handfull morgontrötta ringmärkare och gör sig klara för dagens första runda bland fällor och slöjnät. För att fångsterna ska bli statistiskt jämförbara från år till år ska allt gå till på samma sätt som alla andra dagar mellan 15 mars och 15 november. En runda varje halvtimme, samma standardiserade förfaringssätt, samma fångstanordningar dolda av samma buskage. Jobbet är extremt rutinmässigt, det är själva idén. Ändå är ingen morgon den andra lik.
– Vad smilar du för – du ser så lycklig ut idag?
Britta Peveling betraktar Johan Frölinghaus lite sömniga leende tills han säger rakt ut som det är:
– Det känns som om det är mycket fågel i luften.

Så är det dags. I det bleka morgonljuset formerar sig gruppen till en skallgångskedja och rusar hojtande, klappande och psssch-ande in mellan fågelfällans utbredda armar. Framför dem drivs småfåglarna allt längre in i nätstruten och slutligen in i den lilla trälådan i ryssjans spets. Snabbt töms lådan och fångsten sorteras i påsar av svart tyg – rödhakar i en påse, kungsfåglar i en annan, en ensam taltrast i en tredje. I tygpåsens mörker stillnar genast fåglarnas oro. De låter sig lugnt bäras in i fågelstationen för att förses med varsin ring, art-, köns- och åldersbestämmas, vägas och mätas och slutligen släppas ut till friheten igen genom en liten lucka i väggen.
För ringmärkarna är det en fångstrunda bland oräkneliga andra. För Jan-Eric Jansson och Kerstin Eriksson från Mjölby är det första gången någonsin de är med om ringmärkning. Kerstin gav Jan-Eric chansen att välja födelsedagspresent: en heldag på Ottenby eller en åskådarplats på golftävlingen Ryder cup i Wales.
– Jag har varit på ett antal golftävlingar i mitt liv, så jag vet hur det går till. Men fåglar har jag inte sett på närmare håll än vid fågelbordet utanför köksfönstret därhemma, säger Jan-Eric.
Sedan nyfikenheten på fåglar väcktes häromåret har de tillsammans sett 53 arter. Kerstin håller räkningen på kryssen. Men Jan-Eric säger med eftertryck att det viktiga inte är att se många arter, det viktiga är upplevelsen. Mötet. Att för första gången se den lilla dunboll med pepparkaksögon som kallas stjärtmes vid fågelbordet. Eller att stå och kika över ringmärkarnas axlar när de hanterar fem gram kungsfågel. Sveriges minsta fågelart är så liten att den får en ring med storlek 0,5, den minsta som finns i de svenska ringmärkarnas sortiment. Dessa ringar är så lätta att man kan skicka 600 stycken i ett brev med enkelt brevporto.
Det är en avsevärd skillnad på kungsfågelns lilla förlovningsring och den aluminium-sexa som kläms fast runt smalbenet på den tornfalk som går i fällan lite senare samma morgon. Då räcker den lilla ringmärkningstången inte till längre, då får personalen ta fram polygriptången.

Att vara med om en ringmärkning är en ovanlig möjlighet att komma levande fåglar riktigt, riktigt nära. Att få möta deras blick. Att se varje liten detalj i fjäderdräkten.
Ringmärkarna som sitter här dag efter dag (ofta ungdomar med stort intresse för fåglar men låga anspråk på betalning) får på detta sätt en unik finslipning av sin förmåga att identifiera fåglar. För den som gör ett tillfälligt besök handlar det snarare om att få möjligheten att överskrida en omöjlig gräns, såhär nära en levande fågel kommer man aldrig annars.
Men att lyckligt utvalda människor ska få möta fåglar på nära håll är en bisak. Den verkliga vitsen med ringmärkningen är vetenskaplig. Framförallt hjälper ringmärkningen till att lösa ett av biologins stora mysterier: fågelflyttningen. I tusentals år har man spekulerat över vart Nordeuropas flyttfåglar tar vägen när de försvinner varje höst. Teorierna har varit fantasifulla. Flyger de till månen? Övervintrar de på botten av sjöar och dammar?
I slutet av 1100-talet fäste munken Caesarius von Heisterbach en lapp vid en svalas fot. Texten löd: ”O svala, var bor du på vintern?”. Nästa vår påstås svalan ha återvänt med en lapp där det stod: ”I Asien, i Petrus hem”, alltså i det heliga landet Israel.
Det lät onekligen mer som en from förhoppning än ett vetenskapligt faktum, så det fantasifulla gissandet fortsatte. Till och med Carl von Linné skrev 1757 att svalorna övervintrade på sjöbottnen.
Ringmärkningen gjorde rent hus med alla sådana villfarelser. I systematisk form började det i Danmark 1899 och 1911 var det Sveriges tur. 76 fjällvråkar fångades och ringmärktes i Kirunatrakten. Projektet var mycket framgångsrikt, hela 15 av de märkta vråkarna återfanns under de följande åren.
Det är återfynden som är själva vitsen med ringmärkningen. För varje gång en märkt fågel återfinns någonstans i världen blir kartorna över fåglarnas flyttvägar alltmer tillförlitliga.

Likväl. Trots hundra års forskning väcker fågelflyttningen samma förundran varje år. Miljontals fåglar på vingarna i samma stora rörelse under himlavalvet. Det är ett av klotets riktigt stora skådespel – man riktigt känner hur årstidernas stora hjul vrider sig. Och det är svårt att hitta en bättre åskådarplats än Ölands södra udde, där de geografiska förutsättningarna koncentrerar fågelsträcket till en begränsad scen.
Dagens guide, Göran Andersson, kan inte se sig mätt. Han har varit fågelskådare på heltid på Ölands södra udde sedan han pensionerades för några år sedan. Han står här i åtskilliga timmar varje dag, året runt. Och såhär års, under höststräcket, är det som allra bäst. Vinden dånar över vidderna. Havsörnar jagar ejdrar bland skummande vågor ute vid Västrevet. Pilgrimsfalken skrämmer vettet ur vadare och måsar. Flockar med tusentals gäss syns som punktskrift på himlen. Sparv- och finkflockar guppar fram tätt över marken i blåsten. I varje ögonblick är man omgiven av tiotusentals fåglar.
– Folk undrar, hur kan du stå här i timmar varje dag. Är det inte långtråkigt? Men hur kan det vara långtråkigt, man står ju på en refug i fåglarnas motorväg. Vad som helst kan hända.
Via internet och telefon har han kontakt med fågelskådare och sträckräknare över hela Skandinavien. Han vet att tidigt tidigt i morse passerade 15 000 ejdrar genom Kalmarsund under en enda intensiv halvtimme. Han vet att i denna stund sträcker stora mängder gäss och tranor ut från östra Finland.
– Gässen har flugit hela vägen från Nordkalotten nonstop. De kan flyga 100 kilometer i timmen i medvind, så det tar dem bara fyra timmar att korsa Östersjön. Snart är de här.
Att just Ottenby var något utöver det vanliga i flyttfågelväg visste man redan 1800-talet. 1937 snickrade en pionjär vid namn Gunnar Svärdson ihop de första fällorna och klämde fast de första ringarna runt smalbenen på sädesärlor, starar och piplärkor. 1946 var samme man med och startade Sveriges första fågelstation i Ottenby.
Drygt sextio år senare har fågelstation förändrats från en sluten enklav till en någorlunda publik plats. Man får visserligen inte på eget bevåg bege sig in i trädgården och störa verksamheten, men visningar och guidningar tillhör vardagen.

Pssscht! Pssscht! Ringmärkarna är igång med nästa skallgångskedja vid fågelfällorna. Nya fångster stoppas ner i de ljustäta tygpåsarna. Nya rader i rullorna fylls med anteckningar om art, ålder, kön, vikt, kondition och ringnummer. Enskilda fågelindivider, stickprov ur flyttfågelströmmen, får en individuell identitet. Det här är det närmaste folkbokföring man kommer i naturen.
Varje gång ytterdörren öppnas lyfter små, små fågeldun och dansar runt en stund ovanför ringmärkarnas huvud, innan de lägger sig tillrätta i någons lugg eller över anteckningsböckerna, bestämningslitteraturen, ringarna och tängerna på arbetsbordet.
Att besöka fågelstationen är som att gästa ett parallellt universum. För en fågelintresserad ung man eller kvinna måste det vara en drömvärld. Man sover när man är trött, äter när man är hungrig. Man träter lite om huruvida det verkligen var en brandkronad kungsfågel som hördes i trädgården i morse. Man fantiserar om blåstjärtar och rubinnäktergalar. Allt krestar kring allas gemensamma intresse; fåglarna.
Henrik Ehrenberg från Ängelholm är minst tio år äldre än de flesta andra ringmärkarna. Han jobbade här våren 1989 och brukar komma tillbaka någon vecka då och då för att återuppleva minnena. Han gör det utan betalning, för att få vara med.
– Det är något med hela atmosfären här på udden. Alla förberedelserna, hur hela personalen tränar och förbereder sig för den där stordagen när det är rekordmycket fåglar i fällorna och alla måste prestera absolut på topp för att vi ska hinna med.
30 september 2005 var en sådan dag. Då märktes 2 309 fåglar på fågelstationen, en hittills oöverträffad siffra. Ingen som var med glömmer den dagen och den absoluta koncentrationen på arbetsuppgiften. Efteråt tog teamet en lycklig lagbild.
I år har Henrik Ehrenberg sällskap av femåriga Matilda. Ringmärkning och hockey är hennes intressen, säger hon. Rögle är bästa laget, blåmes favoritfågeln.
– Fast de har bitit på mig!
Vilket inte avskräckt henne ett dugg. Hon tar med ett vant grepp en liten rödhake i handen och stryker den över hjässfjädrarna. De stora mörka fågelögonen ser helt lugna ut. Det är som om det förra ögonblickets adrenalinheta stress i fällan är som bortblåst i nästa. Jan-Eric Jansson står där och förundras över hur lugna fåglarna är trots att ringmärkarna vrider, vänder och plockar med dem.
– Om jag var fågel skulle jag veva som bara den.
Så försvinner rödhake nummer CL 23667 ut genom luckan i väggen. Exakt 16,3 gram fågelindivid återvänder till insektsjakten därute i trädgården. Kvar blir en rad blyertsanteckningar, lite virvlande dun och några berörda människor.
– Tänk att vara fågel och bara leva i nuet, säger Jan-Eric Jansson.