Fast i nattskärrans nät

Det finns ljud som helt på egen hand kan sammanfatta hela stämningen i en naturupplevelse. Det kan vara storlommens rop vid en sjö i skogslandet. Vårtbitarnas sång en sensommarkväll. Eller – som en fotograferande kollega nyligen påminde mig om – nattskärrans surrande i juninatten. Den hade färgat hans somrar på Gotland sedan barndomen, sa han. Det där surrande lätet genomsyrar de glesa tallskogarna i Hall-Hangvar. Det är de där sommarnätterna.
Nattskärran – den hemlighetsfulla nattmaskinisten som spinner sin långa ljudtråd, ibland i timmar utan längre uppehåll. Jag höll en i handen en gång i min ungdom, sen skildes min och artens vägar åt. Nu bestämmer jag mig för att återuppta bekantskapen. Och jag vet precis vem som kan sammanföra oss igen.

Vi stänger bildörrarna tyst och försiktigt, som man gör i en skog om kvällen. Leif Carlsson – fågelskådare och Naturskyddsföreningsveteran från Eskilstuna – har åratals erfarenhet av spring i sörmländska tallskogsnätter. Han har valt platsen: ett område av sandiga kullar gömda under mager tallskog mellan Eskilstuna och Hälleforsnäs. Markens lavtäcke lyser som bortglömd skarsnö, en rejäl torvmosse ligger nere i sänkan. Här finns gott om mat för nattskärror: spökvita mätarfjärilar kommer fladdrande i skumrasket, drivande med kvällsbrisen.
Skärrorna sitter förmodligen och tittar på oss, säger Leif. Om de ens ids lyfta på ögonlocken. Människor är inget hot för dem, inte på det sättet. De ser oss som vilka skogsboskap som helst, som ovanligt klumpiga älgar.
Klockan 22.46 sluts en krets inne i en fågelhjärna och den första nattskärran börjar surra bland tallarna på torvmossen. En liten motor dold inuti en befjädrad resonanslåda. De låter som en spinnrock sa de förr, men vem vet idag hur en spinnrock låter?
Snart surrar ytterligare en hane. Och nu det grodlika lätet – goäck, goäck – från en flygande fågel. Där kommer den kryssande mellan tallstammarna, riktigt nära oss. Ingen annan fågel jag någonsin sett flyger såhär. Den leker sig framåt som en fjäril med vingarna högt lyftade, ibland ser det ut som om den stannar i luften med stjärten utspänd som en solfjäder. Hur kan den flyga på det viset? Hänger den i ett osynligt snöre?
Litteraturen säger att den har ”low wing-loading”, det vill säga stor vingyta i förhållande till den låga vikten. Jag tror den helt enkelt bryr sig ovanligt lite om tyngdlagen. Men det kanske är samma sak.
När den tredje fågeln satt sig tillrätta på en av de nedersta grenarna på en tall, i perfekt silhuett mot natthimlen, börjar även den spinna.

Leif Carlsson fastnade i nattskärrornas nät redan i barndomen, i Glasrikets skogar i Småland. Skärrorna var fler då, ibland kom de ända in i samhället och for runt bland bruksarbetarnas kåkar. Leif drog osynliga rutor på kartan och konstaterade att i tre av fyra rutor runt Kosta fanns det gott om nattskärror. I den fjärde kvadranten inga alls, trots att skogarna såg likadana ut där. Sånt hugger Leif Carlsson på som en terrier på ett ben.
– När det är nåt jag inte begriper måste jag ut igen och igen och igen.
Han har gjort det med andra fågelarter sedan dess, bitit sig fast och gnagt och gnagt för att försöka förstå. Om det nu är som folk säger, att den eller den arten minskar, vad beror det på? Tjäder. Storlom. Ugglor. Hackspettar. Svaren han hittar har oftast lett till nya frågor.
– Man skulle aldrig ge sig på sånt här, för man blir bara mer och mer förvirrad. Mindre hackspett, den fattar jag ingenting av. Kan du begripa varför en sån liten en behöver så stora revir?
De senaste åren har han ägnat vintrarna åt att försöka förstå dubbeltrastens vinteräktenskap med misteln (se Sveriges natur nr 5/2010). Men i juni månads ljusa nätter är det nattskärra som gäller.
Det sägs att hanarna ibland samlas på spelplatser på utvalda platser i terrängen. Är det en sådan plats vi befinner oss på nu? Varför isåfall just här? Och vad är vitsen?
– Jag förstår mig inte på de här djuren heller, säger Leif Carlsson.

Nattskärran har alltid förbryllat.
Hemlighetsfulla djur som fyller nätterna med mystiska läten ger lätt upphov till fabler och spekulationer. En av de äldsta här i Europa, den nämns redan av Aristoteles, är tron att nattskärran tjuvmjölkar getter och andra husdjur om nätterna. Därav det latinska släktnamnetCaprimulgus – getmjölkaren.
Men det där är elakt förtal, nattskärran vill bara ha insekter. Näbben är liten och nästan dold bland fjädrar när den är stängd, men det öppna gapet är desto större. Nattskärrorna kan gapa på båda ledderna – både i vertikal och horisontell riktning samtidigt. Som en levande fjärilshåv kryssar den fram i mörkret och kan enligt en studie fånga upp till tolv byten i minuten.
De stora ögonen skvallrar om anpassning till ett liv i snål belysning. Det goda mörkerseendet förstärks ytterligare av att det längst bak i ögat sitter en spegelhinna, tapetum lucidum. Den gör att det lilla ljus som kommer in genom pupillen reflekteras och får dubbla möjligheter att registreras av näthinnan. Det är tapetum lucidum som gör att nattskärrans ögon – precis som katters – lyser som reflexer i mörkret om man riktar en ficklampa eller fotoblixt mot dem.
Ja, nattskärran hör mörkret till. Och skogen. Den föredrar glesa, torra skogar, gärna på sandmark eller hällmark. Jagar gör den helst på ännu öppnare skogsnära marker: gläntor, brandfält, hyggen. Förmodligen hade den perfekta förhållanden i det gamla bondesamhällets utmarksskogar, där det var glest mellan träden och där insektslivet kring boskap och komockor var rikt. När skogsbetet upphörde, produktionskraven skruvades åt och skogarna tätnade fick den det betydligt tuffare. Den allmänna uppfattningen har varit att den har minskat rejält under andra halvan av 1900-talet, särskilt i norra Sverige.
Men när Sveriges ornitologiska förening gjorde en riksinventering av arten 2007 visade det sig att det ser ganska ljust ut för nattskärran, åtminstone i södra och mellersta Sverige. Antalet tycks öka igen och man uppskattade att det finns omkring 7 000 häckande par.
Som sagt, nattskärran förbryllar. Alla svar leder till nya frågor.

Försommarnatten drar sin mjuka bindel över våra ögon. Sinnena byter plats. När synen tar ett steg tillbaka blir man en lyssnande varelse istället och lyssnar man riktigt noga hör man vingslagen när fladdermössen jagar insekterna som attraheras av ens kroppsvärme.
Det är samma landskap som i dagsljuset, men en annan sinnevärld.
När en gökhona bubblar till ler Leif Carlsson.
– Vet du vem hon är? frågar han.
– Det är skogsrået. Jag menar, det där flickskrattet i sommarnattens dunkel, det är klart att folk trodde att det var skogsrået de hörde.
Nu, i en annan tid, är det inte längre naturväsen vi hör. Det är ljudet av en levande skog. Den är brukad, förvisso, men de magra sörmländska tallskogarna på lite högre höjd över havet (50 meter och däröver) har ofta kvar drag av det ursprungliga ekosystemet, trots människans påverkan. På dessa magra hällmarker blir skogsbruket nästan automatiskt mer naturbrukslikt, man kan inte dränera alla små kärr, det blir fickor kvar av ursprunglig natur, menar Leif Carlsson.
– Rödstjärten har gått tillbaka på många andra håll, men här finns den, för här finns fjärilslarverna den lever på. Och finns det rödstjärt och trädpiplärka, så finns det gök, för då finns det värdfåglar som kan föda upp deras krabat till gökunge.
På andra håll i landskapet där skogarna är genomkultiverade är de här sambanden ofta söndertrasade. Nätterna är tystare, ingen kan luras att tro att han hör skogsrået skratta.
Men missförstå mig inte, betonar Leif Carlsson. Det är inte fel att skogen brukas. De som byggt vårt välstånd med skogen som råvarukälla förtjänar all respekt. Men ivern att bruka har ibland gått för långt. Även i det hårt kultiverade skogslandskapet behövs en levande markmosaik och har den försvunnit får man ta till restaurering: återskapa skogarnas alla små våtmarker till exempel, som ger insektsföda till rödstjärtar, gökar och nattskärror.
– Tar man den hänsynen, då är det också OK med hyggen.
Leif Carlsson står med båda händernas fingrar sammanflätade. Han hamnar ofta i den gesten när han vill förklara något. Det hänger ihop, ju! Fåglarna med insekterna. Sommarnattens ljudbild med sättet vi bedriver skogsbruk.
Sedan beger han sig av västerut. Det är visst nån tråd han ska följa, något med nattskärrorna som ännu är obesvarat. En gökhona skrattar åt honom när han försvinner djupare in i den sörmländska juninatten.

Vi ses igen nästa kväll, i en annan del av Sörmland. Här brann det för några år sedan. En lägereld vid en fisketjärn slet sig och skenade över de torra hällmarksskogarna. Tre år senare är brandfältet ett kaos av döende trädstammar, spirande sälg- och aspsly och blommande mjölkört bland svartbrända rötter. Vet man hur stort det ekologiska behovet av brunnen skog är tycker man det är vackert. Annars ser det nog lika jävligt ut som vilket kalhygge som helst. Eller värre.
Här i trakten inventerar Leif och en bekant nattskärror på eget initiativ. De placerar sina fruar i det revir som tillhör traktens trägnast spelande hane, sen beger de sig till sina respektive utgångspunkter. När referens-skärran börjar surra får de varsitt telefonsamtal från fruarna. Det är startsignalen för att Lennart ska börja cykla längs skogsvägarna runt området och Leif ska snubbla sig till fots rakt igenom det. Senast hörde de åtta–tolv spelande nattskärror.
Men ikväll är det tyst, trots milt väder och perfekta förhållanden. Nej, tyst är det inte, morkullan paddlar över kvällshimlen, knispande. Gökar ropar. Men nattskärrorna tiger. Kanske … Leif Carlsson kupar händerna bakom öronen, jo det hörs en nattskärra i fjärran. Men det är allt.
Vi travar ett par timmar över brandfält och genom mossar men till sist blir vi bara stående vid en liten tjärn. Näckrosorna flyter orörliga på vattenspegeln. En lysmask provar sin lycka i en grästuva i strandkanten, den lyser med samma gröna sken som lysdioden på min kamera.
Ingen behöver säga det, vi vet det båda två: Allt handlar inte om nattskärror och ekologiska sammanhang. Just nu handlar det bara om ynnesten att vara här.
– Att sova bort de här nätterna borde vara kriminellt, säger Leif Carlsson.
Skogen är kolsvart på andra sidan sjön, vattenytan mjuk som siden.
– Det här kanske är en ekosystemtjänst lika viktig som pollination. Att för sinnesfridens skull kunna gå ut och spola ren hjärnan. När det är såhär: det här ljuset, såhär stilla … jag tror man skärper sinnena lite extra, närvaron blir lite större än vanligt.
– Temperaturen är rätt, det är behagligt svalt, det finns ingenting att vara rädd för. Människovänligare finns inte.