Hållbart skogsbruk

Det väntar en del förändringar i Skärgårdsstiftelsens välbesökta naturreservat på Södertörn. Barkborreangripen granskog ska huggas ner för besökarnas säkerhets skull ¬– och för att ge plats åt en mer motståndskraftig skog.

Det kommer att dundra och braka i Skärgårdsstiftelsens naturreservat på Södertörn framöver när skogsmaskinerna går igång. Granbarkborrarnas framfart i skogarna sedan torrsommaren för snart tre år sedan har gjort att man nu måste ta till det tunga artilleriet.
Skärgårdsstiftelsen har tillsammans med övriga skogsägare i Stockholms län ett ansvar att hjälpa till i projektet ”Stoppa borrarna”, efter ett beslut som tagits av regeringen med Skogsstyrelsen som ansvarig myndighet för projektet.
Det står nu tusen och åter tusentals döda granar i stiftelsen skogar. Om de skulle få stå kvar och ruttna på rot skulle de om fem–tio år börjar falla och utgöra en stor fara för besökarna, menar Skärgårdsstiftelsens naturvårdsförvaltare Anders Berglund.
– Det kan räcka med att en fågel sätter sig i toppen på en död gran en stilla dag för att ett murket träd ska trilla, säger han.
Efter fyrtio år av arbete i skogen vet han dessutom hur liten förvarning man får innan det händer.
– Ett träd faller nästan ljudlöst. Swooosh bara, säger han. Jag får kalla kårar när jag tänker på det.
I en skog där det rör sig massor av folk på fritiden kan inte alla döda träd få stå kvar, hur gärna man än vill. Det blir helt enkelt för farligt.
Anders Berglund vet att reservatsbesökare kommer att bli ledsna och upprörda över åsynen av skotare och skördare i sina kära svamp- och rekreationsskogar. Och irriterade över bullret.
– Det kommer tyvärr dessutom att se ganska bedrövligt ut de första tio åren, säger han. Men så småningom kommer det att bli väldigt fint.

Allting började den snustorra sommaren 2018. Då kunde Anders Berglund kliva torrskodd över krondikena på sina inventeringsrundor. Granarna i reservaten slokade och mådde dåligt. Det var perfekta förhållanden för granbarkborren – en skalbagge som lever på gran och är en rackare på att lukta sig till stressade granar. Nu förökade den sig i sällan skådade mängder i de stora naturreservaten på Södertörn.
Anders Berglund anade att det var på gång. Han hade fått förvarningar från landskapen söderöver – sydöstra Småland och Östergötland var redan hårt drabbade – och han hade sett flygfoton från uttorkade åkrar och barkborreangripna skogar i norra Europa.
– Bilderna blev en väckarklocka för mig, säger han. Det kändes kusligt.
När han inventerade naturreservatet i Häringe på hösten 2020 fanns där tusentals döda granar med bruna barr i högar kring fötterna. I Käringboda var hälften av granskogen angripen.

Granbarkborren och dess släktingar är i vanliga fall en helt odramatisk del av skogens ekosystem. Den dödar några granar här och där och skapar på så sätt livsmiljöer för arter som är beroende av död ved. I vanliga fall försvarar sig granar ganska bra mot mindre insektsangrepp. Men om en gran är stressad av torka har den mycket lite att sätta emot.
Ett angrepp kan börja med att en enda kärlekskrank granbarkborrehane går in för landning på en granstam en varm försommardag. Den lilla skalbaggen – endast fyra millimeter lång från käke till rumpspets – gnager sig igenom inner- och ytterbarken fram till tillväxtzonen, kambriet. Där gräver den en parningskammare samtidigt som den signalerar ”Här finns mat och husrum!” med doftämnen, feromoner, till artfränder som råkar passera i omgivningarna.
Några tusen barkborrehanar hörsammar anropet och kommer för att gräva egna parningskammare. När det är klart ropar de på doftspråket efter kärlekskranka honor som kommer flygande i tredubbla mängder, slår sig ner, gräver modergångar, parar sig med hanarna och lägger ägg. På bara några dagar är det ett enda gytter av larvgångar, modergångar, parningskammare, äggnischer och puppkammare innanför barken på granen. Föräldraborrarna drar vidare och larverna förpuppar sig. Mitt i sommaren kryper sedan enorma mängder fullbildade nya barkborrar ur sina skal, gräver sig ut genom stammen och flyger ut i världen. Kvar står ett granskelett. Och sedan ett till. Och ett till.

Skärgårdsstiftelsen äger sammanlagt 9 000 hektar skog, det mesta gammal produktionsskog som brukats traditionellt av tidigare ägare. När stiftelsen tog över bildades naturreservat. Sedan dess har man endast vidtagit mindre åtgärder i skogen.
Nu blir det ändring på det, i alla fall på de 4–5000 hektaren på Södertörn. Detaljerade tioårsplaner har gjorts för alla skogsfastigheter. Som tur är dominerar tallen på Södertörn, berättar Berglund, den trivs bra i de torra markerna där. Men även med 25 procent gran blir det mycket att ta hand om. Skogsbruk i skärgårdsnatur och naturreservat är dessutom dyrt och komplicerat.
I närtid kommer man att fälla de flesta av de angripna granbestånden och köra ut dem ur skogen. Man kommer också att ta bort friska granar i en bård där de står nära barkborreangripna artfränder.
– Kanske kan det rädda granskog som inte har angrepp än, säger Anders Berglund.
Men allt tas inte ur skogen. Död ved kommer att lämnas på utvalda platser för att gynna den biologiska mångfalden och ge mat och boplats till de insekter, svampar, fåglar och andra som kommer efter granbarkborrarna. Bland dem finns också arter som äter barkborrar.
Dessutom finns stora områden där inte ens naturvårdsanpassat skogsbruk är tillåtet. Dessa områden kommer att förses med speciella varningsskyltar eftersom man där måste låta de döda träden stå kvar. I natur som är avsatt för fri utveckling som det heter, får man bara fälla träd av säkerhetsskäl, framför allt nära stigar och vandringsleder. Fällda träd måste sedan ligga kvar som död ved.
–– Men hur vi än gör så kommer de marker som idag domineras av gran att se ut som ett kalhygge inom femton år. Det gäller även de marker som är avsatta för fri utveckling, säger Anders Berglund.

Att granbestånden i många områden i Mellansverige blivit lätta offer för barkborrarna är Anders Berglund egentligen inte så förvånad över. Granen – som för en skogsägare är lättskött och användbar, står emot viltbete och betalar sig bra hos virkesköparna – är ett ganska känsligt träd som gärna planterats på dikade marker, som gamla åkrar och betesmarker.
Och granen har växt bra. Fram till nu.
Även granen i Skärgårdsstiftelsens skogar är oftast planterad som en naturlig följd av den skogspolitik som har varit riktlinjen från 50-talet och fram till idag, när det gamla öppna landskapet inte längre gav tillräcklig ekonomisk avkastning till lantbruket.

Anders menar att det är både skogsbruksmetoderna och klimatförändringarna (som leder till stormar, torka och annat extremväder) som lagt grunden till det som nu sker.
– Det finns en mänsklig faktor här, det måste vi förstå, säger han. Det är liksom vårt eget fel att detta händer.

Nu önskar sig Anders Berglund en kall och regnig vår och försommar så att de värmeberoende granbarkborrarna helt naturligt tappar farten i naturreservaten på Södertörn och inte kan svärma. Då får skogen, och han själv, lite andrum.
I de områden där man ska hugga som mest kommer man framöver att satsa på tall och lövträd istället för gran. En del kommer att planteras, annat får föryngra sig naturligt. Kanske blir det också ädellövträd, som ek. Vissa områden ska åter bli betesmark och gamla våtmarker ska återställas.
Det kommer att ta minst femton år innan skogskänslan kommit åter på de åtgärdade markerna, säger Anders Berglund. Och tjugo år till innan skogen står högväxt, frodig och rik igen. Han kan se de framtida ljusa, vackra, biologiskt rika och robusta blandskogarna framför sig.
– Klimatförändringarna och granbarkborren målar om landskapet, säger han. Men det ger oss samtidigt chansen att ställa om till ett betydligt mer hållbart skogsbruk. Den ska vi ta.