Jag längtar alltid till fjället (Nannie Fredriksson)

Byggnadsingenjören och fjällguiden Nannie Fredrikson var med om en svår fjällolycka för 25 år sedan och lever sedan dess med ständig värk. Naturvistelser är en viktig del av hennes medicin. Nu vill hon hjälpa fler i samma situation att komma ut.

Nannie Fredrikson älskar snö och fjäll, därför bor hon en stor del av året i Jokkmokk. Men eftersom den bästa specialistvården finns i huvudstaden har hon en liten lägenhet där också.
Det är i den vi ses. Balkongdörren står öppen mot innergården, en fiskmås ropar ovanför stenstadens tak, annars är det är förvånansvärt tyst trots att vi bara är ett stenkast från Hornsgatan.
– Jag har alltid balkongdörren öppen på natten för att få vakna till fågelsång, säger Nannie.

När olyckan hände 1994 arbetade Nannie Fredrikson som byggnadsingenjör och ledde sedan tio år då och då fjällturer med utgångspunkt från STF Saltoluokta fjällstation i Lappland där hon tidigare säsongsarbetat. Dagen innan hade hon lett en grupp en halvmil söderut där de slagit upp sina tält på en äng intill en tjärn. Det blåste rejält så samtliga tält säkrades med stormlinor och tunga stenar på tältpinnarna. Det mojnade någon gång under natten, så det var lugnt när de vaknade på morgonen. Strax innan tromben drog in stod Nannie och ett par morgontidiga deltagare i lägret och spanade på några fåglar som låg på tjärnen.
Nannie hörde ett märkligt ljud, vände sig om och såg att tältduken fladdrade på det tält hon själv sovit i. Dragkedjan var inte helt stängd, det var det som skapade ljudet i den plötsliga vinden. Hon gick de få stegen till tältet och drog ner dragkedjan. Just då lyfte hela tältet från marken, trots stormlinor och stenar – och trots att det låg en kvinna och sov därinne. Nannie försökte hålla emot med följden att även hon lyftes rakt upp och flyttades fem–sex meter innan de kraschlandade. Vid rycket uppåt skadade Nannie nacken, när hon landade fick hon skador på ländryggen.
Det skulle förändra hennes liv för alltid, men det visste hon inte då.
Kvinnan som sov inne i tältet blev chockad och rädd, men klarade sig ganska bra troligen tack vare att sovsäckar och liggunderlag bäddade in henne. Hon och Nannie gick tillbaka till Saltoluokta för vila och för att hämta ett nytt tält, nästa dag fortsatte gruppen vandra.

Nannie har suttit en stund i soffan lutad mot armstöd och kuddar med benen utsträckta. Nu molvärker det i benen, drar i högra fotens tår och hålfot och gör ont i bäckenet, så hon ställer sig upp för att avlasta kroppen.
– Idag är ändå en ganska bra dag, säger hon.
Först verkade det inte så illa efter olyckan, men Nannie kände av skadorna och gick till primärvården. Där fick hon goda råd om fysioterapeutisk träning, och alla var övertygade om att skadorna skulle läka med tiden om hon tränade på rätt sätt. Men det stämde inte. Istället fick hon bara mer och mer ont.
Efter tio–elva år planade försämringen ut och läget blev rätt stabilt tack vare att hon då lärt sig balansen mellan rörelse, aktivitet och vila så att hon inte hela tiden provocerade skadorna. Vid det laget hade Nannie Fredrikson provat massor av behandlingar och blivit något av en expert på sina skador. Osteopatisk behandling, massage och att träna yoga var det som fungerade i kombination med en ny medicin mot nervsmärta – vilket hjälpte henne att äntligen sova hyfsat.
Det är lättare att leva med skadorna nu, men hon tar smärtstillande medicin fyra gånger per dag. Hon har dessutom fått reumatism.
– Jag är tröttare nu, säger hon. Det stressar kroppen att aldrig vara smärtfri.
Att byta ställning är en av de strategier hon har för att hantera smärtan, andra är att sjunga i kör (hon har en kör på varje bostadsort), yoga (”Det är min räddning”) och meditera. Eftersom naturvistelser är så viktiga för henne är hon ute så ofta som möjligt. Promenader i sällskap med rullatorn Karl-Oskar och, sämre dagar, med elrullstolen känns ofta som rena medicinen.
– Man måste själv jobba på att förbättra humöret. Ingen annan kan hjälpa en med det.
Hon vill inget hellre än att gå i skog och fjällmarker, men det går ju inte. Oftast får hon nöja sig med att gå en liten bit, sedan måste hon vila.
– Jag kan just inte så mycket mer än att bara vara när jag är ute nuförtiden, säger hon. Men det gör väldigt gott ändå. Naturen ger tröst på något sätt.
Därute känner hon sig som en del av något större.
– Jag är bara en liten prick, varken eller mindre värd än björn eller tall. Människan får lagom storlek i naturen.

Nannie Fredriksons tillvaro vändes upp och ner av olyckan på fjället, men hon har hittat en ny väg i livet. Numera tar hon då och då uppdrag som frilansande konsult i tillgänglighetsfrågor; att få använda kompetensen som utbildad byggnadsingenjör till att göra livet bättre för andra människor med funktionsnedsättning känns bra. Hon är också engagerad i Personskadeförbundet RTP och föreläser om att leva med smärta. Så fort hon får chansen lyfter hon fram naturens betydelse för hälsan.
Nannie Fredrikson har varit en viktig kugge när STF Abisko turiststation och fjällstugorna vid Abiskojaure 14 kilometer därifrån har tillgänglighetsanpassats.
När man ska göra ett område tillgängligt för så många som möjligt måste man arbeta med varsamhet och respekt för naturen men samtidigt följa de regler som gäller. Det estetiska är väldigt viktigt, men funktion och säkerhet går alltid först, berättar Nannie. De tekniska lösningarna varierar med naturtyp och underlag, ibland behövs räcken, nya ytskikt eller ändrad lutning, ibland tydliga kontrastmarkeringar eller mer tillgänglig skriftlig och talad information. Både människor med nedsatt rörlighet, syn, hörsel och/eller kognition ska få sitt.
– Jag vill att anpassningen ska underlätta för så många som möjligt, säger hon.
Nu vill hon ordna paketresor dit för personer med funktionsnedsättningar i samarbete med STF, för att fler ska få njuta av fjällandskapet.
– Allt kommer samman här. Hit fram har livet lett mig, säger hon.
Fjällen är hennes äldsta kärlek, säger hon. (Svenska Turistföreningen är hennes näst äldsta).
Familjen hade stuga i Fjällnäs i Härjedalen. Hon minns skidturerna med pappan upp till närmsta fjälltoppen, de stannade alltid på samma ställe för apelsin- och snytpaus.
– Jag var alltid så ledsen när vi skulle åka hem igen, säger hon.
Skogsturerna i Fagerstaskogarna på söndagarna under terminerna var trevliga, men inte lika härliga som fjällutflykterna.
– Men jag gillade att vi var ute alla sju i familjen och jag älskade spontant doften av timmertravar, säger Nannie.
Scouterna kom hon till som fyraåring när hon hängde med sin storasyster, och blev medlem när hon hade åldern inne. Det var där hon fick sin fjälledarutbildning, som sen ledde till jobb i Åre och på STF Storulvån fjällstation innan hon hittade Saltoluokta, favoriten i fjällen.

Sedan tio år är Jokkmokk ”hem-hemma”, som hon säger. Lägenheten där har uteplats och utsikt mot skogen och Talvatissjön. Runt den lilla sjön går en tillgänglighetsanpassad promenadväg.
– När jag står med ryggen mot samhället vet jag att på sexton mils avstånd finns i stort sett ingenting annat än skog. Det är en mäktig känsla.
Allra bäst tycker Nannie om Jokkmokksvintern. Hennes kropp mår mycket bättre av den torra och kalla luften där, än av den råa och fuktiga stockholmsluften. Snöröjningen är oftast utmärkt i norr, så det är inga problem att ge sig ut med elrullstol eller rullator på gator och vägar.
– Särskilt mycket gillar jag midvintern när det är riktigt, riktigt kallt och dagarna är korta. Allt stillnar då. Naturen säger: Nu tar vi det lugnt ett tag.
Men Jokkmokksvistelserna innebär också en viss frustration. Det är jobbigt att vara så nära fjällen men ändå inte kunna komma dit. Någon gång emellanåt kan hon följa med på en tur med skoter eller ta båten över till Saltoluokta för att övernatta. Men det räcker liksom inte. Fjällängtan finns där konstant. Drömmen vore en lättillgänglig fjällstuga, men det är inte möjligt just nu.
– Men det är bättre att ha 15 mil till fjällen än 115 i alla fall, som i Stockholm, säger hon.

Hon har suttit en stund igen, men nu säger kroppen ifrån så hon reser sig ur soffan och sträcker på sig. Kanske är det dags att gå ut en sväng? Hon hämtar Karl-Oskar (rullatorn) och tar täten ut genom hyreshusporten och upp till höger längs gatan. Promenadstråket Monteliusvägen börjar en bit bort, där viker hon in. Det är gott om folk ute trots gråvädret.
– Närnaturen är så vansinnigt viktig, säger Nannie Fredrikson. Inte bara för mig. För alla! Det handlar om folkhälsan. Det skulle spara miljarder åt sjuk- och hälsovården om alla kunde få komma ut och, om de kan, röra på sig.
Vi traskar på med vid utsikt mot Riddarfjärden och Stadshuset och passerar Ivar Lo- och Olle Adolphsonparkerna. Sluttningen ner mot Söder Mälarstrand är en mindre djungel; fläder med blommor stora som dasslock, rosablommande nyponbuskar, rosaviolett trädgårdsnattviol och annan grönska. Det regnar lite. Några koltrastar rumsterar om i fjolårslöven vid sidan av promenadvägen.
– Känner du dofterna? säger Nannie. Här finns vidd och utrymme, här kan jag andas!