Jag övade med tubkikaren varje dag innan jag gick till skolan (Annika Rastén)

Hon är utomhus varje dag, får umgås med stenskvättor och kungsörnar och samlar samtidigt viktiga data åt forskare och myndigheter. Biologen Annika Rastén älskar friheten med sitt jobb.

Biologen Annika Rastén står blick stilla med kikaren höjd och iakttar en stenskvättehona som rör sig kring ett stenröse. Fågeln har bomaterial i näbben.
– Bra! tänker Annika. Hon bygger nog bland stenarna därborta.
Det är en måndag i början på maj och solen flödar över åkrar, gårdar och naturbetesmarker i det öppna landskapet i Lagga, sydost Uppsala.
Annika tar upp sin tunga packning och traskar vidare. Om en vecka kommer stenskvättehonan att ha byggt färdigt. Sedan lägger hon ett ägg om dagen, oftast 5–7 stycken totalt. När sista ägget är lagt börjar hon ruva. Annika noterar noga var i stenröset honan flyger in – där finns troligen boet.
Det finns mellan tjugo och trettio par stenskvättor i det här området – utvalt för att det är en miljö där den relativt lättstuderade stenskvättan trivs. Annika Rastén har kartlagt och bevakat skvättorna här i sexton år åt Institutionen för ekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Arbetet är en del av ett projekt som försöker ta reda på hur jordbrukets fåglar reagerar på förändringar i jordbrukslandskapet och klimatet.

I morse gick Annika upp 06.00, drack te och åt smörgås och äpple innan hon packade ner dagens rejält tilltagna matlåda i ryggsäcken och lämnade bostaden. Sedan tog hon bilen till Lagga, packade ur tubkikare, kamera, handkikare och allt annat som ingår i den tio kilo tunga packning som hon kånkar runt på under skvättornas häckningstid. Nio kilometer går hon, från stenskvätterevir till stenskvätterevir. Inte varje dag, men varannan eller var tredje. Arbetsdagen innebär ett rejält träningspass, i nästan alla väder, över diken, stock, sten och, ofta, stängsel. Ibland tar ringmärkandet av ungar – som görs ungefär en vecka efter att äggen kläckts – många fler timmar än hon tänkt sig. Det är därför hennes matlåda måste vara mättande. Annars får hon soppatorsk, framåt kvällen, som hon säger.

Varför det just blev fåglar kan Annika snacka hur länge som helst om, säger hon. Men mamma Anna var en nyckelperson. Hon hade fågelskådat som barn, men tappat bort intresset längs vägen. När de egna ungarna, Annika och lillasyster Sara, var i tidig skolålder ville hon sätta igång igen. Hon ville gärna se nya arter och lockade med hela familjen till olika fågellokaler i Uppland på helgerna. Annika var måttligt intresserad i början.
– Jag ville hellre leka och klättra på träd och stenar med syrran, säger hon.
Men när mamma hade någon spännande fågel i kikaren ropade hon och de sprang dit för att titta. Annika lärde sig snabbt, det gick liksom av sig självt.
Hemma i trädgården i Börje utanför Uppsala pågick fågelmatning året runt, småfåglarna kändes lite som familjens husdjur. Annika försökte tämja dem genom att hälla ut lite fågelmat på marken nära där hon satt, alldeles stilla. Då kom de närmare, upptäckte hon. När hon höll några ostbitar i handen blev fåglarna ännu djärvare. En talgoxe kunde till och med våga sitta på hennes hand och äta.
Den första egna handkikaren fick hon i födelsedagspresent när hon fyllde tolv.
– Den kikaren har hängt med i alla år, säger hon.
Fågelintresset fick en dipp under de tidiga tonåren men så småningom hittade hon tillbaka. När hon var sjutton åkte hon med föräldrarna till Getterön i Halland och upplevde ett avgörande ögonblick i ett gömsle där hon satt och tittade på vadare. Hon var så nära fåglarna att hon såg fjäderdräkternas skiftningar: Plötsligt kunde hon se skillnad på skogssnäppa och grönbena! Det var en aha-upplevelse. De följande dagarna gick hon upp i gryningen och satt sedan i timmar i gömslet och iakttog fåglarna. Hon ville gärna se mosnäppa, vattenrall och småfläckig sumphöna. Det fick hon. Där och då vaknade fågelintresset på riktigt.
– Hemma hade jag bara sett vadarfåglar på 500 meters håll i värmedaller. Då är det ju hopplöst att se skillnad på arterna, alla ser likadana ut.
Hon fick en tubkikare i studentpresent. Med tiden blev det mest mor och dotter som åkte på skådarresor. När mamma Anna körde ville hon lyssna på inspelade fågelläten. ”Det var grönbena, nu följer rödbena” härmar Annika speakerrösten som malde under resorna. Återigen lärde hon sig fåglar liksom i förbifarten.
Men lock- och varningsläten fick Annika lära sig själv. Då upptäckte hon att hon bara behövde höra ett läte en enda gång för att det skulle fastna i minnet. Den superkraften skulle hon framöver få mycket nytta av, inte minst i jobbet.
– Jag stod dessutom med tubkikaren varje dag innan jag gick till skolan och övade på att känna igen de fåglar som sträckte över trädgården, säger hon. Jag kan vara ganska envis.
Att hon skulle plugga biologi på Uppsala universitet efter gymnasiet kändes ganska självklart.
– Jag gör det jag är bra på, tänkte jag.
I slutskedet av utbildningen gjorde hon forskningspraktik. I samband med det träffade hon de forskare som nu sedan nästan trettio år arbetar med stenskvätteprojektet, vilket ledde till jobb som fältassistent direkt efter utbildningen.
– Jag hade ingen särskild relation till just stenskvättor, men att få betalt för att titta på fåglar lät ju bra.
Arbetet är på deltid under april till juni, plus en del datorarbete. Periodvis har hon andra arbetsgivare, som länsstyrelsen och ett miljökonsultföretag. Hon tjänar inga stora pengar men gör inte av med mycket heller. Det knallar på som hon säger.
På fritiden blir det också mycket fåglar, hon ägnar mycket tid åt ekoskådning. (En ekoskådare får bara ta sig runt med muskelkraft, alltså till fots, på cykel, på skidor, i kanot och liknande.) Det har hänt att hon har cyklat elva mil på samma dag för att få se nya fågelarter ute vid kusten och att hon har fått punktering och tvingats leda cykeln två mil för att komma hem. Allt för att, reko som hon är, följa ekoskådarreglerna till punkt och pricka. Annikas rekord är 210 ekoskådade arter på ett år.
Men samlandet är inte allt; hon hämtar kraft, ro och livsglädje i naturen också, och tycker mycket om att vara ute på egen hand.
– Jag gillar mitt eget sällskap, säger hon. Jag känner mig mer närvarande när jag är ensam, då kan jag ha hundra procent fokus på det jag upplever.

Annika spanar med jämna mellanrum mot stenröset där hon sett stenskvättehonan. Första veckan under ruvningen syns fågeln inte till så ofta, men under andra veckan kommer den ut med tätare intervaller för att söka mat. Om Annika ser att fågeln är stressad så vet hon att den ruvar och att kläckning troligen börjar närma sig
Vid nästa tillfälle som stenskvättan flyger ut är Annika snabbt där och pressar in armen mellan stenarna i stenröset. Hon skrapar sig rejält på knogarna och handleden, men det har hon inte tid att tänka på nu. Hon lyser sökande med ficklampan mellan stenarna och hittar boet. Hur många ägg är det? Hon trevar med fingrarna och räknar dem, sedan går hon genast därifrån så att honan kan återvända och lägga sig och ruva igen.
Annika är övertygad om att de har samma känslor för sina ungar som människor har.
– Jag har aldrig varit med om att en hona övergivit boet efter att jag varit där, säger hon.
Att ringmärka små fågelungar kan vara lite marigt. Annika fiskar försiktigt fram dem en och en ur boet och lägger dem i en tygpåse (de uppfattar skålformen i botten som ett bo och håller sig alldeles lugna).
En unge i taget får därefter en aluminiumring med ett slags personnummer på ena benet, och ringar med olika kombinationer av färger på det andra. Annika mäter, väger och fotograferar dessutom ungen och noterar hur många dagar gammal den är. Ringmärkningen av skaran fulsöta nakenfisar, som Annika kallar dem, tar ungefär en halvtimme per kull. Sedan lägger hon tillbaka ungarna och skyndar därifrån. Då återvänder föräldrarna genast till boet.

Annika Rastén älskar friheten med sitt jobb. Hon sköter planeringen själv och får vara utomhus hela dagarna. Det passar henne perfekt.
I vår väntar hennes vänner stenskvättorna i Lagga igen, men innan dess ska hon inventera örnar åt ett miljökonsultföretag i några områden i Dalarna där det planeras vindkraftverk.
– Då behövs en envis, självständig, skarpögd människa som inte har något emot att stå ute i en snödriva hela dagarna. Det är jag.