Jämtländska stickspår

Det snöar på tvären utanför fönstren på Blåhammarens fjällstation. Men det gör inget, inte för oss som deltar i veckoslutsturen på Blåhammaren där handarbete kombineras med telemarkssvängar – alltså en fjälltur där utomhusaktiviteter bara är halva nöjet.
Vi känner oss bofasta, vi ska stanna här i tre nätter. Medan andra tittar på väderprognosen och kliar sig bekymrat i huvudet, tar vi påtår, stickor, virknålar och garner och slår oss ner i rummet innanför matsalen.
– När jag såg den här turen visste jag att jag måste åka. Skidorna, fjället och snön ger adrenalin. Stickning och virkning ger lugn, det är som meditation, säger Lotta Hellgren. Det är en perfekt kombination för mig som människa, och som småbarnsförälder.

Turens ull- och stickguru Karl Almestål, tillika välmeriterad skidalpinist, ska inviga oss i ullens mysterier. Han gräver outgrundligt djupt i en jättestor påse (var fick han plats med den på vägen upp, karln måtte inte ha någon övrig packning!) och lägger upp garnhärvor i naturfärger på bordet mellan oss, sen kommer stickade plagg: mössor, vantar och en brynja.
Plaggen illustrerar på ett utmärkt sätt Karls inställning till att sticka och virka: han vill göra grejer som man har nytta av på fjället, han vill hitta på mönster och modeller själv. Det är inte svårt, men kräver lite mer tålamod än att sticka efter en färdig beskrivning. Man måste alltid vara beredd på att repa upp, det är ofta svårt att få till rätt storlek från början.
– Men det är mycket roligare – och billigare – att göra en mössa åt sig själv än att köpa, säger Karl. Designmössor är svindyra.
Han pratar vidare om ullkvaliteter, svensk landsbygdsutveckling, hur många får besprutas för att man ska bli av med parasiter och om hur man ska tänka om man vill sticka en öronvärmande mössa på rundsticka.
En pappa och hans två döttrar sitter vid bordet bredvid djupt försjunkna i ett sällskapsspel. De märker oss knappt, medan en kvinna blir stående i dörröppningen en lång stund och bara tittar.
– I’m jealous, säger hon.
De som inte har påbörjade projekt med sig börjar nu. Skidguiden Johan Råghall hjälper Lina Ullerstam att göra nystan av en garnhärva. Det trasslar.
– Jag får flashbacks till tiden när jag fiskade mycket, säger han. Och jag minns varför jag slutade.
Det utbyts handarbets- och skiderfarenheter och småpratas om allt mellan barnuppfostran och träningsvärk, men långa stunder är det helt tyst kring bordet. Maska läggs till maska. Man byter färg. En blå rand här kanske? Eller en grön? – Handarbete tar ner en på jorden. Man tittar ner och ser det som först var bara en maska växa och bli till något fint, säger Lotta Hellgren, som har en vackert blågrön, värmande ullsjal kring axlarna.
Den är stickad av hennes farmors växtfärgade garner. Nu ska hon virka en mössa.
Till vardags har hon inte särskilt mycket tid över, det är full fart med jobb, ungar och hus på Alnön utanför Sundsvall. Hennes och Lina Ullerstams barn går på samma dagis.
– Man sitter nästan aldrig en hel förmiddag och stickar som vi gör här, säger hon. Det blir inte av.
Fjällstationens byggnader på andra sidan gårdstunet syns diffust, trots att de bara ligger några tiotal meter bort. Sikten är inte bättre än så. Blåhammaren är en liten ö i fjällhavet. Ytterdörrens fönsterruta skallrar. Det luktar svagt av gammal svett och fuktig ull. Fläkten går för högtryck och linorna i torkrummet dignar av friluftskläder. Vi hade en tuff färd hit igår med plusgrader, regn och stark vind. För Lotta, som har en envis infektion i kroppen men ändå bestämde sig för att gå med, var turen en verklig prövning.
– Men den var viktig, säger hon. Det lyfter hela turen att vi gick hit och inte stannade i Storulvån. Skidåkning ger mig självförtroendekickar. Och så kanske jag har stickat en sjal när jag åker härifrån. Dubbelkick!
– Det känns fint att man liksom kan sticka sig rustad för stormen
Lina Ullerstam gillar att känna på naturens olika sidor, att testa sina gränser.
– Det var skitjobbigt att gå upp hit igår, säger hon. Men jag tänkte aldrig: Bu, vilken dålig semester. Jag tänkte: Yes, nu visar naturen vad den går för – och jag med!
När vi kom fram väntade bastu med utsikt och en middag bestående av krämig rödingsoppa och smörstekt renrostbiff med enbärsgräddsås samt chokladtårta med blåbärsgrädde.
– Det är sjukt gött att få sån här service, säger Cecilia Granéli från Göteborg som är här med sin vän Ingrid Rydström. Jag har bara kört med självhushåll förut.

Det blir telemarksträning efter lunch. Det snöar och blåser fortfarande runt tio sekundmeter, men solen tittar fram ibland och det är inte kallt, temperaturen håller sig strax under nollan. Vi håller till i backen utanför fjällstationen, det är lite lugnare där. Skaren håller. Det är kul, svårt och svettigt att få till mjuka svängar och somliga lyckas betydligt bättre än andra, om man säger så. Jag får i alla fall snygga rosor på kinderna. Det klarnar, nu ser vi ända ner till Storlien.
Direkt efter bastun väntar ännu en lyxig trerätters Blåhammarmiddag. Vi stickar och virkar när vi väntar i foajén och under presentationen av maten, ja ända tills maten står på bordet. Inget kan stoppa oss nu. När jag kommer tillbaka till rummet för att gå och lägga mig finner jag mina rumskamrater på rygg i sina sängar – stickande.
Nästa morgon stiger Lina Ullerstam upp redan klockan sju på morgonen och sätter sig vid ett fönster med utsikt och stickar. Vi andra tar det piano. Alla packar lunchmatsäckar efter frukost och ger oss sedan av utför, åt Storlienhållet. Vädret är klart, solen skiner, skaren bär, lätta skyar av nysnö dansar kring fotknölarna. Lössnö ligger i sjok i sänkorna, det är lite svårt att se i det överväldigande ljuset. Det tar tvärstopp mer än en gång, men även vi som inte är så vana vid att åka utför med turskidor håller oss hyggligt på benen. Väl nere i björkskogen skråar vi över fjällsidan och kommer i lä.
Vi hittar en öppning i skogen där det finns en fin löpa att öva telemarkssvängar på och en klart godkänd lunchutsikt över Enans dalgång in i Norge. Vi äter, blir kvar, vissa envisas med att traska upp och åka ner igen och igen, andra sätter sig efter ett tag och vilar och njuter. Inför hemfärden åker stighudarna fram, vi knallar över soldränkt skarsnö uppför Blåhammarkläppens västsida tillbaka mot fjällstationen. Svetten rinner, mjölksyran bara sprutar i benen där det är extra brant. Men det är så vackert. Sylarna! Helags! Det känns som om det är bara vi i hela den jämtländska fjällvärlden just då.
Vi håller höjd mot fjällstationen. Ingrid och Karl tar ett sista telemark-åk. Hur orkar de? Men vid tanken på bastu, fika och stickning får även vi andra fart på benen.

Lotta Hellgren tycker att handarbete är ett perfekt tidsfördriv på skidturer och vandringar.
– Jag blir kreativ av att vara i naturen, fjällen ger inspiration. De flesta packar nog med en bok, men en stickning väger ju mycket mindre!
Lina Ullerstam har inte stickat på väldigt länge, hemma blir det mest broderi. Men nu är hon halvvägs in i en mössa á la Karl Almestål.
– På den här turen lämnar vi leden för att åka telemark, säger hon. När vi sen handarbetar uppmuntras vi att inte följa mönster. Det är freestyle både ute och inne. Det passar mig perfekt.
Stickning är något som alla borde kunna, säger hon. Män som kvinnor. Det tillhör kulturarvet.
– Att sitta och sticka i en stuga på ett fjäll känns helt rätt, säger Lina.
Både skidåkningen och stickningen inbjuder till självreflektion, tycker hon. Hon har funderat en del över sin vardag. Varför ser den ut som den gör? Dottern Ester går på dagis och helgerna är upptagna av allt möjligt.
– Vi hinner inte umgås så mycket som vi vill. Jag och min man vill nog egentligen leva närmare naturen än vad vi gör. Det tänker jag på.

Det blåser tjugo sekundmeter i byarna när vi på den tredje dagen ger oss av tillbaka ner mot Storulvån. Men det snöar i alla fall inte. Det tar emot, inte bara för att vi inte vill lämna vår ö i fjällhavet, gemenskapen och all den goda maten. Vinden kommer rakt från sidan och gör sitt bästa för att välta alla ryggsäcksekipage över ända. Man går i sin egen värld, det är ingen idé att prata, vinden överröstar allt. När vi kommer över kanten på Ulvåskaftet kan vi släppa på utför, där tappar vinden taget.
Turen går mot sitt slut. Vi har sett tydliga spår efter järv och fjällräv, en jaktfalk cirklande mot en blå himmel, en dalripa hukande invid en krum fjällbjörk. Vi har fått känna på kamel-, samojedhund-, jak-, myskox- och merinoull. Vi har gjort en eller annan snygg telemarkssväng. Avnjutit utsikter.
Det har snöat småspik mot kinderna, glasögonen har isat igen, vantar har flugit iväg i vinden. Vi har vurpat i djup blötsnö med tung ryggsäck och tappat maskor. Skrattat och peppat mycket – och svurit lite.
Väl nere i dalgången möter ett landskap av snödyner med tunga överhäng och istappar som glimmar i den bleka solen. Vi gräver en tio meter lång soffa, äter matsäck, tar en sista stick- och virksession. Saliga. Några travar iväg uppför på skidorna, ett sista utförsåk, kanske två.
– Du skriver väl inte bara om stickningen? säger Cecilia Granéli och ger mig en skarp blick där jag sitter och antecknar. Så att man inte får intrycket av att det här bara är nån sorts syjunta!