Kebnekaise är hemma för mig (Marit Sarri)

Marit Sarri är uppvuxen i Kebnekaisefjällen, i en familj där turismen alltid varit självklar. Som chef för fjällstationen står hon stadigt – också när kriserna kommer.

”Säg upp all säsongspersonal och ställ in Keb Classic”.
Sms:et från STF:s fjällchef nådde Marit Sarri, platschef på Kebnekaise fjällstation, den 25 mars. Stationen hade då haft vinteröppet i en månad. Allt rullade på som vanligt. Tillgången på både snö och gäster var god. Den 14 mars hade man arrangerat ett lyckat bröllop med 60 tillresta gäster.
Så, i slutet av mars, hände allt snabbt. Folkhälsomyndigheten avrådde från icke nödvändiga resor inom Sverige. STF stängde alla sina fjällstugor, mitt under högsäsong. Fjällstationerna höll visserligen öppet ett tag till, men avbokningarna rasade in. Med bara någon veckas varsel stoppades vinterns stora evenemang: den årliga toppturstävlingen Keb Classic som lockar närmare 150 deltagare och följeslagare till fjällstationen. På några dagar gick verksamheten från gasen i botten till tvärbroms – inte bara på Kebnekaise och inom STF, utan i hela besöksnäringen.

Snart var bara några få anställda kvar på fjällstationen – alla permitterade på deltid med statliga stödpengar. De tog hand om det fåtal gäster, mest norrbottningar, som dök upp trots pandemin. Receptionschefen skötte in- och utcheckningar. Restaurangchef och kökschef fixade maten och platschefen Marit diskade och serverade.
När anläggningen sedan stängde helt, ett par veckor tidigare än planerat, åkte Marit Sarri raka spåret ner till familjens hus i byn Nikkaluokta – 19 kilometer nedanför fjällstationen och där bilvägen från Kiruna tar slut.
I Nikka, som Marit kort och gott säger, finns släkten sedan fyra generationer. Nästan lika länge har byn varit knutpunkten för Kebnekaiseturismen. När Marit växte upp körde hennes pappa och farbröder turisttrafik med båt, transporterade proviant, gasol, virke och annat turisterna behövde. Andra släktingar drev matservering och stuguthyrning. Barnen, inklusive Marit och hennes syskon, fick hjälpa till lite här och där; de var hoppilandkallar på turbåtarna, torkade brickor i fiket, stod i reception eller jobbade i köket lite. Familjen samarbetade tidigt med Svenska Turistföreningen.
– Jag har värdskapet och bemötandet i blodet, säger Marit. Jag är fostrad in i det.
Hennes faster var föreståndare på Kebnekaise fjällstation, så hon och syskonen var ofta där och lekte med sina kusiner och andra fjällkompisar.
– Vi utforskade området ordentligt, säger hon. Bland annat friklättrade vi på husberget Kaipak, det var nog tur att ingen vuxen visste det! Och när stationen var tom på gäster lekte vi kurragömma här.
Att Marit själv skulle basa över fjällstationen en dag hade hon förstås ingen aning om. Men så blev det. Hennes samiska bakgrund har varit en fördel i jobbet. Kontakten med samebyarna är regelbunden och att förvalta förtroendet är viktigt.
– Nikkaluokta och Kebnekaisefjällen är hemma. Jag är byns dotter.

Marit Sarri är van att hantera krislägen. Det är faktiskt en av hennes specialiteter. Innan hon tog jobbet som platschef på fjällstationen arbetade hon under 25 år som akut- och intensivvårdssjuksköterska och var dessutom samordnare i flygläkarjouren och Svenska nationella ambulansflyget i Umeå.
– I ett krisläge blir jag fokuserad på att lösa problemen, det ena efter det andra. Jag är en operativ människa som gillar samarbetet som uppstår i krissituationer och jag trivs när jag inte riktigt vet vad som ska hända, säger hon.
På en fjällstation uppstår förstås en annan sorts kriser än inom akutvården, men Marits kriskvaliteter fungerar även här. Hon berättar om ett dygnslångt strömavbrott sommaren 2019, mitt i högsäsong. Den gången hade man tvåhundra boende på fjällstationen och tvåhundra tältande gäster utanför och lyckades med trix och fix hålla verksamheten igång ändå – trots att varken köksutrustning eller vattentoaletter fungerade.

Coronakrisen 2020 var av ett helt annat slag. När stationen stängt efter vintern insåg Marit att anspänningen trots allt hade tärt rejält på henne. Hon tillbringade mycket tid till fjälls, funderade och sammanfattade. Snön låg länge in i maj, det var en härlig vårvinter kring Kebnekaise. Samtidigt kunde hon i datorn följa hur bokningarna störtdök inför sommaren. Större grupper utländska gäster och många 70-plusare bokade av. Ovissheten var svår; skulle det ens bli en sommarsäsong?
– Vi levde i ett vacuum då, säger Marit. Samtidigt var jag tvungen att tänka framåt. Vad skulle svemester-trenden kunna innebära för oss?
Hon började, trots allt, rekrytera personal för sommarsäsongen och lade tillsammans med de kvarvarande kollegorna upp en plan A, B och C. Det var bra det. För det kom en sommar då svenskarna fick börja resa igen.
Marit Sarri är nöjd när hon berättar om hur fjällstationen corona-anpassades på olika vis för att minska trängseln i högsäsong. Det blev färre boende än tidigare per rum rummen, och diverse anpassningar av flödena i matsal, reception, gästkök och butik. Personalen har fått vänja sig vid att tjata om att hålla avstånd, men majoriteten av gästerna har varit förstående och hjälpt till, tycker Marit.

Men hon kan konstatera att en överraskande stor del av gästerna som i år tältat vid fjällstationen har haft urusel utrustning och undermåliga kunskaper, både om friluftsliv i fjällen och platsen de kommit till.
– Det kan ju blåsa 24 sekundmeter och regna på tvären här, säger Marit. Det ska man veta innan man kommer hit.
Att vistas vid ”Sveriges tak” kräver viss respekt, både inför snabba väderomslag och en känslig fjällmiljö. Marit berättar om besökare som slängt upp enkla och sladdriga tält lite var som helst, tillbringat några dagar här och sedan lämnat sitt tält där det stått när de åkt hem – ibland fullt av sopor, utrustning och smutsiga och blöta kläder.
Det händer i och för sig några gånger varje år, säger Marit, men i år har personalen fått ta hand om över femtio övergivna tält. Dessutom har mycket utrustning slängts i sopcontainrarna.
– Det är lite chockerande, säger Marit. Det och nedskräpningen på fjället har varit baksidan av det här med svemester för oss.

De kvarlämnade tälten har visat att det kan behövas bättre kommunikation för att beskriva fjällstationen, omgivningarna, vad man kan förvänta sig här. Ännu tydligare än tidigare har också varit att under högsäsong: mitten av juli till mitten av augusti, är det fullt fart och ganska trångt på Kebnekaise fjällstation. Den besökare som önskar ro och tystnad bör vänta tills den ruschen är över.
– Sensommaren kommer med en annan luft och lite lugnare gäster, konstaterar Marit.
Själv gillar hon både när det myllrar av folk och när det är glesare mellan besökarna. Hon längtar faktiskt nästan aldrig bort. Hon har visserligen också ett boende i Kiruna, men barnen är vuxna nu och sambon trivs lika bra som hon på fjället och i Nikkaluokta.
– Jag är här jag vill vara, säger Marit Sarri.