Låtskrivarnas landskap

Bra låtskrivare berättar i sina texter något om både sig själva och om dem som lyssnar.
Ibland lyckas de av bara farten synliggöra en bit av Sverige.
Följ med på en spaning efter de bästa självgeografiska låtarna.

Sextio meter över havet på Nybohovsbergets krön, omgivet av Södertäljevägens, Hägerstensvägens och Essingeledens vallgravar av asfalt, ligger bostadsområdet Nybohov.
Det stod färdigt i mitten av sextiotalet och är faktiskt ganska pampigt, på ett lite sovjetgrått sätt. Trivsamt att bebo är det också sägs det, men på håll ser det onekligen mer ut som en befästning än som ett hem. Om man alls ser det.
Själv hade jag passerat den stockholmska närförorten Liljeholmen åtskilliga gånger, kanske svept med blicken över Nybohovsberget, men jag hade inte sett de mäktiga längorna däruppe.
Inte förrän jag fick syn på dem i en sång.
”Här från tio trappor upp
ser man hela Nybohov
som ett fort av ljus i natten
Och en ström av tyst trafik
på tjugo meters höjd
över vikens träd och vatten”
Se där, ett svenskt hörn som kanske aldrig besjungits förut.
Jag lade det till min samling.

Jag har alltid varit svag för låtskrivare som (åtminstone då och då) förankrar sina berättelser på faktiska platser. Jag har samlat och prickat in i geografin och med tiden har ett musikaliskt kartskikt vuxit fram, ovanpå det topografiska.
Denna Sverigekarta är både spretig och ofullständig. Innanför huvudstadens tullar har de geografiska referenserna hopats ända sedan Bellmans tid, men övrigt består landet av enstaka fläckar av någonting i ett annars obesjunget ingenting.
Men det är samtidigt härute i resten av Sverige – i förorterna, småstäderna och landsbygderna – som en låttext verkligen kan betyda något. En rad till om Södermalm – jaha? Men en som sätter Bredäng, Lesjöfors eller Näsåker på kartan!
Så låt oss lämna Stockholms innerstad därhän, och hålla oss till resten av landet. Och låt oss inventera musikens någorlunda samtida mittfåra och bortse från framlidna storheter som Evert Taube och Dan Andersson.
Vad får vi då?
Vi får en karta över Sverige där den verkliga landsbygden nästan helt saknas. Per Persson (han med Perssons Pack) placerar en flickvän i Kammahav, mest för att byn har ett så förbryllande vackert namn. Stefan Sundström längtar till sin pappas Dalarna i Vikmanshyttetrall och till Hälsinglands flower power-bygder i Skogsnäs, men så är han också själv ett enda stort undantag: en Farstas Mick Jagger som blivit surmörtsguru och snusodlare.
I övrigt är det ont om rena landsbygdsskildrare. Då är det bättre bevänt med de små och mellanstora städerna, inklusive Håkan Hellströms Göteborg.
Låt oss till exempel resa till Norrköping. Där går Markus Krunegård på återbesök i sin barndomsstad, på samma gata där han en gång höll sin pappa i handen:
”…nu är det jag som skjuter fram barnvagnen
Går på promenaden bland löv och minnen
från barnens Vasalopp till full på studenten”
I samma stad men en generation tidigare sitter Plura Jonsson som liten pojke tre trappor upp i fönstret på Sankt Persgatan. Med gapande mun tittar han ner på motorcykelgängen utanför Rialto, på Zamora och Bajdoff, på Miss Norrköping och en förbipasserande Floyd Patterson på ett lastbilsflak. Sången (en av Eldkvarns finaste) heter Alice. I andra låtar har han besjungit spårvagnarna, fabrikernas tomma tegelskal och favoritkaféet Broadway på Broddgatan.
Ja, Norrköping är stort och tydligt på Sverigekartan.
Annika Norlin, alias Säkert!, går genom en annan barndomsstad i Sanningsdan, det är rötter och oförrätter om vartannat (”nej jag vill inte gå på återträff och återträffa dig”) och det sägs inte rakt ut men man vet att det är Östersund. Lägg till detta bandet Vapnets album Jag vet hur man väntar, där låtarna är döpta efter Thoméegränd och andra gator i staden. Ja, Östersund intar en självklar plats på kartan.
Detsamma gör Trollhättan tack vare Peter LeMarc (eller Peter Fransson som han hette när han växte upp i staden). ”Hon bodde på fel sida älven i en nedlagd mjölkbutik. Jag var hennes unge älskare från Stallbackas bilfabrik.” Sången heter Little Willie John, bilfabriken är SAAB, ”fel sida älven” är stadsdelen Strömslund.
I 17 år minns Veronica Maggio hur hon satt och dödade tid vid Fyrisån i Uppsala. Linköping, ännu en barndomsstad, skildras utan att uttryckligen nämnas i Lars Winnerbäcks Söndermarken, full av exakta bilder från sällan besjungna vardagsmiljöer:
”Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu”
Även kranskommunerna runt Stockholm har sina skildrare. I Ack Sundbyberg definierar Oskar Linnros sitt ursprung: ”Förortsbarn, vi blir aldrig som dom från stan”. Stefan Sundström minns gympasalens terror och skogarnas frihet i Latlåt från Farsta. Ulf Lundell har inte bara prasslat med stålar och fått på skann i Stockholms City, köpt rom i regnet på Söder och målat himlen över Västerbron gaslågeblå. Han har även gått på Promenaden i Norrköping, skådat månen över Haväng och – inte minst – skrivit vackert och innerligt om uppväxten i ett Nacka som då var betydligt lantligare än det är idag. När han var tio fick han sin första grammofon i julklapp, och en bok av äventyraren Rolf Blomberg:
”Jag kan känna lukten av nejlika, saffran och glögg
och värmen i huset och tryggheten där
Jag var tio år den gången och snöflingor föll
en juldagsmorgon långt ifrån här
Min far satte kärvar i björken och domherrar kom och åt
Uppför Rio das Mortes styrde Blomberg
i sin ranka, vingliga båt.”
Till och med Thåström har börjat intressera sig för sitt ursprung. Det skulle man inte ha gissat för femton år sedan, när han väsnades som värst i Amsterdam. På albumet Skebokvarnsv. 209 skriver han ett brev till en gammal vän som fortfarande bor kvar på tionde våningen i Högdalen med utsikt över det gemensamma ursprunget; på albumet därpå bekänner han: ”Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund, det visste jag inte ens själv om för ett år sen”.
Det sägs att rockmusikens själ är flykt och frihet, uppror och obundenhet. Men när fan blir gammal börjar han släktforska. Nyckelord som framåt och bort härifrån får med åren sällskap i ordförrådet av bakåt och varifrån.
Det tycks mig, när jag ser ut över Sverigekartan, som att jag är en genre på spåren. Självbiografiskt stoff, betraktat från en mer eller mindre medelålders position och förankrat i konkret geografi.
Självgeografi.

Tomas Andersson Wij har en liten arbetslokal, ett slags studio/kontor/skrivlya, i en nedlagd kexfabrik på Södermalm i Stockholm. Huset har kvar en aning av industri, kanske finns det rentav lite kexsmulor kvar längst ner i springorna mellan de oslipade golvbrädorna. Sångaren och låtskrivaren har sju album bakom sig och ett porträtt av Dylan vid skrivaren. I hörnet ett mycket litet trumset, i boktravarna på sängbordet ligger såväl Jesper Waldersten som James Joyce.
Det är Tomas Andersson Wij som har skrivit raderna om Nybohovs fort av ljus i natten, de öppnar Vi går ut ikväll på senaste albumet. Det var ingen slump att han fick komma till tals först i den här texten, han är mer självgeografisk än de flesta. Såhär låter det i Långa vägen hem:
”Det är så högt här
att jag ser trakten
som jag kommer från
Husen på Åsen
och längst där borta
Bredängs vattentorn”
– Jag har inte tänkt på det som ett medvetet grepp. Men det finns en kraft i platsen. Den binder ens historia, förankrar minnena.
– Varje plats har sin ton och själ, sin speciella stämning. Själva arkitekturen kan berätta något; om Sverige, om människosyn, om politik. Hur får de där platserna människor att känna sig? Jag har starka minnen av hur jag och mamma gick genom Bredäng, ödsligheten man kände mellan de där stora huskropparna. Och så Delsbo, hur jag fantiserade om vad som fanns bortom de blå bergen. Det var en besjälad plats.
Där har vi de geografiska polerna i hans låtskrivande: förorterna söder om stan där han växte upp och där han bor idag med sin familj, ett stenkast från Nybohov. Och så Hälsingland, som hans mamma lämnade bakom sig. Han har skrivit om andra platser också, om Malmö till exempel, vars moderna historia fascinerar honom: från stadsfadern Eric Svenning som dränkte sig i sundet med partinål på finkostymen, till Rosengård där mobben eldar daghem.
Men Bredäng, Fruängen och Hälsingland återkommer.
”Hälsingland
morsans land
Världen är nån annan stans
Jag har vart där ute men alltid vänt tillbaka
Till markens doft av evighet
Till dum och simpel långsinthet
Och spåren genom skogen till mitt hjärta”
Nu låter det kanske som om Tomas Andersson Wij är någon sorts hembygdsrockande geografimagister – så är det inte. Sångerna handlar egentligen om något annat, en inre värld med mer irrationell geografi. Men så finns de konkreta bilderna där som gör att låten äger rum.
Det som åstadkoms är autenticitet. Självgeografin är som ett kontrakt med lyssnaren: detta är på riktigt, det här är min plats, det här är jag.
När platsen inte är låtskrivarens egen utan bara passeras i förbigående fungerar likväl konkretionen som en äkthetsmarkör. Det gör skillnad att Laleh står vid Bjurö klubb och ser ut över havet, inte på en namnlös strand i ingenmansland i allsköns värld. Eller att Annika Norlin funderar över om partnern kanske var på Holmön eftersom hon inte får något svar när hon ringde telefon. Den geografiska detaljen säger: det här är inte vilket påhitt som helst, det här är så sannolikt att det nästan är sant.
Tvärtom mot vad man skulle kunna tro kan de personliga detaljerna göra berättelsen mer allmängiltig. Folk känner igen sig, ibland så till den grad att det kan kännas problematiskt, åtminstone för Tomas Andersson Wij.
– Jag kan få brev där det står saker som: ”jag älskar låten ’Hälsingland’ för jag kommer själv från Hälsingland”. Då kan jag bli orolig för att detta kanske är ett ytligt sätt att knyta an till folk; att det liksom räcker med att droppa Örnsköldsvik för att Örnsköldsviksborna ska gilla låten. Men samtidigt är det något fint i detta, för identifikation är tröst. Vi behöver texter som handlar om vår värld.
– Många av de här platserna kan tyckas vara både fula och tråkiga, men det finns poesi också i dem. Det har alltid varit författarens uppgift att synliggöra det som ligger strax utanför synfältet, lyfta upp det som har låg status. Det finns en poesi i dagmamman som står och röker på balkongen med utsikt över den lilla förortsskogen. Åtminstone i efterhand. När man levde i det som barn var det kanske bara tristess.
Tomas Andersson Wij lutar sig tillbaka i fåtöljen. Provar att lägga upp fötterna på soffbordet. Tar ner dem igen.
– Jag tror det finns två sorters människor. De som bejakar att de kommer från en plats. Och så de som låst och slängt nyckeln till det förflutna; det är de människorna som kallar min musik nostalgisk. Men det handlar inte alls om nostalgi, det handlar om ett sätt att se på världen: man kan inte göra sig fri från det förflutna, platserna finns där i dig vare sig du vill det eller inte.
”Hälsingland
mitt eget land
Det var här jag tappa min första tand
Och här så ska jag spotta ut den sista
Det är lördagkväll på en bygdegård
Och jag går fram till mikrofon
Och sjunger du är inte ensam om att bära denna längtan”

– Jag är en riktig sucker för geografiskt förankrade låtar.
Lars Nylin är musikjournalist med ett ben i musikindustrin. Det var han som en gång gav Tomas Andersson Wij skivkontrakt efter att ha hört hans Landet vi föddes i. Få har bättre utsikt än han över musiklandskapet.
– Lasse Dahlqvist är ett kul exempel. Han bodde på Lidingö, sjöng sjömansvisor om Västkusten och skrev samtidigt sånger till flera av Edvard Perssons skånehyllande filmer. Idag skulle man inte drömma om att göra så, det vågar man inte. Ska det vara geografiskt ska det vara självupplevt.
Den svenska vistraditionen finns där utan tvekan i den självgeografiska genrens stambok, men en minst lika viktig influens är det episka amerikanska country- och storstadsbluesberättandet. Enligt Nylin var Ulf Lundell den första som hittade formeln; ett ofta ganska deppigt flanerande genom den egna geografin. Efter honom lufsade, var och en i sin geografi och sin tidsanda, Plura Jonsson och Lars Winnerbäck. Med flera. Män.
– Man blir överraskad om man hör en låt av en kvinna som går omkring i en konkret geografisk miljö, för det har varit så ovanligt, säger Lars Nylin.
Ja, genren framstår onekligen som väldigt mansdominerad. Det saknas sannerligen inte lysande låtskrivare som också råkar vara kvinnor – Robyn, Eva Dahlgren, Anna Ternheim, Stina Nordenstam, Kajsa Grytt, Marit Bergman, Veronica Maggio, Pernilla Andersson, Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Laleh, Maia Hirasawa och så vidare – men det tycks mig som om de flesta håller en rejäl distans till den självgeografiska genren. Platsen är hos Järvinen (när den till sist dyker upp) snarast en metafor för ett sinnestillstånd:
”…du verkar kunna göra allting till något
du gör sommaren till saknad och sedan gör du
varje höst till snöstorm på Götgatan i mig”
Kanske är obalansen helt enkelt ett arv från andra sidan Atlanten, från den stora förebilden i det här sammanhanget. Där är det de manliga artisterna som mutat in landskapet de lever i och – inte minst – färdas genom.
Möjligen är Sverige för litet för att rymma den där riktigt storslagna hobo-romantiken, där frihetsdrömmar målas med färgen från ortsnamn och vägnummer. Tack och lov, höll jag på att säga. Ulf Lundell har nog gjort sina försök, men i Blå Range Rover – den kanske geografiskt mest konkreta av hans rymma-ut-på-vägen-sånger – går färden raka vägen mot ett äktenskapligt sammanbrott via en punktering strax söder om Linköping och ett motorhaveri i ett skogsparti norr om Halmstad. En kartbild över manlighetens avigsida gestaltad som en resa genom Sverige. Det känns så oromantiskt och autentiskt att det nästan gör ont att lyssna på.

The brotherhood of svensk självgeografi. Är det dit den här Sverigeresan har fört mig? Medelålders manliga artister dras till en manligt dominerad genre och beundras för detta av mig och andra män i åldersspannet mellan Winnerbäck och Lundell.
Är detta rentav själva förklaringen till att självgeografi fortsätter att vara en genre dominerad av män? Reviret är så grundligt inpinkat av manliga förebilder att det blivit frånstötande för kvinnliga låtskrivare.
Tomas Andersson Wij kan förstå om det blir så. Även han har problem med att förhålla sig till den bredbenta traditionen, säger han.
– Och då är jag ändå man.
Kajsa Grytt känner sig än mer obekväm. Hon har gått sin egen väg genom det svenska musiklandskapet i många år, först med Tant Strul, sedan i duo med Malena Jönsson, slutligen som soloartist. I hennes texter finns glimtar av namngivna platser – Camargue, Chipiona, Ground Zero – men de ligger oftare utomlands än i Sverige. Hon kan uppskatta de enstaka geografiska glimtarna hos Dylan, men … nej det stannar där, svensk manlig självgeografi intresserar henne föga.
– Är det inte lite Jack Kerouac, lite roadmovie?
Hon har egentligen inget emot geografisk konkretion i texter. Det kan vara en effektiv inbjudan till lyssnaren, det kan funka bra eller dåligt beroende på hur det görs, menar hon. Allt handlar om fingertoppskänsla.
– Jag är lite nyfiken själv på varför jag inte använder det greppet. Jag skriver egentligen om konkreta platser ganska ofta i mina låtar, men jag sätter sällan ut namnen på dem, jag tror jag tycker det är roligare om man inte vet allt det konkreta, texterna blir mer fritt associativa då.
– Det är klart att jag skulle kunna sjunga om Hasselö utanför Västervik, där mitt lantställe ligger. Jag har skrivit låtar om själva stämningen där, allt i mina texter som handlar om naturen, havet, stränderna utgår från den platsen. Men att jag skulle skriva ut Hasselö, och så skulle alla Hasselöbor bli glada – nej det skulle bli så … Carl Antonstk.
Själv är hon uppvuxen på Söder i Stockholm och någonstans i en pärm finns låten om hur hon aldrig lyckats bryta upp och flytta därifrån. I den sången finns de där i all sin konkretion; platserna hon hängde på som tonåring; fotbollsplanen vid Sofia, Vitabergsparken, Fåfängan. Stockholm är Kajsa Grytts självgeografiska snedsteg.
– Det är lustigt, även själva musiken i den låten är lite Dylansk, lite i den traditionen. Dom som hört den tycker den är jättebra, lite romantisk och så, men jag vet inte vad jag ska göra med den riktigt.
Sången är fortfarande oinspelad, och förmodligen kommer den inte heller med på nästa album som hon just nu skriver låtar till.
– Jag vet inte var den passar in i det jag håller på med. Den är lite gubbig, helt enkelt.

Till sist får jag ändå höra den där outgivna sången, avskalat framförd till ett par akustiska gitarrer. Den går rätt in i ett hjärta för Södermalm jag inte visste att jag hade. Det är Söder som en hembygd, inte en image.
Naturligtvis är det så; det behövs bra texter inte bara om det oglamorösa landsbygdssverige jag själv kommer från, bor i och suktar efter verklighetsförankrade bilder av. Det behövs låtskrivare (av alla kön) som gör alla delar av landet verkligare och synligare: de uppskrivna prestigestadsdelarna och de nedslitna miljonprogramskåkarna, nyponbuskarna, komvuxkorridorerna, myrarna och bergen. De där ställena har en historia att berätta. Den handlar om oss.
Det som sjungs finns.