Lyssna på nornan

Att falla på knä är inte nog. Man måste ännu djupare ner. Därför ligger jag här, platt på magen i en jämtländsk granskog.
Det är vad nornan gör. Den välter omkull en.
Jag hade nog förväntat mig någonting större, men nornan är en dvärg. Tur är väl det, för hade den varit större hade den nästan varit vulgär. Nu är den istället den mest utsökta lilla bonsai-orkidé man kan tänka sig, en gåva till ögonen med rosett av skära sidenband på.
Växten avviker så starkt från skogens grundfärg att den känns nästan överjordisk. Men de små tofsarna kring öppningen till blomkalken ser ut som håren som börjar växa i öronen på män i min ålder, tänker jag för att komma tillbaka ner på jorden igen.

Det krävdes inga strapatser för att hitta den. Bilen står tjugo meter bort, vid parkeringen till Ol-Nilsbodarna i Jämtland. Skogen vi befinner oss i är ett biotopskyddsområde, ett slags naturreservat i miniatyr, och Bengt Petterson behövde bara ta några steg, sen utbrast han:
– Har man sett på fan, där står dom.
Bengt har nornaögon. Han har ögon för de flesta växter efter ett yrkesliv som naturvårdare på länsstyrelsen och en fortsatt gärning efter pensionen som floraväktaransvarig för Jämtlands län, vilket betyder en förfärlig massa letande efter och räknande av hotade växtarter. Hemma i trädgården utanför Nälden växer både låsbräken och ängsgentiana – den sistnämnda är på god väg in i huset, ett exemplar blommar i fotskrapan vid förstubron. Men nornan är, tillsammans med mosippan, den som har honom i hårdast grepp.
Jag förstår honom. Jag har aldrig ens sett växten förut – jag har varit fast ändå.
I många år har jag levt med en föreställning om att det vackraste en skog kan åstadkomma är norna. När jag helt nyligen snubblade över Carl Fries ”Skogland och fjäll” i bokhyllan förstod jag var fröet hade såtts. Jag slog upp boken vars omslag avbildar just en norna, och snart hittade jag raden. Jag hade glömt den, men den hade inte glömt mig.
”Från Norrland kom ett ilbud: Calypso blommar. Kan du flyga hit upp?”
Sitt vetenskapliga namn, Calypso bulbosa, har nornan efter mytens nymf Calypso som med sin dragningskraft höll Odysseus som inte alltför ovillig fånge i sju år på ön Ogygia. Namnet är väl valt, orkidén har oavvislig karisma. Även de där korta meningarna av Carl Fries har dragningskraft. De försätter mig i samma sköna stämning som författaren Bruce Chatwins legendariska telegram där han oväntat sade upp sig från Sunday Times med orden: ”Gone to Patagonia for six months”. Några korthuggna ord som förmedlar samma uppmaning om att gripa sin dröm när tillfälle bjuds – i stort eller smått.
Nu, när jag är femtio på det femtioförsta, kom till sist budet. Calypso blommar.

Ol-Nilsbodarna räcker inte för att mätta suget, så vi far till Långstrandberget i Ragunda och gör som nornan, söker fuktstråken; det som skogsproffsen kallar rörligt markvatten. Bengt Petterson har kartan i huvudet (han hittar alltid i skogen, men slutade aldrig gå vilse i länsstyrelsens fem våningar höga kontorskomplex i Östersund). Varje gång han stöter på en blommande norna läser han av gps:en, sätter munnen mot sin gamla kassett-diktafon och talar in koordinaterna. Han ser ut som en hemlig agent, förklädd till botanist.
Här finns folk också, inte bara nornor. Mitt i skogen sitter Karl Drakenberg från Sikås och Sara Sandström från Hammerdal och fikar. Framför sig har de ett tjugotal blommande nornor. Sara är här för andra gången, Karl är veteran, han har återvänt till Långstrandberget årligen sedan början av 1990-talet. Så är det: nornan gör detta till en skog man vill vara i; en plats att öppna sin termos på.
– Men kaffet är slut, beklagar Sara. Vi borde ju haft så vi hade kunnat bju’. Fast vi har fyra plommon, vill ni ha?
Bengt Petterson avböjer. När han själv tar matpaus en stund senare plockar han fram en rå korv ur packningen och äter den rakt av, som en morot.
– Jag håller mig till kryddkorv och bullar, som magen är van vid. Det lever jag på hela sommaren.
Vi har alla våra särskilda behov. Korv och bullar åt en jämtländsk floraväktare. Rörligt markvatten åt en sällsynt granskogsorkidé. Men en fuktig skog på kalkrik grund är bara början, för att det ska bli norna måste fler hjälpa till. Precis som alla andra svenska orkidéer är nornan beroende av underjordiskt samarbete. Orkidéfrön är så små att de är hjälplösa på egen hand, så snart de hamnar i jorden måste de knyta band med en viss sorts svampar som kan ge dem näring den första tiden. Alla orkidéfrön är neonatala, svamparna deras kuvös.
När det till sist finns blommande nornor måste någon pollinera dem. Även här har nornan en typisk orkidé-strategi: den bluffar. Favoritväxten för skogens humlor så här års är blåbär, och nornans blomma är samtidigt med, och har ungefär samma färg som, blåbärsblommor. Det är säkert ingen slump. Den stora orkidéblomman ser för otränade humleögon ut som en fantastisk nektarkälla. I själva verket är den kattdjursfläckiga blomkalken tom på belöning, växten får sin pollination utan att lämna något i gengäld.
Med sin närvaro i Ol-Nilsbodarna och Långstrandberget berättar alltså nornan att där finns rätt sorts skog och rätt sorts partners. Den berättar något annat också: att skogen aldrig kalhuggits. Nornan tål enligt Bengt Petterson inte tunga skogsmaskiner och avverkningar som radikalt förändrar vattenförhållandena i marken.
Ja, där står nornan i sitt nät av beroenden: av svampar och av humlor och av oss på gott och ont. Och här ligger jag. Omkullvält.

Jag tycker om att träffa nya arter. Det finns nog ett drag av samlarens jakt på tillfredsställelse i denna förtjusning, även om jag inte håller mig med någon egentlig samling ens på pappret. Med några års mellanrum kan jag få för mig att summera hur många olika fåglar eller dagfjärilar eller orkidéarter jag sett, men jag glömmer bort antalet lika fort och håller ingen aktuell statistik.
Och så är det ju … vad ska man kalla det? … kompetensglädjen. Man lägger ytterligare en art till de bekantas skara; dem som man känner igen. Jag tänker på hur författaren Fredrik Sjöberg ligger på rygg i gräset och betraktar molnen i boken ”Flugfällan”: ”att under en sådan sommarslummer känna igen det intensiva och alldeles egna ljudet av en hastigt förbiflygande narcissfluga är trivsamt av det enkla skälet att kunskap förnöjer.” Precis så är det. Inte för att jag känner igen en narcissfluga på surret. Men principen.
Fast det finns någonting mer också, bortom samlarvurm och känna-igen-lycka. En art är ju inte bara ett namn och några kännetecken. Den är summan av evolutionens vedermödor med just denna lilla skvätt ur livets genpool. Arterna är berättelser: om platsen och dess historia och om artens relation till andra arter – däribland oss.
Varje sådan berättelse ger en skärva av förståelse för det sammanhang jag vet att jag tillhör, men som samtiden är så bra på att fjärma mig ifrån. I mötet blir jag inblandad i naturen igen. Det är nog därför jag är här – egentligen – på samma sätt som många som är ute och fiskar hela sitt liv inte alls är ute efter fisk – egentligen.

Alla arter bär berättelser, men somliga är tydligare än andra. Nornans skönhet gör den till en god storyteller, som det heter nu för tiden. Dess berättelse – om den utsatthet det innebär att ha särskilda behov – är stark. Folk öppnar sina termosar och sätter sig i nornans skog och lyssnar, om inte med öronen så med hjärtat.
Så gör man inte i vilken skog som helst. Många produktionsskogar ljuder så enstämmigt att de blir ganska sorgliga att lyssna på och vara i. Där sitter man inte och fikar i onödan. Det är ingen slump ¬– rationellt brukade skogar ska vara enstämmiga och lika varandra. Drömskogen för en skogsägare som tänker enbart på ekonomi (om sådana finns) är en skog som bara säger en enda sak överallt: till exempel gran.
Frågar man däremot skogen själv vad den vill – det vill säga om man ger den tid att leva i sin egen takt och följa platsens naturgivna förutsättningar – svarar den med att vara så olika som möjligt från plats till plats och ljuda så mångstämmigt som möjligt på varje ställe.
Om man tycker det är viktigt att skogen får fortsätta förverkliga sig – att det finns hemlighetsfulla fickor i samtiden där allt inte handlar om vinstmaximering – har man all anledning att tacka arterna därute. De kan ge den kraft och de argument som behövs för att samhället ska kunna skydda värdefulla skogar.
Och de kan berätta varför bara skydd inte räcker.

Naturvården har alltid lyssnat mer på somliga arter än på andra. Det kan tyckas orättvist, men har också en praktisk poäng: arter med starka röster kan tjäna som ombud för många andra som det är svårare att höra.
Sedan några decennier har detta representantskap formaliserats i begreppet signalarter. En signalart ska vara så kräsen att den med sin blotta närvaro berättar att skogen har höga naturvärden, men den ska också vara tydlig och lätt att känna igen. Finns det ett tillräckligt antal signalarter i skogen vet man – utan att lägga veckor och månader på att göra en fullständig kartläggning – att det också finns ett myller av andra. Så kan svampmyggor och stövsländor få skydd i lä bakom nornor och gullpudror.
Fast en signalart måste förstås inte vara snygg. När biologen Mats Karström upptäckte och räddade Luottåive urskog tre mil söder om Jokkmokk i slutet av 1980-talet (se sidan xx) var det kanske första gången som svampar och lavar användes som främsta argument. (Begreppet signalart var inte myntat på den tiden, men principen var densamma.) Fram till dess hade det mest varit omslagsfåglar som pilgrimsfalk och havsörn och kändisväxter som norna och guckusko som hade räknats. Nu kom Karström dragandes med rynkskinn, en vedsvamp som ser ut som huden på baksidan av pungen!
Att han använde svampar och lavar beror på att de – särskilt i norra Sverige – bättre än några andra visar vad en plats har varit med om. Deras närvaro kan exempelvis vara ett kvitto på att de mänskliga ingreppen varit begränsade; att skogen fått vara skog under lång tid; att det funnits gott om död ved. Berättelsen om platsens särart är egentligen det viktiga i sammanhanget, inte arterna på listan, menar Mats Karström. Men det går inte att komma ifrån att en rejäl artlista har en speciell och mycket välkommen egenskap: den är någonting mätbart som kan ställas mot ett ekonomiskt faktum och ibland rentav vinna.
– Arterna är verktyg helt enkelt, och som verktyg är de helt fantastiska, säger Mats Karström där han står i en myrkant i Luottåive.
Att det i själva verket är kärlek till det sköna och längtan efter delaktighet som driver hans kamp misstar sig ingen på som hört hur mjuk i rösten han blir när han berättar om favoritskogar och favoritarter. Att hålla en bombmurkla för första gången är som att få hålla i ett nyfött barn, säger han (men tillägger att svampen idag är fridlyst, så numera får man nöja sig med att böja sig ner och klappa). Känslor av det slaget har han dock lärt sig att stänga av i kontakten med myndigheter och skogsbolag:
– Jag vet att jag blir misstrodd annars. Om jag hade använt känsloargument istället för artlistor hade den här skogen varit ett hygge idag.

Men nu står urskogen i Luottåive här, och är sig själv i högre grad än kanske någon annan skog jag varit i. Och mitt i härligheten: doftticka!
Jag har läst hos Kerstin Ekman om denna svamps fruktkroppar, till färgen gulvita som fjällkons gräddiga mjölk, som spricker fram ur gamla gistna sälgar i norra Sverige och sprider den mest förunderliga lukt.
Jag har aldrig dock mött en levande ticka i skogen. Inte förrän nu.
– Är du beredd? Runda nu den här trädstammen, säger Mats Karström.
Doften – en varm, mild anisarom med inslag av bittermandel – är inte bara en njutning i sig, utan också en länk till de nordliga skogarnas kulturhistoria. Svampen har använts till att parfymera lakan i linneskåp och en hel del annat. Carl von Linné beskriver i Iter Lapponicum, den lappländska resan från 1732 – och kyskt nog byter han här språk till latin – att svampen ”fordom bruktes av ungkarlar ad incitandam venerem et procreandam favorem ancillarum”. Till att framkalla kärlek hos pigorna och förvärva deras ynnest.
Vad dofttickan också berättar är att en skog inte alltid har sett likadan ut bara för att den är uråldrig. Störningar av olika slag hör hemma i natur som får sköta sig själv. Med någorlunda jämna mellanrum har skogsbränder glesat ur bland gran och tall i Luottåive och gjort det möjligt för sälgar att gro och dofttickor att finnas.
Återkommande störningar är också ett slags kontinuitet, och en livsförutsättning för många arter. Till de välkomna störningarna i skogen hör även människan. Jo, faktiskt.

Människan som ett hot mot artrikedomen i skogen är ett välbekant tankemönster; skogsmaskinen som en ond drake som bara väntar på att få anfalla skogen. Men om man backar bara en smula i historien finner man att det ofta var människor som upprätthöll den artrikedom i skogen vi nu frågar oss hur vi ska kunna rädda från oss själva.
Ta till exempel finnbostället Bertils i sydvästra Dalarna. Det är ett av oräkneliga småbruk runtom i landet där generationer av människor tillbringade sina liv med några kor och getter, en häst och en seg vilja att överleva.
Idag står husen tomma och granskogen växer tät ända fram till de flagnande stugknutarna; skogsbrynet är skarpt som en vägg. Men för något sekel sedan var det en helt annan och mycket öppnare värld som vidgade sig runt boställena. Först själva gårdstunet (det enda som fortfarande är öppen mark idag). Sedan inägornas slåtterängar och åkertegar (där skogen numera står fullvuxen). Slutligen utmarkerna där djuren födde sig själva – och i förlängningen sitt husfolk – genom att under sommarhalvåret beta av det som skogen gav. Så såg det ut varhelst människor bodde: djuren hölls i skogarna som på grund av detta blev öppna och ljusa. Idag kan man fortfarande ana spåren mellan de täta grankjolarna på Bertils forna inägor och utmarker. Kattfot och kovall, ärenpris och mattlummer minns hur solen en gång värmde, det är därför de fortfarande finns här.
Hade vi varit längre norrut i landet hade kanske även norna blommat här. Mycket tyder på att även denna art ¬– trots att den idag betraktas som en symbol för orörda skogar – i själva verket gynnades av skogsbete. Kornas tramp hjälpte till att sätta orkidéfröna i kontakt med sina underjordiska ammor, de livsviktiga svamparna.
Bondeskogen, fäbodskogen, finnboställenas skogar – det var samma sak överallt, ett landskap utan knivskarpa gränser. Istället för natur eller kultur: en oändlig massa blandformer. Eftersom variation är mångfaldens moder var det ett landskap där det fanns rum för många.
Låt oss för tillfället bortse ifrån det som sedan hände – att granarmén firade triumfer på inägor och utmarker; att de öppna, solvärmda och örtrika skogarna slöt sig; att det blev mer och mer lika överallt. Håll istället kvar bilden av mångfalden i de skogar som formades i samarbete med eld och boskap. Den kommer vi att ha nytta av när vi nu fortsätter söderut, där jag stämt träff.

Det är ett välkänt faktum att raggbockar helst inte visar sig förrän efter mörkrets inbrott, och nu är det ännu bara eftermiddag. Vi kommer alltså att återvända ikväll, men även då kommer det att krävas tur, raggbockar visar sig inte på beställning.
Spåren är dock inte att missta sig på. Det ser ut som om någon skjutit med grovkalibrig ammunition rätt in i de grånade tall-lågorna – men det är tvärtom, här har någon gnagt sig ut.
– Ska vi räkna, säger Jonas Hedin och finkammar en tallstam som är rejält sotad efter en naturvårdsbränning 2001.
Han hittar nio färska utgångshål. Nio raggbockar har sett dagens ljus här bara i år.
Raggbocken är en skalbagge som lever som larv i tre¬–fyra år i nedfallna, soligt belägna tallstammar. Det sista larven gör är att gnaga sig utåt tills bara ett tunt lager ytved återstår, för att förbereda en utgång till sitt framtida jag. Därefter kryper den tillbaka in i stockens inre och förpuppas. När den färdiga insekten kläcks bryter den igenom hinnan och ser så för första gången sin skog, i det här fallet ett brandfält i Hornsö i östra Småland.
Raggbocken är Hornsös motsvarighet till nornan – inte i skönhet gubevars, men i förmågan att hamna i blickfånget. Möjligen spelar det svenska namnet en viss roll, som väcker sådan munterhet att ArtDatabanken i Uppsala låtit trycka upp kalsonger med raggbocks-motiv. Säkert inverkar även storleken, raggbocken är en rejäl kuse, ungefär lika grov som ett lillfinger märker jag när jag fingrar i ett utgångshål.
– Rätt eller fel, men det är lättare att få förståelse för stora djur än för millimeterstora kryp som bara kan ses i stereomikroskop.
Jonas Hedin har följt utvecklingen i Hornsöområdet i många år, det började långt innan han började arbeta med hotade arter på länsstyrelsen i Kalmar län. Att räkna utgångshål efter raggbock är något av det bästa han vet, för de visar att någonting står rätt till. Med sin närvaro bekräftar baggen existensen av ett någorlunda naturligt fungerande skogsekosystem, vilket inte är fy skam i dessa dagar. Men den berättar inte som nornan om fuktiga, orörda kalkgranskogar utan om tallskogar som är glesa och solvarma, gärna tack vare återkommande skogsbränder.
Sådana skogar är det ont om. Det är överhuvudtaget ont om ljusöppna skogsmarker, det behöver man inte ens gå ut för att se, det räcker med att läsa rödlistan över hotade insektsarter som kryllar av sådana som lever i solvarm ved. Det har aldrig funnits så mycket skog i Sverige, som en del försvarare av dagens skogsbruk brukar säga. Ur arternas perspektiv är det alls inget att glädja sig åt. Skogens mångstammighet går ut över dess mångstämmighet. Det är som Jonas Hedin i frustrerade stunder uttrycker det:
– Skogen är åt helvete för mörk och det finns åt helvete för mycket gran.
Detta har man dock bestämt sig för att ändra på i Hornsö.

Det kvadratmilstora skogsområdet i östra Småland – som består av några mindre naturreservat infattade i Sveaskogs Ekopark Hornsö – ser egentligen inte så märkvärdigt ut. Ett nät av välskötta grusvägar genom alldagliga produktionsskogar. Spridda skogstorp, några sjöar. Alsteråns vindlande blå band, avbrutet av enstaka vattenkraftverk.
När Sveaskog, eller AssiDomän som det då hette, 1998 ville avverka i centrala delar av Hornsö såg det på pappret ut att vara fritt fram: inte en enda nyckelbiotop fanns registrerad i det området. Men det fanns tecken på att artrikedomen i trakten ändå var något utöver det vanliga, trots skogarnas anspråkslösa yttre. Entomologer hade vallfärdat dit i åtminstone ett sekel eftersom Hornsö varit känt för sina sällsynta insekter och den lokala naturskyddsföreningskretsen envisades med att det fortfarande fanns anmärkningsvärda arter i området – bland annat hade de upptäckt vitryggig hackspett här på 1980-talet, en art på utrotningens brant.
Länsstyrelsen lät göra inventeringar och bilden bekräftades. Bara i det område där avverkningarna planerades hittades mer än hundra rödlistade (mer eller mindre hotade) insektsarter. En exceptionell siffra. I hela Hornsöområdet har sjuhundra skalbaggsarter som lever på ved hittats, vilket lär sakna motstycke i norra Europa. Återigen, det intressanta är inte exakt vilka arterna är utan vad de berättar: att det finns någonting här som gör att de lyckats klamra sig kvar medan de försvunnit på andra håll. Något man får gå till historien för att förstå.
Evolution är en långsam process, dagens arter uppstod inte i dagens skogslandskap och inte i gårdagens bondeskogar heller. De blev sig själva för hundratusentals och miljontals år sedan i skogar där vildbränder och översvämningar rumsterade om och där skogselefanter och andra stora betande däggdjur välte omkull och släppte in ljus.
Dessa ursprungliga skogar är facit när man frågar sig hur dagens skogsarter vill ha det för att trivas.
Vi vet av förklarliga skäl inte exakt hur de ursprungliga skogarna såg ut, men vi vet en sak: våra jordbrukande förfäder lyckades väl med att kopiera dem. Utan att de hade en aning om det. Genom att låta sina kor, getter och hästar beta på skogen och därmed överta de utrotade stora däggdjurens roll, och genom att späda på de naturliga skogsbränderna med avsiktliga bränder för betets och svedjerågens skull, skapade de en bro. Så bars arterna från de ursprungliga skogarna ända in i vår tid.

Idag ser det helt annorlunda ut. Boskapen går inte på skogen längre. Våtmarkerna är utdikade. Skogsbränderna är nästan helt utrotade. Även om man tänker bort kalhyggena befinner sig skogen i ett onaturligt tillstånd.
Det som gör Hornsö ovanligt artrikt är att tillståndet är något mindre onaturligt där. Området har helt enkelt varit lite efterblivet. Här brann det regelbundet i skogarna senare än någon annanstans i södra Sverige: ända in i slutet av 1800-talet. Hit kom nätet av timmervägar och det effektiva skogsbruket några decennier senare än längre västerut i Småland. Här finns det därför fler äldre blandskogar kvar; fler nyanser av grönt. Och, som forskarnas insektsfällor visade, ett rikare djurliv.
Sveaskogs avverkningsplaner skrinlades, på goda grunder. Men något stort naturreservat blev det inte. Istället instiftade Sveaskog en ekopark, vilket Jonas Hedin tycker är utmärkt, trots att han alltså jobbar på länsstyrelsen, naturreservatens högborg. Inget ont om reservat, menar han, men det har funnits en tradition av att agera som om jobbet är avslutat när väl skyddet är på plats.
– De solälskande och värmekrävande arterna dör ut om man lämnar ett område för fri utveckling, som man ofta gjort när man skapat skogsreservat. Vi måste våga vara mer offensiva. Vi måste restaurera den sydsvenska skogen, inte bara skydda den, säger han.
Och restaurering är just vad Hornsö handlar om. I ekoparken undantas hälften av marken från produktionsskogsbruk men det betyder sannerligen inte att den lämnas i fred. Skogsdiken proppas igen så att glömda översvämningsskogar återuppstår. Regelbundna, kontrollerade skogsbränder anläggs. Skogsmaskiner hugger bort gran så att ek och andra trädslag få dominera. Betesdjur släpps på skogen. Och enklast av allt: tvåtusen vindfällda frötallar efter stormarna Gudrun och Per har lämnats i skogen istället för att köras ut. De kommer att glädja raggbockar och djur med liknande behov i decennier framöver, enligt Jonas Hedin.
Jag var själv i Hornsö för sju år sedan och förändringen börjar synas med blotta ögat. Men hur mäter man kursändringen i hårda fakta? Kanske såhär: för tio år sedan gick inte en enda raggbock i provtagningsfällorna, nu får man tjugo om året.

När man sett sig mätt på detaljer behöver man överblick. Från serveringen på toppen av Aboda klint är utsikten den rätta. Medan räksmörgåsen krymper på tallriken och solen sjunker mot horisonten blir perspektiven allt längre. Jonas Hedin önskar att han kunde få finnas om hundra år och se hur det blev. Blev det tallsavann?
Han föreställer sig att när återkommande, ytliga bränder får forma en skog blir den till slut väldigt öppen; en boreal savann bevuxen med mäktiga gammeltallar och enstaka andra träd som är motståndskraftiga mot eld. I sådana skogar skulle blåkråkan trivas, denna vidunderligt vackra fågel som ännu på 1940-talet fanns kvar i trakten.
Mellan de torra tallsavannerna och de glesa ekskogarna föreställer han sig ett pånyttfött system av våtmarker med mängder av död ved. Dit kan den vitryggiga hackspetten hitta tillbaka. Där kan den hemlighetsfulla svarta storken – liksom blåkråkan försvunnen som häckfågel från landet sedan länge – placera sitt väl dolda bo.
– 25–30 par vitryggig hackspett i återskapade sumpskogar längs Alsterån och Emån, det är väl en fin framtidsdröm.
Jag tänker på Carl Fries resa norrut mot nornan. Från flygplanet såg han ut över ett skogsland som redan var ett produktionslandskap, infiltrerat av timmervägars finmaskiga nät. De moderna tiderna hade kommit, på ont och gott. Det onda var att hyggena rev sönder ”skogsbottnens sprödaste detaljer”, det goda var att det fanns några enstaka reservat sparade. Heder åt den förvaltare och det bolag som skyddat skogen där Calypso blommar, skrev Fries.
Man kan förstå att det kändes så: att utvecklingen kändes oundviklig, att man fick nöja sig med det lilla. Men lyckligtvis fanns det andra som inte nöjde sig. Betydligt mer än enstaka nornaoaser har räddats, och mer kommer det att bli.
Fortsätter man lyssna på arternas berättelser – vilket är en ynnest för alla och en plikt för dem som bestämmer över våra skogar – öppnar sig dessutom möjligheten att göra någonting ännu mer storslaget: återskapa skogar som inte längre finns.

Vi träffar inga raggbockar när vi återvänder till brandfältet. Men det gör inget, att de finns där är vackert nog. Vad betyder förresten en missad art när man har någonting mycket viktigare med sig hem: visioner.
Tallsavanner med blåkråka och raggbock.
Våtmarksskogar med vitryggig hackspett och svart stork.
Det är sannerligen något att längta efter.