SNF:s årsbok 2009
Text: Mats och Åsa Ottosson
Foto: Sara Mac Key

När konsumenterna tog makten

Det är skiftbyte i kompostfabriken.
Ett femtiotal kor kommer skumpande i glad galopp från betesmarken under saman-träden vid Rio Jaques strand. Öronen vinkar som semaforer. Korna faller in på led bakom varann och uppsöker var och en sin egen plats i ladugården, allt under mycket ordnade former.
– Kor är ganska dumma djur, säger platschefen Ton Bersee kärleksfullt. De vill bara göra samma sak varje dag.
De drygt trehundra korna på Hacienda Paso Robles mjölkar inget vidare, enligt Ton Bersee. Men de är inte anställda för att mjölka. De är anställda, som han uttrycker det …
– … för att skita. De äter och skiter, äter och skiter.
Hackad sockermajs kärras ut till de förväntansfulla korna. Fritt kringströvande höns och kohägrar flyr framför skottkärrorna. I bortre änden av ladugården, bortom kalvkättarna, ligger resultatet av kobesättningens möda: ett berg av dynga som efter kompostering eller rötning ska spridas på odlingarna.
– Bananodling och kor är en fantastisk kombination, säger Ton Bersee, och det syns i hans blick: han älskar kor! Till och med mer än han gillar maskarna i den stora maskkomposten, ett experiment som han nyligen initierade ett stenkast från ladugården.
Vi befinner oss i Monte Christi-regionen i nordvästra Dominikanska republiken. Den ekologiska mönsterfarmen Paso Robles är ansiktet utåt för SAVID, bananföretaget som gjort den västindiska nationen till en av världens främsta producenter av ekologiska bananer. Idag är 60 procent av alla bananodlingar i landet ekologiska. En stor del av dem, så även Paso Robles, är dessutom rättvisemärkta.
Inne i bananodlingen sluter sig bladverket som ett grönt tak ovanför ett av gårdens arbetslag. Ljuset är annorlunda härinne; till och med akustiken förändras, det känns som att vara inomhus. Vissnade bananblad knastrar under fötterna.
Benito Rodriquez har gjort sitt val, och ställt sig intill en färdigvuxen men ännu grön bananstock. Hans kollega står beredd att ta emot dess tyngd på ryggen.
Så höjer Benito Rodriguez sin machete.

* * *

Vi svenskar äter mest bananer av alla västerlänningar. Varje år äter vi nästan tjugo kilo bananer var, eller drygt en bananlåda per person.
Allt började för hundra år sedan, den 27 februari 1909, då The Banana Company AB (sedermera Banan-Kompaniet) lossade den första lasten av 150 jamaicanska bananstockar i Göteborgs hamn.
Det svenska bananätandet firar alltså hundraårsjubileum i år. Precis som Naturskyddsföreningen. Man kan tycka att detta är två födelsedagsbarn som har väldigt lite med varandra att göra, och så såg det också ut i nästan nittio år. Men så började Naturskyddsföreningen ägna livsmedelsbutikerna lika mycket uppmärksamhet som slåtterängar och kalhyggen, och 1996 korsades de två årsbarnens vägar.
Efter det har den svenska bananmarknaden inte varit sig lik.
Det här är historien om hur Naturskyddsföreningen blev svenskarnas egen gröna konsumentombudsman, och vad det fick för konsekvenser – både här hemma och på andra sidan jordklotet.

* * *

Med ett enda hugg skiljs bananstocken från stjälken. Det stänker sav över kläderna. Medan bananerna bärs iväg till linbanan som ska föra dem till packhuset, kapar Benito Rodriguez plantans stjälk rakt av med ett nytt machetehugg. I snittet ser man den märkliga inre strukturen hos världens största ört: som rullad wellpapp men grön och drypande av sav.
Den här bananplantan har gjort sitt. Nu ska plats beredas för arvtagaren, ”pojken” som det kallas, rotskottet som redan står meterhögt intill moderplantans stjälk. Om sju månader är pojken vuxen, ger sin enda bananstock och faller för ett machetehugg. Så pågår det. Frukterna mognar under alla årstider, skördearbetarnas jobb består i att genomsöka odlingen och hitta de klasar som är färdiga just denna vecka. Den ena bananplantan är den andra väldigt lik, men tittar man noga är varje bananstock försedd med ett färgat plastband som skvallrar om dess ålder. Den här veckan skördas klasar med blå band.
– Es banal! säger Benito Rodriguez. Det är hur enkelt som helst.

När västvärlden på allvar började få smak för bananer anlades stora bananodlingar i Centralamerika. Än idag är Costa Rica den viktigaste leverantören av bananer till Sverige. Dominikanska republiken är i detta sammanhang en småhandlare. När det gäller ekologisk odling är styrkeförhållandena dock de motsatta, dominikanerna har nämligen något som costaricanerna inte har: ett klimat som faktiskt lämpar sig för bananodling.
I Costa Rica är det inte bara hett utan också drypande fuktigt, den naturliga växtligheten i stora delar av landet är tropisk regnskog. I ett sådant klimat blir bananodlingarna rena drivhusen för olika svampsjukdomar, vilket bananproducenterna löst genom att giftbespruta odlingarna. Banan är (tillsammans med kaffe) världens mest besprutade matgröda.
När Naturskyddsföreningen under arbetet med rapporten ”Jakten på den fullkomliga bananen” (2004) besökte en konventionellt odlad bananplantage i Costa Rica, visade det sig att man där använde elva olika bekämpningsmedel: ett mot ogräs, ett mot insekter, tre mot nematoder och sex mot svampangrepp. Sammanlagt användes minst 48,4 kilo på varje hektar mark. Det är ungefär tio gånger så mycket som man använder på den mest besprutade svenska grödan, potatis.
De som betalar det högsta priset för användningen är de som arbetar på bananplantagerna. Det är till exempel brukligt att skydda bananstockarna mot insektsangrepp med plastpåsar impregnerade med bekämpningsmedlet klorpyrifos. En studie har visat att de dagliga kontakterna med detta bekämpningsmedel har gett bananarbetare bland annat koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och självmordstankar, sömnproblem och minskad sexlust samt nervskador som påverkat uppfattningsförmåga och motorik.

I Dominikanska republiken, bara 160 mil från Costa Rica, är förhållandena annorlunda. I de torraste områdena i landet, i nordväst och sydväst, är klimatet som gjort för att odla bananer, svampsjukdomarna trivs inte alls lika bra som i Costa Rica. Länge var man helt förskonad från bananodlingarnas värsta gissel, bladsvampsjukdomen svart sigatoka. 1996 spred den sig dock även hit, och sedan dess måste SAVID:s ekologiska bananodlingar flygbesprutas var tredje vecka – med en brygd av vassle, melass och morgonfärsk kodynga som får jäsa i tio dagar i speciella fermenteringskärl på haciendan. Sådana dagar luktar det lite speciellt på Paso Robles, som om någon duschat hela nejden med riktigt dåligt vin.
Jetta van den Berg brukar se till att vara bortrest då. Annars är Paso Robles holländskans hemort och arbetsplats: den ståndsmässiga mittpunkten i hennes lilla ekologiska bananimperium. Härifrån sköter hon SAVID, som hon startade 1994. Namnet är bildat av de spanska orden för hälsa (salud) och liv (vida).
– Det fanns några få ekologiska bananodlare när vi startade, men de var väldigt små och väldigt oprofessionella. Jag ville göra samma sak som de konventionella bananföretagen, jobba lika professionellt – men ekologiskt.
Idag har SAVID femton års erfarenhet och 800 kontrakterade producenter (mestadels småbönder) med sammanlagt 3 600 hektar ekologiska bananodlingar. De ekologiska bananerna säljs främst till Västeuropa och Japan, och på huvudkontoret håller man koll på de tio certifieringar som tillgodoser de olika ländernas miljökrav. I ett av lagerhusen ligger travade rullar med etiketter från en mängd olika ekologiska kontrollorganisationer. Två av dem är välbekanta: det svenska KRAV-märket och den internationella Fair Trade-symbolen. Från att ha exporterat två containrar ekologiska bananer i veckan vid starten skeppar SAVID idag i genomsnitt 120–125 containrar varje vecka till Europa. Tio av dem innehåller KRAV-märkta bananer för den svenska marknaden.
Även icke-ekologiska bananodlare inspireras av ekoböndernas framgångar och metoder, berättar Jetta van den Berg. Många har följt Paso Robles exempel och börjat använda ett egentillverkat extrakt av två starkt doftande växter – vitlök och anamu – istället för insektsgift i plastpåsarna kring bananstockarna.
– Det är ett stort framsteg, även om de inte övergår till ekologisk odling helt och fullt, säger Jetta van den Berg.

Tidigt nästa morgon, när ljuset ännu är morgonblekt och kohägrarna nyss lämnat sina övernattningsträd, kommer lastbilen från byarna kring Paso Robles. Flaket är packat med folk som hoppar av och beger sig ut till sina respektive arbeten: Benito Rodriguez försvinner ut i plantagen med sin machete. Joaquin Jean, Andrea Gomez Martinez, Nolfa Pichardo Peñas och Johnny Estevez beger sig tillsammans med ett halvdussin andra – hälften dominikaner, hälften gästarbetande haitier – till packhuset.
Joaquin skär ner bananerna från stockarna till tvättbassängen. Andrea gallrar bort undermåliga bananer (minsta prick eller skrapmärke innebär att de hamnar på den lokala marknaden eller blir kofoder). Nolfa fingranskar kvaliteten och Johnny packar i banankartonger. Alla fyra är överens, det här är ett bra ställe att jobba på.
– Ledningen pratar inte illa om en här som de gör på andra ställen. Det finns en läkare på gården, man får bra mat och de hämtar en hemma vid huset på morgonen.
Men unge Johnny drömmer om en framtid bortom bananklasarna.
– Jag vill starta en egen business, och sälja kläder med min fru. Men det är bra här, jag lär mig hur man tjänar pengar, säger han.
Han kontrollväger innehållet i bananlådan innan den bärs iväg till lastbilen för vidare färd mot hamnen i Manzanillo, bananbåten och Europa. Sammanlagt en månad tar det för bananerna från Paso Robles att nå din fruktskål, inklusive tolv dagars sjöresa och därefter upp till tio dagars mogning i särskilda temperatur- och fuktighetsreglerade mogningsrum.
Men det fanns en annan tid. En tid före ekologiska bananer, före KRAV-märken och Bra Miljöval. Det fanns en tid när mycket få svenskar gjorde miljömedvetna val i butikerna.
Det är inte alls länge sedan.

* * *

– Det var på många sätt ett dött landskap.
Bo Thunberg minns det politiska klimatet i Sverige på 1980-talet: köp-yran och individualismen men också den desillusionerade stämningen kring politikens möjligheter. Stämningen var ödesmättad, miljöhoten framstod som omöjliga för den enskilda människan att göra något åt. Tidningarna berättade i kolsvarta rubriker om försurning och skogsdöd.
Fredrik Holms minnesbilder går i samma färgskala.
– Jag upplevde åttiotalet som en enda lång ökenvandring för miljöarbetet. Efter kärnkraftsomröstningen 1980 gick orken fullständigt ur alla. Sverige förändrades nästan över en natt, folkomröstningen var ett gigantiskt farväl till 1960- och 1970-talens civilisationskritik.
Varken Fredrik Holm eller Bo Thunberg anade vid den här tidpunkten att de snart skulle bli revolutionärer. Båda var snälla och skötsamma biologer, Holm var den yngre och färskare, Thunberg hade yrkeserfarenhet bakom sig på i tur och ordning länsstyrelsen, jordbruksverket, naturvårdsverket och Bo Landins filmbolag Scandinature. 1988 hade han lämnat anställningarna bakom sig och startat eget som miljökommunikatör.
Det var då det ringde.
Det var från Naturskyddsföreningens kansli i Stockholm. Föreningskansliets egen seismograf – telefonväxeln – hade avläst en rörelse i folkdjupet.
– De hade börjat få telefonsamtal från folk som ville veta om de själva kunde göra något åt miljöproblemen, berättar Bo Thunberg.
Ur behovet att kunna ge ett svar på den frågan växte beslutet att skriva en bok, en enkel konsumentguide. Thunberg kontaktade Holm, vars artikel om daggmaskar och försurning han en gång hade imponerats av. Författarparet Holm & Thunberg hade bildats.
På Naturskyddsföreningens förlag var Anders Friström nyanställd redaktör. Ett av hans önskeprojekt när han fick det nya jobbet var att göra en konsumentguide som skulle hjälpa människor göra kloka miljöval i butikerna. Det föll på hans lott att vara Holms & Thunbergs redaktör och bollplank.
Mässan ”Dagens hushåll” framstod som det perfekta tillfället att släppa boken, varenda konsumentjournalist i landet skulle vara där. 15 september 1988 hölls presskonferensen. Två journalister kom. En av dem hade gått fel.
– En synnerligen försumbar notis i Göteborgsposten blev resultatet. Uppmärksamheten var inte ens blygsam, det var ingen uppmärksamhet alls, säger Bo Thunberg.
Det skulle snart bli annat ljud i skällan.

Såhär i efterhand kan det se ut som om boken Handla miljövänligt banade väg genom helt ny terräng. Men det fanns en förhistoria.
Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens vänner hade under 1980-talet prövat konsumentmaktens möjligheter på området klorblekt papper.
Bildar av hornsimpor med grava ryggradsskador, fångade i vattnen utanför Norrlandskustens pappersbruk, fick TV-tittarna att sätta kaffet i vrångstrupen. Allt fler undrade varför kaffefilter måste vara kritvita och klorblekta. Därför att allt annat är omöjligt, hävdade branschen till en början. Men under trycket från folkopinionen, orkestrerad av Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner, fick skogsindustrin snart finna sig i att göra det omöjliga möjligt och ta fram klorfritt papper. Hela pappersindustrin klorsanerats och kaffet blev lättare att svälja igen. (Den moraliska bismaken från själva kaffet, och från andra långväga kolonialvaror som exempelvis bananer, skulle inte komma att uppmärksammas än på några år).
En annan händelse som banade väg för konsumentmaktrörelsen var att kontrollföreningen KRAV bildades 1985 för att skapa en trovärdig märkning av ekologiska livsmedel.
– Men i övrigt var konsumentområdet som en jättestor oplöjd åker när vi skrev Handla miljövänligt, menar Bo Thunberg.
Han vill inte låta påskina att det fanns någon rasande smart plan bakom boken, eller att man förstod vilka krafter man skulle sätta i rörelse.
– Det ser kanske ut som om vi var oerhört genomtänkta. Det var vi inte alls. Men en sak hade vi: en tro på att om sätter tillräckligt tryck på marknaden så kommer den att svara. Dessutom utgick vi ifrån att folk vill vara aktiva deltagare, inte passiva åskådare.

Tre dagar efter den illavarslande presskonferensen på hushållsmässan i Göteborg var det riksdagsval. Sälvalet, om ni minns. Miljöpartiet kom in i riksdagen, miljöfrågorna hade varit valrörelsens hetaste ämne och snart visade det sig att ointresset för Naturskyddsföreningens trycksak bara var en chimär. Det fanns i själva verket massor av människor som var intresserade: enskilda konsumenter, företagare, politiker, journalister. Den första till synes övermodigt stora upplagan (15 000 exemplar) tog slut nästan omgående. Nästa också. Och nästa. Upplagan skulle med åren nå en bra bit över 400 000 exemplar.
– Jag tror att ett sätt att förklara framgången är att boken fungerade ångestförlösande. Vi samlade ihop de halmstrån som fanns och gav folk en chans att göra något själva, säger Fredrik Holm.
Nu ville alla ha herrarna Holm och Thunberg. Ena dagen en kritstrecksrandig koncernledning, andra dagen internerna på Hinsebergs kvinnofängelse.
– Jag hade 180 resdagar på ett år, säger Bo Thunberg. Ett tag var det så galet att jag inte behövde säga mitt efternamn när jag ringde till SJ i Karlstad och beställde biljetter. Hej, det är Bosse, sa jag. Jaha, du ska ut och åka igen, sa dom.
Miljöfrågan var het så den glödde, och på Naturskyddsföreningen smiddes planer. Man ville bygga en bro från boken till fortsatta projekt inom föreningen. Det var en kaotisk men kreativ tid. Miljömärkningen Bra Miljöval startades i samarbete med Ica, KF och Dagab. Idén om en kampanjvecka kläcktes (Miljövänliga veckan har sedan dess hållits vecka 40 varje år). En VD-trainee från KF, Eva Eiderström, anställdes och öppnade föreningens Handla miljövänligt-kontor i Göteborg. Inom kort bildades också Handla miljövänligt-nätverket, den kombinerade underrättelsetjänst och aktionsgrupp som sedan dess utgör själva stommen i föreningen konsumentarbete.
En bestseller, en ny miljömärkning, en kampanjvecka, ett nytt kontor, ett riksomfattande nätverk – allt inom loppet av ett år.
– Vi hade ett sånt flow – allt var möjligt, säger Anders Friström.

Så vad var det egentligen som hände?
Möjligheternas fönster stod förvisso på vid gavel denna sälvalets höst. Men handlade det bara om turlig tajming – handlade det inte också om ett nytt sätt att arbeta, som råkade passa perfekt i tidens individualistiska anda?
Det var i det sena 1980-talet mer ute än någonsin att gå i demonstrationståg, och att ansluta sig till ett politiskt parti uppfattades som tidsslukande och gav alldeles för lite utrymme åt individen.
– Folk ville inte marschera som små soldater längre, säger Michele Micheletti, professor i statsvetenskap vid Karlstads universitet.
Men de ville gärna göra miljömedvetna val i livsmedelsbutikerna, om bara någon talade om vad de skulle välja. Naturskyddsföreningen iklädde sig rollen som folkets gröna konsumentombudsman och gav svensken möjligheten att bli, med Michelettis vokabulär, en politisk konsument.
En politisk konsument väljer inte bara en vara utifrån pris och kvalitet i snäv mening. Hon bryr sig också om hur varan under sin livscykel påverkar människor och miljö. Hon ”bojkottar vissa produkter, ifrågasätter andra i sina kontakter med butiksägarna och följer, när så är möjligt, miljömärkningar för att välja den ena varan framför den andra”, skriver Micheletti i boken ”Political virtue and shopping” där hon specialstuderat just Handla miljövänligt-rörelsen.
Genom råden i boken Handla miljövänligt och genom miljömärkningen Bra Miljöval lyfte Naturskyddsföreningen fram den tidigare osynliga politiska dimensionen hos allt från tvättmedel till batterier. De uppfann inte konsumentmaktsrörelsen (ungefär samma sak hände i andra länder vid samma tid) men de lyfte en trend i tiden och gav den vind i seglen. Plötsligt fanns det ett sätt att förändra utan att förbinda sig, ett individualistiskt sätt att påverka – ja, ett nästan opolitiskt sätt att vara politisk. Michele Micheletti kallar det individuell kollektiv handling. Var och en gör sitt individuella val vid tvättmedelshyllan, men om väldigt många gör samma val får det en kollektiv sprängkraft.

Och precis så blev det. Att miljöfrågorna försvann ur det mediala fokuset 1991–92 spelade ingen större roll, Handla miljövänligt-arbetet fortsatte i oförminskad styrka. Det förändrade inte bara gradvis butikernas sortiment, det förändrade även själva Naturskyddsföreningen – inifrån. För det första attraherades nu även kvinnor på bred front av det föreningsarbete som tidigare varit dominerat av män. För det andra ökade kontaktytorna mellan föreningen och allmänheten; de som lockades till Handla miljövänligt-nätverket var aktionsglada människor som inget hellre ville än att gå ut på stan och prata med folk.
– Det är tack vare nätverkets känselspröt bland vanligt folk och intresse och lust att kampanja som arbetet levt vidare och fortfarande är vitalt, säger Eva Eiderström, som hållit i rodret för arbetet sedan 1989 och idag basar över ett Göteborgskontor med 12 anställda.
För det tredje blev det lättare att vara icke-expert och ändå vara aktiv och engagerad. Att skriva remissvar och expertutlåtanden kan inte vemsomhelst göra – men konsumtion är alla experter på, som Eva Eiderström uttrycker det.
De yttre framgångarna var inte mindre omfattande. Saneringen av butikernas tvättmedelshyllor är bara ett exempel på vad man åstadkom. Sverige blev snabbt bäst i världen på att välja miljöanpassade tvättmedel, och till och med motsträviga, multinationella Unilever fick ta fram en miljömärkt variant av sin storsäljare Via efter en bojkott.
Det hade blivit en folkrörelse att handla miljövänligt. En opinionsundersökning visade att ingen annan form av politiskt engagemang växte lika mycket i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som utövandet av konsumentmakt, alltså att medvetet välja eller välja bort vissa varor i butiken
Frågan var: Var det bara av godo?
Det fanns de som undrade om det här inte egentligen var politikernas jobb. Konsumentmaktens framgångar kanske ger de folkvalda en ursäkt att dra sig tillbaka? Det kan ju uppfattas som att jobbet blir gjort ändå, utan lagstiftning och skatteväxling, av en massa ansvarstagande privatpersoner som gör goda miljöval istället för dåliga?
Men det är en synvilla; politiken behövs lika mycket som någonsin, menar Eva Eiderström:
– Konsumentmakt är ett tydligt sätt att visa vad vi vill ha, men det är inte det bästa sättet att upprätthålla förändringarna i längden. Andra aktörer måste gå in och säkra framgångarna genom att stifta lagar eller göra frivilliga överenskommelser.

I mitten av nittiotalet hade tiden blivit mogen för Handla miljövänligt-arbetet att ta ett nytt steg och växa på en ny ledd. I nord–sydlig riktning. Ut i världen.
– Det var ett logiskt steg att gå från jag och här till dem och där, som Eva Eiderström uttrycker det.
Man brukar säga att globaliseringen gjort att tillverkningen av varor flyttat till andra breddgrader, långt borta från oss här i nord. Men det är också ett faktum att världen har blivit mer genomskinlig: det är svårare för företagen att dölja en varas politiska dimensioner, även om den produceras långt ute på landsbygden i ett land i syd.
Återigen var det en rörelse i tiden som fångades upp. Samtidigt som kyrkan tog initiativet till det som skulle bli den svenska rättvisemärkningen, utsågs ”Världen i din kaffekopp” till tema för Naturskyddsföreningens Miljövänliga vecka 1995. Inom kort fanns det ett tiotal olika ekologiska kaffesorter i butikerna.
Året därpå var det bananernas tur att uppmärksammas.
Som alltid i kampanjerna kring Miljövänliga veckan handlade det mer om enveten gerillaverksamhet än om dyra reklamkampanjer. Man snackade helt enkelt – på torg och gator, arbetsplatser och butiksgolv. Föreningsaktiva bjöd på ekologiska bananer och berättade om giftanvändningen i de konventionella odlingarna. Är det inte märkligt att vi bryr oss om bekämpningsmedelsresterna i bananerna när de kommer till Sverige, men samtidigt inte uppmärksammar att bananarbetarna i Costa Rica bokstavligen duschas med bekämpningsmedel när odlingarna flygbesprutas? Är det verkligen sant att vi svenskar inte bryr oss, som bananbranschen påstår? Varsågod, ta en ekobanan till!
Anders Cottrell var på den tiden nyanställd på Banan-Kompaniet (numera ett dotterbolag till fruktjätten Dole) där inställningen till ekologiska bananer var skeptisk:
– Mina kollegor sa: köp inte in för mycket, det är bara en fluga, det kommer inte att funka, Anders.
Men visst funkade det. Fram till Miljövänliga veckan 1996 hade Sverige importerat 30 ton ekologiska bananer om året. Året efter kampanjveckan importerades 1 200 ton. Och marknaden bara fortsatte att växa. Banan-Kompaniet sökte nya leverantörer och fann SAVID i Dominikanska republiken. 2005 var bananer återigen temat för föreningens Miljövänliga vecka. I år – hundra år efter att såväl Naturskyddsföreningen startades som att den första bananen kom till Sverige – utgör de ekologiska bananerna enligt Anders Cottrell 12–13 procent av Banan-Kompaniets import. Största delen av dem kommer från Dominikanska republiken.
Så knyts sambanden över jordklotet. Från matbordet till åkern. Från tvättmaskinen till havet. Från fruktdisken till fincan.

* * *

Katchonk!
Med en smäll stämplas sifferkoden på bananlådan. 074 1631 44 1. Rätt uttydd berättar den att innehållet är ekologiska bananer från kooperativet Azubanu, en underleverantör till SAVID, och att de packats vecka 44 på farm 1631. Och farm 1631, det är Finca Fondeur, en liten gård i Valverde-distriktet i Dominikanska republiken, ägd och brukad av Rafael Fondeur och Yraima Fernandez Fondeur.
Förmiddagen är het, det är 33 grader i skuggan under skärmtaket där Yraima just bjudit på en traditionell dominikansk frukost med äggröra, stekt korv och guineos verdes, stekta gröna bananer. Vi har varit ute i odlingen med sonen Victor, sett skördearbetet och gripit efter myggmedlet när myggen blivit för envetna (ett tecken på att vi befinner oss på en ekologiskt odlad gård där kemiska bekämpningsmedel inte används). Victor tackar nej till myggmedlet med ett leende.
– Det behövs inte, myggorna känner mig.
Victor har hjälpt sina föräldrar på gården sedan han började fösa kor som sexåring. Idag är han 23 år, hjälper till i bananodlingarna på förmiddagarna och pluggar juridik på eftermiddagarna.
– När man har ett litet familjeföretag måste alla hjälpa till och stötta varann, säger mamma Yraima.
Hennes make Rafael förklarar varför familjen övergick från att vara mjölkproducenter till att bli ekologiska bananodlare; varför de ser en framtid i branschen:
– Europa vill ha ekologiska bananer. De är bättre för hälsan för dem som äter bananerna, och bättre för hälsan för oss som arbetar här.
Arbetet är hårt, men det går bra för familjen Fondeur som producerar i snitt 288 bananlådor i veckan. Det går så bra att en grannbonde är på väg att göra samma sak som Fondeurs, byta från kor till ekologisk bananodling. Och den egna farmen har också växt, berättar Yraima stolt. Några hektar ny mark har nyligen köpts in.
– Vi kan växa – tack vare att ni köper våra bananer.

Våra böcker i urval...