Natursmarta samarbeten ger rikare skärgårdslandskap

Naturvårdare på två och fyra ben har de senaste fem åren räddat igenväxande våtmarker, strandängar, beteshagar, skogsområden och slåttermarker i skärgården. Allt tack vare projektet Rikare skärgårdslandskap.

Det tar bara några timmar att ta sig från Stockholm till Grinda med skärgårdsbåt. Den som kommer med vandrarkängor och ryggsäck stiger gärna av vid den norra bryggan och traskar iväg längs grusvägen upp mot tältplatsen. Andra, med lättare bagage, siktar in sig på badklipporna. Fåren som går i hagen nära vattnet rör knappt en min. De har fullt upp med att äta. En bit längre upp på ön går några gotlandsruss och andra hästar bland stenhällar, hasselsnår, ekar, aspar och björkar i en annan hage, lika upptagna de.
Grindas betesdjur – som också består av jämtgetter och fjällkor – kommer från bondgården som ligger mitt på ön. De är i högsta grad medskapare av det klassiskt vackra skärgårdslandskapet här. De, liksom öns lantbrukare Maria Jörgensson, är helt enkelt öns naturvårdare.
Men de har haft lite hjälp de senaste åren. Här och på många andra skärgårdsöar har utvecklingsprojektet Rikare skärgårdslandskap, ett samarbete mellan Skärgårdsstiftelsen, Upplandsstiftelsen och Världsnaturfonden WWF, gett naturvårdsarbetet extra skjuts. Den som har samordnat projektet är den erfarna naturvårdsbiologen och projektledaren Sara Lindh.

Maria Jörgensson blev arrendator på Grinda 2016. Hon har småskaligt jordbruk i blodet, tack vare uppväxten i lantbruks- och kulturbyn Rönninge by i Täby. Att ta hand om och vägleda besökare, driva ponnyridning, tömma dass, skylta upp och underhålla vandringsstigar och annat som ingår när man både är besöksmål och lantgård känns mer eller mindre som hemma för henne. Att Grinda är naturreservat och en av Skärgårdsstiftelsens mest välbesökta öar stör inte Maria det minsta. Tvärt om.
Det finns dock en stor skillnad mellan Täby och Grinda. Det ena ligger på fastlandet och det andra är en ö. Att driva lantbruk i skärgården är betydligt mer komplicerat. Det gäller att tänka på logistiken, det krävs god planering och bra kontakt med andra entreprenörer annars blir det väldigt dyrt och krångligt med transporterna till och från ön. Nu fungerar det som tur är alldeles utmärkt.
Innan Maria kom till ön hade djuren i många år betat på gammal åkermark. Det första hon kunde göra tack vare rådgivning och projektmedel inom Rikare skärgårdslandskap var att röja och hägna in några mer eller mindre igenväxta naturbeten, bland annat nära Norra bryggan. Sedan flyttade hon betesdjuren dit. Då blev den bördiga åkermarken där djuren tidigare betat tillgänglig för odling av vinterfoder. Där kunde också djurens gödsel komma till nytta. Nu skulle Maria kunna minska på inköpen av vinterfoder från fastlandet. Röjningsarbetet tillsammans med arbetshästen Loke var roligt och gav snabbt resultat. Maria tog bort granar och ris och släppte sedan betesdjuren. Det dröjde inte länge innan gamla stenrösen, diken och annat som länge legat fördolt dök upp ur grönskan. Solen kom åt marken så att jorden torkade upp och blommor väcktes till liv.
– Tänk vad samspelet mellan djur och bonde kan betyda, säger Maria Jörgensson.

Utvecklingsprojektet Rikare skärgårdslandskap pågick 2015–2019. Naturvårdsinsatser gjordes under den tiden från söder till norr i Stockholms skärgård: totalt restaurerades drygt 30 hagmarker, lövlundar, strandängar, våtmarker och slåtterängar, på sammanlagt drygt 250 hektar inom sexton av stiftelsens reservat. Rådgivning kring naturvård var också en viktig del av projektet, det kom många av skärgårdsstiftelsens fältpersonal och lantbrukare till del.
Inventeringar och åtgärdsplaner gjordes tillsammans. Det innebar ett ömsesidigt utbyte av kunskaper och att den lokala förankringen blev omedelbar vilket gav energi åt projektet.
Utan fältpersonalen hade det inte varit möjligt att genomföra så många åtgärder som man faktiskt gjorde under projekttiden.
– Jag har lärt mig massor av både bönder och fältpersonal, säger Sara. De har gjort ett fantastiskt arbete och kan vara väldigt stolta.
Skötsel eller inte visade sig ofta vara en ekonomisk fråga för arrendebönderna. Att restaurera små igenvuxna strandängar och våtmarker och sedan se till att de inte växer igen lönar sig inte helt enkelt. En viktig uppgift för projektet blev därför att ge möjlighet till att söka miljöstöd från Länsstyrelsen för att få ekonomi i skötseln.
Ett av de mer omfattande restaureringsarbetena gjordes vid Hansviken i naturreservatet Häringe, norr om Nynäshamn. Där lät man dels återställa och beta strandängarna, dels anlade man en ny våtmark som ska fungera som fälla för gödningsämnen som läcker från jordbruksmark inåt land och söker sig ut mot havet. Det gynnar fiskarna i den värdefulla viken utanför, där det finns ovanligt mycket rovfisk som gädda och abborre.
Åtgärderna vid Häringe ska visas upp genom nya informationsskyltar, och genom att man anlägger en naturstig samt rastplats vid Hansviken. Även på Grinda, Lidö och vid Käringboda sätts informationsskyltar upp för att visa hur projektets åtgärder gynnat både den biologiska mångfalden, bonden och besökaren.
– Att restaurera gamla kulturlandskap är ett väldigt roligt och tacksamt jobb. Och vi vill att folk ska kunna se vad vi har gjort, säger Sara Lindh.

Om inte projektet Rikare skärgårdslandskap hade kommit till Grinda, och med det möjligheten för Maria Jörgensson att arbeta deltid med projektet, är det en hel del naturvårdsåtgärder som hade skjutits på framtiden, enligt henne själv. Hon har exempelvis börjat ta steg för steg mot en större skogsbetesmark på östra delen av ön genom att hägna in några mindre beten i området och sedan flytta djuren från det ena till det andra vartefter maten tagit slut.
– På så vis har jag tvingat djuren att gå och beta mer på platser som de annars skulle lämna, säger Maria. Målet är ett stort skogsbete med vandringsvänlig, ljus och öppen skog.
Att tänka smart och transport- och arbetsbesparande är hon expert på vid det här laget. Det ledde bland annat till att projektmedel fick bekosta inköpet av en liten, smidig flismaskin. Maria stoppar in grenar och ris i den ena änden och ut kommer träflis i den andra.
– Jag älskar den där lilla brandgula mackapären, säger hon.
Fliset används bland annat som mjukt underlag på promenadstigarna på ön, men är också utmärkt som strö i djurens i vindskydd. Den dag som vi pratas vid har hon och favoritmaskinen stått och gjort flis direkt ner på en stig på ön där det blivit så blött och svårt att gå efter den regniga vintern att något måste göras. Maria njuter. Hon blir av med ris och grenar och stigen blir bra att gå på igen. Alla vinner.
Projektet Rikare skärgårdslandskap är över, men Maria Jörgensson och betesdjuren fortsätter arbetet för biologisk mångfald på Grinda.
– Det är viktigt att lägga tid och kraft på naturvård i skärgården, säger Maria Jörgensson. Det gynnar både människor och djur och det blir så fint.