Naturvägledning och klimatkrisen

Alasdair Skelton
Viktig skapa känslor kring klimatkrisen

Många förstår att vi har en klimatkris, men det är färre som känner det. Det vill Alasdair Skelton från Stockholm råda bot på. Därför leder han klimatvandringar för lärare på sitt alldeles egna sätt: the Alasdair way.

Han skulle kunna ägna sig bara åt powerpointpresentationer i föreläsningssalar. Men sån är inte Alasdair Skelton, professor i geokemi och petrologi (bergartslära) och före detta föreståndare för Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet. Visst gillar han att forska och undervisa, men han är faktiskt ännu mer förtjust i att vara ute i skogen och leda klimatvandringar för gymnasielärare. Eller tala vid ungdomsmanifestationer och efteråt prata med de klimatförnekare som nästan alltid vill diskutera med honom. I det sistnämnda fallet nyttjar han ett framgångsrikt recept: ”Bore them to death”.
– De kan tro att de är pålästa, men de är inte hälften så pålästa som jag, säger Alasdair. Jag pratar forskningsfakta tills de går sin väg helt enkelt.
Det tycker han dock inte är en taktik som naturvägledare ska ägna sig åt.
– Det är bättre investerad tid att satsa på de 95% som faktiskt lyssnar. Resten kan de skicka till mig.

Alasdairs klimatvandringar för lärare görs i samarbete med Vetenskapens hus i Stockholm och äger rum mellan Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms universitet. Promenaden är ungefär fyra kilometer lång och innehåller stopp på flera olika platser längs vägen, var och en med ett tema. 1. Varför finns klimatkrisen? 2. Det blir varmare. 3. Det vet vi säkert. 4. Det är illa. 5. Vi kan lösa det. De fem punkterna har han lånat ur Kimberly Nicholas bok Under the sky we make, men annars är konceptet helt hans eget.
Alasdair menar att det är mycket lättare att förmedla klimatkunskap ute i naturen. Det blir mer levande då.
– Det är betydligt svårare med en powerpointpresentation inomhus, säger han.
Han startar sin klimatvandring för lärare vid en plats där det finns ett monument över René Descartes, en inflytelserik 1600-talsfilosof som bodde i Stockholm under sina sista år i livet. Han anses ha lagt grunden till de tankar som ligger bakom många av dagens miljöproblem: separationen av människan från naturen, som i sin tur ligger bakom tanken att naturen är en resurs som är till för oss människor.

Efter Descartes-stoppet går vandringen vidare till en plats där man ser tydliga spår i landskapet efter den senaste istiden. Klimatet var då ungefär tre grader kallare än idag ¬– och inlandsisen var flera kilometer tjock. Där blir det tydligt att några grader hit eller dit klimatmässigt spelar stor roll.
– Man kan tycka att tre, fyra grader varmare till år 2100 inte låter så farligt, men det är enormt mycket.
Efter det går vandringen vidare och Alasdair berättar vid lämpliga och genomtänkta platser om de fossila bränslenas ursprung för flera miljoner år sedan och om koldioxidens två olika kretslopp, det snabba (träden) och det långsamma.
– Det långsamma känner människor sällan till. Det innebär i förlängningen att när vi använder fossila bränslen så släpper vi ut koldioxid som legat bundet i berggrunden i miljontals år. säger han. Och vi gör det snabbt. Att det skulle gå att kompensera genom att plantera fler träd är ett enda stort missförstånd.

Genom hans berättelser löper en röd tråd av forskning även om deltagarna inte märker särskilt mycket av det. Det får inte bli fluffigt, som Alasdair uttrycker det.
– I mina stöd-anteckningar finns referenser och källor till varenda siffra som jag nämner, säger Alasdair.
Men inte ens för honom som klimatforskare är siffror det viktigaste i just det här läget. Han vill inte skrämmas, hans mål är att få människor att förstå och känna, bland annat genom att visa på att vi faktiskt redan förlorat saker på grund av människans klimatpåverkan. Ett exempel han tar upp är att vintrarna har blivit mycket snöfattigare i Stockholm. I början av 1900-talet åkte huvudstadens skolbarn och många andra skidor på natursnö de flesta vintrar vid Fiskartorpet – som är det fjärde stoppet på vandringen. Det gör de mycket sällan nu för tiden.
– Har vi verkligen rätt att ta vintern från våra barn? undrar Alasdair.

Efter Fiskartorpet är det dags att avsluta vandringen – och just där kommer hoppet in. För professor Skelton tror verkligen att vi kan lösa klimatkrisen. Och han vet vad som krävs.
– Vi måste återförena oss med naturen, säger han. Jag är hoppfull om att det kan gå.
Men det är inte alltid han känner hopp.
– Jag övar ständigt på det, säger han. Som tur är kan man hitta hoppet igen om man tappar det.
Att vara ut i naturen hjälper men det stora hoppet kommer när han ser att människor agerar och blir en del av lösningen. Han vill gärna fortsätta fortbilda lärare, som ju i sin tur når mängder av ungdomar. Kanske kan han sprida klimatvandringskonceptet till fler platser i landet? Men hur? En möjlighet är att göra en studiehandledning som inte är platsberoende, en som naturvägledare och lärare i hela landet kan följa. Centrum för naturvägledning får väl höra av sig om de är intresserade, säger Alasdair Skelton.
– Naturvägledare hjälper människor att se, lära känna och älska naturen. På så sätt bidrar vi till att rädda planeten. Man förstör ju inte det man älskar.

Alexander Wingård
Krympande glaciärer öppnar för samtal

I Kebnekaisefjällen syns klimatförändringarna tydligt – det ger guiderna många tillfällen att prata miljöfrågor. Men Alexander Wingård med kollegor vill mer. Nästa år erbjuds troligen guidningar i samarbete med Tarfala forskningsstation.

Under sommaren erbjuder Kebnekaise fjällstation gästerna möjlighet till en guidad vandring längs östra leden upp till sydtoppen på Kebnekaise. Den går dagligen och under de 8–12 timmar som turen tar beroende på väderlek och gästernas fysiska status hinner man prata en hel del inom gruppen, också om miljö och klimat. Det är vanligt att folk ställer frågor och är nyfikna.
– När man står med en grupp vid en krympande glaciär och pekar på skillnaden i utbredning och tjocklek mellan förr och idag kommer det naturligt, säger Alexander Wingård, Kebnekaise fjällstations sportchef sedan i juni i år.

Två glaciärmöten ingår i turen upp till sydtoppen. På Björlings glaciär, på sluttningen av Kebnetjåkka, fanns i somras en extra sevärdhet som gav näring till samtalen kring glaciärernas avsmältning, berättar Alexander. Det var äventyraren Oscar Kihlborg och organisationen POW – Protect Our Winters Sweden – som lagt ut 200 kvadratmeter ullfilt över ett område på glaciären för att väcka uppmärksamhet kring hur snabbt avsmältningen faktiskt går. Fjällstationens guider, som passerade området med grupper många gånger under sommaren, kunde följa hur snön smälte undan överallt utom under filten som skyddade från sommarvärmen. Följden blev att filten i slutet av sommaren låg på en två meter hög snöplatå.

Nästa glaciär som den guidade vandringen kommer till är den vid målet, den som täcker sydtoppen. 1883 när fransmannen Charles Rabot gjorde den första dokumenterade bestigningen beräknades höjden till 2 130 meter. Idag är den ungefär 2096 meter. Det ger ytterligare tillfälle till att prata om människans påverkan på klimatet och vad den för med sig.
Ytterligare en möjlighet uppenbarar sig ibland när en helikopter går ner för landning på en platå nära toppen och människor som valt att flyga upp kliver ur och traskar den sista biten upp. Många vandrare blir förvånade över att man kan göra det.
– Hela naturupplevelsen förstörs ju på sätt och vis för den som gått och klättrat hela vägen, säger Alexander. Men många av våra gäster sträcker ändå på sig över att ha tagit sig upp för egen maskin och över att ha gjort ett val som gjort ett mindre klimatavtryck.

Hittills har det varit upp till var och en av guiderna hur mycket de vill prata om klimatet, men kanske kan det ändras framöver. För visst vore det bra om alla naturvägledarna hade samma kunskaper och kunde förmedla en samstämmig bild av klimatkrisen, resonerar Alexander.
– Jag vill att vi ska vara ärliga med hur det ligger till, säger han. Och det är väldigt viktigt att det vi säger är baserat på forskning.
Därför är han mycket angelägen om att få till ett samarbete med forskningsstationen i Tarfala (en knapp mil från fjällstationen). Där bor ett antal forskare som bland annat jobbar med att undersöka hur klimatförändringarna påverkar fjällandskapet. Nästa sommarsäsong kommer fjällstationen troligen att kunna erbjuda en guidad dagstur dit. På plats ska gästerna bland annat få möjlighet att höra en föreläsning om forskningen och livet på forskningsstationen, och ställa frågor.
Om intresset visar sig vara stort kanske Alexander och kollegorna går vidare och satsar på ett paket med övernattning. Då kan man exempelvis lägga till en glaciärvandring, där gästerna får se hur forskarna arbetar i fält och kanske hjälpa till på något sätt. Men ingenting är helt klart än.

Alexander vill också gärna i vidare bemärkelse göra det möjligt för gästerna att göra så litet klimatavtryck som möjligt. Fjällstationen kan absolut bli ännu bättre på att inspirera till tågresande, resonerar han. Men det är svårt när tågbiljetter är dyrare och svårare att få tag i än flygbiljetter. Och när tågresandet tar väldigt mycket längre tid och människor ofta har bråttom, även på semestern.
– Vi borde kanske ge en liten guldstjärna till dem som tar tåget på något sätt, säger Alexander Wingård. Men klimatskamma gästerna ska vi inte. Politikerna borde ändra villkoren för resandet, det är för enkelt och billigt att flyga idag.
Med det sagt tycker han att Kebnekaises naturguider ska informera om den globala uppvärmningen, även om det känns obekvämt för somliga gäster.
– Det är ju de tveksamma som är viktigast att nå, säger han. I bästa fall väcker man en tanke även hos dem.

Sofia Jonsson
En påläst guide kan förändra livet

För psykologen, vildmarksguiden och blivande västmanlänningen Sofia Jonsson är det självklart att koppla klimatfrågan till den egna hälsan. Och att göra det på plats i naturen.

Det var en naturvägledare som öppnade ögonen på den dåvarande psykologistudenten Sofia Jonsson. Innan hon mötte honom hade hon trott att många träd var samma sak som en skog och att allt var frid och fröjd i naturen. Nu besökte hon Białowieżaskogen i Polen och den lokale guiden, som nog hade föreställt sig att han bara skulle visa vägen och se till att hon inte slängde skräp, fick en väldigt frågvis deltagare på halsen. Hon ville veta allt han visste om skogen och platsens ekosystem och det han då berättade förändrade henne. Sedan dess har Sofia jobbat med klimat, miljö och hållbarhet.
– En påläst naturguide kan få en livsomvälvande effekt. Nu hoppas jag öppna andra människors ögon.
Sofia tycker att hon har ett ansvar att läsa på och förmedla så mycket hon kan.
– Vi naturvägledare är naturens röst. Så är det.
Det har gått fem år sedan den där turen i den polska urskogen. Numera är hon utbildad vildmarksguide förutom legitimerad psykolog. Hennes masteruppsats handlade om klimatförändringar och människors psykiska hälsa (och ledde vidare till två publicerade forskningsartiklar). Hon har startat en egen verksamhet där hon vill dra nytta av sina olika kompetenser.
– Naturen är den självklara platsen för den som vill prata om klimatförändringarna, säger Sofia.

När Sofia är ute i det fria med gäster eller deltagare vill hon på ett så enkelt sätt som möjligt få dem att förstå hur komplexa ekosystemen är. Hon pratar om stubben och skogsgläntan och hur de hör samman med och påverkas av hela skogen, den mänskliga kulturens alla yttringar med allemansrätt, föroreningar, klimatpåverkan med mera.
Hon vill få deltagarna att se sig själva som en del i något större – och tänka efter.
– Det blir intressanta samtal, säger hon. Alla kommer in med sina kunskaper och erfarenheter; en är ingenjör, en annan konstnär, en tredje något annat.
När hon arbetar som vildmarksguide brukar klimatfrågan ibland komma upp spontant. Som när hon i somras gick genom en tallskog i +30 graders värme med en grupp deltagare från södra USA. Sofia bad nästan om ursäkt för värmen och torkan, men de svarade att för dem är den temperaturen normal eller till och med sval.
– Jag lärde mig mycket av att prata om klimatförändringarna med dem, säger hon.
Som vildmarksguide lägger hon nästan alltid sin psykologroll åt sidan helt.
– De är ju på semester och har inte betalt för att gå ut med en psykolog.

Men om deltagarna i en guidning själva ber om råd så delger hon dem en metod hon brukar rekommendera för att orka leva med osäkerheten när det gäller framtiden.
1. Fundera på vad du själv kan göra för att vara en del av lösningen. Sluta flyga, åka mindre bil, köpa färre prylar? Att göra något proaktivt minskar känslan av osäkerhet. Läs på, men kom ihåg att ta även positiv information, inte bara negativ.
– Det händer ju trots allt mycket bra också, säger Sofia. Det är viktigt att skapa sig en realistisk bild.
2. Öka känslan av gemenskap. Gå exempelvis med i en organisation eller förening som agerar mot klimatkrisen. Berätta för familj eller vänner att du har det tufft psykiskt. Gå med i ett nätforum eller studiecirkel som du känner handlar om rätt saker och kan ge stöd.
– Du är verkligen inte ensam om dina känslor, det märker du då.
3. Våga gå in i känslan. Sätt fingret på vad som känns fel. Använd svaret som kommer till dig som en språngbräda till förändring.

– Det är lätt att bli passiv och sätta sig och vänta på att samhället ska gå under, men om man vågar bejaka sin ångest och oro kan det ge motivation till förändring, säger Sofia.
Sofia känner själv av klimatoro och tycker att samtalen och diskussionerna med deltagare vid guidningarna, ja hela hennes yrkesval, lindrar den.
– Klimatångest eller klimatoro är egentligen inget jag tycker att man ska jobba bort, om man gör det lever man ju i förnekelse. Vi lever med ett stort hot mot mänskligheten, att inte känna något då vore konstigt.
Sofia Jonssons dröm är att få arbeta med ungdomar – hon har skrivit till skolor på hemorten och presenterat sig och berättat vad hon kan bidra med men utan att få någon respons hittills. Företag är en annan målgrupp.
Eventuella klimatskeptiker hon stöter på längs vägen lägger hon inte något krut på, det är inte värt energin det tar, säger hon.
– Kanske har de många problem privat, kanske är hotet så stort att det blir omöjligt att ta in för dem, säger hon. Förnekelsen blir en skyddsmekanism.

Jonas Hedlund
Åttondeklassare som vill fixa klimatet

I femton år har naturskolan i Tyresö erbjudit högstadieklasser en halvdag om klimat och hållbarhet. Man har också utbildat kollegor och chefer på kommunen. Det har gett ringar på vattnet.

Ett gäng åttondeklassare med klasslärare sitter runt eldstaden vid torpet Ahlstorp i Alby naturreservat i Tyresö utanför Stockholm. Naturskolelärarna Jonas Hedlund och Annika Wiberg frågar hur sommaren har varit. En kille berättar att han varit i Spanien och att det var alldeles för varmt, familjen ångrade nästan att de hade åkt dit. De såg skogsbränder på avstånd, det var läskigt. Jonas och Annika hakar på, visar några bilder från översvämningar, bränder, torkade floder och extremväder från sistlidna sommar, här hemma och utomlands, och berättar om följderna av ett förändrat klimat. Jonas tar fram en uppblåsbar jordglob och några mössor för att förklara växthuseffekten. En jord helt utan växthusgaser är kall som en snöboll (utan mössa), med en naturlig halt av koldioxid med mera är den lagom varm (sätter på en mössa), och med en växthuseffekt som förstärkts av mänsklig påverkan (två mössor).
– Om vi inte bromsar nu så höjs medeltemperaturen ytterligare, säger han och sätter på en tredje mössa på jordgloben.

Platsen vid torpet är inte vald av en slump. Annika frågar ungdomarna hur mycket de vet om livet förr, hur hårt och slitigt torparfamiljerna hade det. Har de tänkt på att torparnas liv knappt alls tärde på jordens resurser? Det är ju nästan tvärt emot dagens bekväma liv som har ett väldigt högt pris för planeten.
– Vid det här laget har vi nått fram till en grundförståelse och gemensam problembeskrivning, säger Jonas. Vi måste fixa klimatet! Men hur lever man bekvämt men hållbart? Vilka vägar leder framåt?
Miljön vid torpet är perfekt för det som nu ska följa. Här kommer sällan andra än enstaka hundägare traskande förbi.
– När vi körde konceptet på en skolgård med andra ungdomar i närheten blev åttondeklassarna mer ängsliga och vågade inte släppa loss, säger Jonas.
Klassen delas efter introduktionen upp i tre grupper. En grupp börjar med att gå en reflektionsstig tillsammans med klassläraren, där får de fundera över och diskutera kring olika påståenden om klimatkrisen. Mot slutet av stigen handlar det om sådant som redan görs för att minska uppvärmningen.
– Vi vill ju visa att det inte är kört, säger Jonas, och inte öka på klimatoron i onödan.

En annan av grupperna startar med att agera stadsplanerare med uppgift att bygga en modell av ett klimatsmart samhälle i en ruta på marken som mäter 2×2 meter. Till sin hjälp har ungdomarna kottar, stenar, pinnar och diverse naturmaterial som de hittar runt sig. I samhällsbyggandet gäller det bland annat att tänka hur placeringen av skolor, bostäder, sjukhus, arbetsplatser med mera och avstånden mellan dem kan minska klimatutsläppen. Vad behövs för matförsörjningen och för att tillverka mobiltelefoner och datorer? Och vad gör man med dem när de gått sönder? Hur förgyller man livet på ett klimatsmart sätt? Och hur får man fossilfri energi till sitt samhälle?
Man kan tänka sig att högstadieungar skulle fnysa föraktfullt åt att bygga med pinnar och kottar. Men det gör de inte.
– De flesta går faktiskt in för det med liv och lust, säger Jonas. De tycker att det är roligt att få styra, ställa och bestämma.
Den tredje stationen, som Jonas själv brukar ta hand om, kallas Klimatvågen. Här får eleverna vara kreativa och resonera kring vad som krävs för att komma ner från de åtta ton koldioxid per person och år där vi ungefärligen ligger idag till den hållbara nivån – ett ton. Är det politiska beslut? Ny teknik? Ändrade beteenden? Eller allt på en gång? Vad kan de göra personligen?
– Det blir fantastiskt givande diskussioner, även för mig, säger Jonas.
När alla elevgrupperna klarat av tre stationer och en dragkamp med klimattema ska samhällsbyggena från station två redovisas. Den ena gruppen efter den andra får agera stadsarkitekter och presentera sina idéer för kommunstyrelsens ordförande – i form av Jonas – som självklart ser bra saker i alla förslag.
– Ungdomarna gillar rollspelandet, säger han och det hörs att han också gör det.

Två och en halv timmes gnuggning om klimatet i högt tempo är över.
– Det måste vara fart på saker och ting, säger Jonas. De är ju högstadieelever. Och även om förkunskaperna varierar, så fattar de snabbt.
Det kommer en åttondeklass till på eftermiddagen. Jonas och Annika har träffat 24 åttor denna höst och under en sådan här dag gör han alltså klimatvågen och spelar kommunstyrelsens ordförande sex gånger. Lite hes och mör blir han, men laddar snart om.
– Det ger mer energi än det tar, säger Jonas Hedlund.
Det är nu femton år sedan naturskolan i Tyresö startade sitt klimatprogram. En gedigen lärarhandledning plus ett elevblad delas ut till hjälp i för- och efterarbetet. Detta har lagt grunden till att åttondeklasserna i kommunen idag arbetar mer med klimatfrågan i skolan än tidigare. Kommunens hållbarhetsstrateg samt aktiva rektorer och lärare har fyllt på så att det från och med i år dessutom finns klimatråd på många skolor, ett slags elevråd som bland annat ska kolla utsläppen från sin egen skola och vad man kan göra åt dem. Rådet får också kika på hela kommunens klimatbudget och komma med förslag. Under 2023 ska klimatintresserade ungdomar från årskurs 8 i kommunen få träffa politiker och diskutera med dem.
– Det finns goda förutsättningar för att de här ungdomarna kommer kunna fatta kloka beslut, säger Jonas Hedlund. Det är deras framtid det handlar om.

Jenny Carlsson
Utbildning om klimatet kan ge självförtroende

Som föreståndare på ett naturum har man ett övergripande ansvar för vad som förmedlas kring klimatfrågan både av guiderna och i utställningen. Jenny Carlsson vid Tåkern vill gärna höja ambitionerna.

Jenny Carlsson på naturum Tåkern i Östergötland ser då och då ägretthägern från kontorsfönstret. Det kan hon inte låta bli att glädjas åt även om hon vet att den är ett tydligt tecken på att klimatet blivit mildare. Den häckar till och med vid Tåkern numera.
Fåglar är den berömda fågelsjöns huvudattraktion och klimatets betydelse för deras ändrade utbredning är ett självklart ämne under guidningarna här. Man pratar också om att våtmarker som denna inte bara gynnar mängder av fåglar – som är det man ser med blotta ögat – utan faktiskt också har betydelse för att hålla utsläppen av växthusgaser nere.
– Varför skulle vi inte guida om klimatkrisen? Även om den mer är ett smygande problem så är den är en lika stor del i berättelsen om Tåkern som sjösänkningen. Båda handlar om människans påverkan på naturen.

Den grunda sjön Tåkern sänktes på 1800-talet. Det var hungersnöd och man behövde mer odlingsmark. Dikning av våtmarker skedde över hela landet, av samma anledning.
– Människorna då var inte onda. De försökte bara lösa ett problem, säger Jenny.
Den stora sjösänkningen avstannade och Tåkern skyddades så småningom som naturreservat för fåglarnas skull och räknas numera som en av Europas främsta fågelsjöar vilket lockar mängder av besökare varje år.
– Tåkern är ju ett bra exempel på att vi människor faktiskt kan ställa saker till rätta igen, även om det förstås är lättare i ett lokalt perspektiv än i ett globalt, säger Jenny som nyligen kom hem ordentligt peppad från naturumens föreståndarträff med tema Klimat.
Hon vill gärna ge guiderna vid naturum chansen till mer utbildning kring klimatet, särskilt kring forskningen. Även om man inte som naturvägledare i själva guidningen hänvisar till forskningsstudie A, B eller C, så måste man ha rätt bakgrundskunskaper.
– Om inte annat är det bra i självsäkerhetssyfte, säger Jenny.

De händer att hon själv tar upp klimatkrisen med besökare och upplever att de ofta efterfrågar en enkel lösning, som att det räcker med att sopsortera noga. Och som guide kan det vara lätt att falla för trycket att vara lagom lättsam och underhållande.
– På en trivsam söndagsguidning vid fågelsjön vill folk kanske inte få höra att de borde sluta åka bil. Men vi naturvägledare måste våga vara sanningsenliga, klimatkrisen har inga lätta lösningar.
Ett pedagogiskt problem att det är svårt att ta sig till naturum Tåkern utan just bil. Det finns ingen kollektivtrafik hit och när Jenny har försökt trycka på för att få det har det varit tvärstopp. Cykla går förstås, men passar bara en del. Laddstolpar till elbilar har det hittills också varit nobben för.
– Det gör mig vansinnig. Men jag har inte gett upp, säger Jenny.

Om hon får drömma om framtiden för naturum så skulle hon vilja att utställningen – som är den sorts naturvägledning som når överlägset flest besökare – vore mer aktuell och även tog upp klimatet och den biologiska mångfaldskrisen. Men det är inte möjligt, den förnyas endast vart 15:e till 20:e år (den nuvarande utställningen skapades för 10 år sedan)
– Utställningen borde berätta om annat än sjösänkningen, geologin och fåglarna. Nu känns den mer naturhistorisk än aktuell, säger Jenny. Men gästerna gillar den.
Mer resurser för att kunna erbjuda fler guidningar om klimatkrisen har hon också på önskelistan.
– Jag tror att det är mötet mellan guide och nyfiken besökare som ger störst behållning, säger hon.

Jenny Carlsson berättar att naturum Tåkern ordnat temaskoldagar om klimat, vatten och biologisk mångfald i samband med tioårsjubileumet under våren. Då bjöds alla tioåringar som bor kring sjön in. Totalt 600 skolbarn kom med sina klasser och deltog i aktiviteterna. På två stationer fick barnen håva småkryp och prova på att rena vatten och lära sig mer om vattnets kretslopp och den biologiska mångfaldens betydelse. På den tredje var temat klimat och barnen fick göra en samarbetsövning som utmynnade i att de själva fick komma med idéer om hur man ska lösa klimatkrisen. Sedan fick de skriva önskningar till sina lokala politiker som hängdes upp i ett önsketräd vid naturum men även levererades i textformat till Ödeshögs, Vadstenas och Mjölbys politiker. De svarade i sin tur barnen i en film som visades i skolorna.
– Vi ville ge dem redskap för att de ska kunna ha en bättre värld om tio år. Det kom upp många kloka tankar.
Att prata med barn om klimatkrisen är helt nödvändigt, enligt Jenny Carlsson. De snappar upp vad vuxna säger hemma, hör och läser saker på teve och internet och går sedan runt och funderar, och kanske oroar sig.
– Vi måste vara noga med att inte lägga ansvar på barnen. Det är faktiskt vi vuxna som ska lösa problemet.

Jean Esselström
Balans mellan klimatdepp och klimatpepp

Att förmedla en ny bild av framtiden och beskriva hur rikt livet blir med mer närhet till naturen. Det är en viktig uppgift, säger Jean Esselström från Härnösand.
– Vi måste hitta balansen mellan klimatdepp och klimatpepp.

Som naturvägledare måste man våga tala klarspråk om klimatkrisen, tycker Jean Esselström, friluftslivssamordnare vid länsstyrelsen i Västernorrland med sikte på ett hållbart friluftsliv. Vare sig han ligger på knä i mossan och visar något litet och häpnadsväckande, står i en konferenssal och föreläser eller snackar med kollegor vid ett fikabord känner han sig som en naturvägledare. Och vad han än gör så kopplar han det till klimatfrågan.
– Vi som arbetar med naturfrågor har ett särskilt ansvar. Enklast är att utgå från sin lokala verklighet, det brukar jag göra.
Några exempel som är relevanta för honom är hur varma och regniga vintrar gör snötäcket instabilt och lavinfarligt. Eller att det varmare klimatet gjort att vissa växter – ibland invasiva – flyttat sina trivselmarker längre norrut.

Han vet att många människor vet en hel del om klimatproblemen och är positiva eller åtminstone neutrala till att höra om det under en guidning. Men ibland råkar han på nejsägare, som han kallar dem, som är väldigt negativa och vill ta en diskussion. Jeans råd är att inte låta nejsägarna få för mycket utrymme under en guidning för då tappar man själv lätt orken.
– Fokusera på dem som lyssnar istället, säger han och berättar att han läst forskning som visar att man bara behöver ha med sig 25 % i en grupp för nå social acceptans för det man säger.
– Det är en trösterik tanke. För jag tror att vi klarar av allt annat, inklusive att rädda den biologiska mångfalden, om vi lyckas bromsa klimatförändringarna, säger han.
Med det sagt förstår han att det kan kännas hopplöst och jobbigt att prata om klimatkrisen som naturvägledare. Att man kan tröttna på att försöka överbrygga det stora glapp som finns mellan vad vi människor vet och säger – och vad vi i slutänden gör. Det kan också vara jobbigt att möta sin egen och andra människors rädsla och ibland uppgivenhet inför detta globala hot.

Hur man ska dämpa ungas oro har han inget bra svar på. Ska man ens göra det? Han är inte säker på det.
– Vi behöver känslorna för att kunna åstadkomma förändring, säger Jean. Jag känner mig ofta orolig själv. Känslan är äkta och det finns all anledning att känna så. Utmaningen är att hitta en balans mellan klimatdepp och klimatpepp.
Ett bra sätt att kurera klimatdeppet kan vara att organisera sig – att hitta andra människor som tänker likadant och vill göra något. Då känner man sig inte ensam med det jobbiga längre. Tillsammans kan man reflektera: Hur vill vi leva? Hur vill vi må? Vilket samhälle vill vi ha? Att måla upp en bild av hur härligt livet kan bli i framtiden kan vara ett bra bränsle för beteendeförändringar. Själv söker han ständigt nya inspirerande samarbeten – lokalt, nationellt och internationellt – bland annat gör att det hans arbete för ett hållbart friluftsliv så mycket roligare.

Som Jean Esselström ser det kan friluftslivet spela en viktig roll för klimatomställningen. Det erbjuder ju både social samvaro med tid för samtal, stärkande fysisk aktivitet och lugnande naturvistelser.
– Inget är så bra som att vara ute, säger Jean. Väl där blir det mer självklart att koppla ihop sin egen hälsa med planetens. Och hitta kreativa vägar framåt.
Ett annat sätt att ta frågan vidare är att arbeta för att klimatanpassa sin arbetsplats, exempelvis genom att förespråka konferenser som är tids- och platsmässigt anpassade till tågtidtabellen och enbart servera vegansk mat till deltagarna. Eller att hålla konferensen enbart online.
– Om en klimatomställning ska vara möjlig måste vi ifrågasätta många av våra vanor, säger Jean. Men många människor gör redan rätt på olika sätt, och dem måste vi komma ihåg att uppmärksamma och berömma.
Jean Esselström tror att naturvägledare kommer att kunna spela en nyckelroll i klimatomställningen – på det sättet är det ett framtidsjobb. Vad kan vara viktigare än att ge människor tillgång till naturupplevelser, sprida kunskap och ingjuta hopp?
– Vi behöver en starkare relation till vår naturliga omgivning om vi ska bygga en natursyn som är hållbar i grunden.

Ida Berg
Naturskolan bygger hopp i klimatkrisen

Att barn lär sig mer när både kroppen och knoppen är med ser Ida Berg från Kvarkens naturskola i Finland som självklart. Hon och kollegorna har skapat klimatprogrammet Framtidsbyggarna med ambitionen att sprida hopp och handlingskraft.

Nästan alla barnen föreställer solstrålar utom två som symboliserar den naturliga växthuseffekten bestående av koldioxid respektive vattenånga. Skolklassen befinner sig på en öppen yta där Solen finns i ena änden – där står solstrålarna – och Jorden i den andra. När solstrålarna på given signal springer mot Jorden för att sedan studsa tillbaka mot Solen ska de två växthusgasbarnen som står i mitten – mellan rymden och jordens atmosfär – försöka kulla dem. De kullade får sedan gå och ställa sig på Jorden.
Så börjar tafattleken Energistrålarna ur boken Att lära in ute för hållbar utveckling.
– I leken återupplever barnen något vi tidigare pratat om, men nu med hela kroppen. Många får en aha-upplevelse av det, säger naturskoleläraren Ida Berg.
Hon jobbar på Kvarkens naturskola som drivs av Natur och Miljö, en svenskspråkig miljöorganisation i Finland, och är ambulerande. Det betyder att Ida kommer till skolklasserna och inte tvärt om.

Leken kring växthuseffekten ingår i klimatprogrammet Framtidsbyggarna för årskurs 4–6, som används av många naturskolor i Finland. Ida Berg är en av upphovskvinnorna. Temat krävde ovanligt mycket funderande, berättar hon. En stor fråga var: Hur pratar man om de här svåra frågorna utan att skapa miljöångest hos barnen?
– Svaret blev att hoppet måste genomsyra allt. Men det är svårt att inge hopp och samtidigt säga som det är. Barnen vet att det är allvar. Det kan vi inte prata bort.
Förutom hopp skulle fokus i programmet ligga på handlingskraft. Symbolen för temat blev en öppen hand med fem fingrar där tummen (basen) symboliserar naturkännedom och de andra fingrarna samarbete, omtanke, kreativitet och kommunikation – alla färdigheter som är viktiga inför framtiden och som passar bra att öva ute.
– Det var viktigt för oss att allt skulle ske utomhus där man kan vara aktiv med hela kroppen, säger Ida. Det ger bra förutsättningar för att ta in fakta.

De fyra timmar totalt som naturskolelärarna möter en klass innehåller bland annat samarbets- och kommunikationsövningar, prat kring visuellt presenterade fakta och olika lekar som anknyter till klimatet – allt tänkt att träna färdigheter som behövs på väg mot en hållbar framtid och stimulera kreativitet och handlingskraft.
– Dagens barn lever mitt i klimatkrisen. Den är nu! säger Ida. Det händer att ett barn säger till mig: ”Det är ändå för sent”. Den uppgivenheten måste vi ha redskap att bemöta.
Att göra research är viktigt, inte minst av den anledningen. Man måste anstränga sig för att hitta så många positiva exempel man kan, både lokalt och globalt, men ska alltid vara tydlig med att världens klimatkris kräver att väldigt, väldigt många människor måste samarbeta. Och att vi inte är där än.
Som pedagog måste man förstå sina egna känslor, menar Ida Berg. Man måste tänka efter: Hur känner jag själv inför klimatkrisen? Då kan det hjälpa att prata med sina kollegor, så att man upptäcker att man inte är ensam om den osäkerhet och oro man troligen bär på – och kan få stöttning i att hantera den, innan man står inför barnen.

I Framtidsbyggarkonceptet ingår att klasslärarna förbereder klassen inför Idas besök och sedan tar arbetet vidare när hon åkt därifrån. De får ett studiematerial som underlättar jobbet från naturskolan.
– Det är viktigt att skapa ringar på vattnet, säger Ida. På så vis kan de fyra timmarna bli till ännu mer nytta.
Högt på Ida Bergs önskelista inför framtiden står att få träffa varje framtidsbyggarklass mer än en gång och att sprida konceptet ytterligare, både i Finland och Sverige. Hon har då och då workshops och fortbildningar för andra lärare. Det får gärna bli mer, men eftersom Naturskolan finansieras via medel bland annat från fonder och stiftelser så är resurserna begränsade.
Det skaver lite att hon måste köra en fossildriven bil för att ta sig ut till klasserna. Det är förstås bättre än att en hel buss med ungar och lärare kommer till henne, men ändå. Det finns en inre konflikt där, resonerar hon.
– Man måste fråga sig vilken förebild man själv är – är jag själv en framtidsbyggare? För barn lurar man inte.

Lotta Sörman
Naturrelationen först – sen klimatkrisen

Först njutning, sedan spännande artfakta. Först efter det är det dags att ta upp klimatfrågan. Så jobbar Lotta Sörman från Nora. Hon vill att deltagarna ska ha en positiv relation till naturen innan hon börjar prata om miljöhoten.

Varma vintrar med väldigt lite snö. Längre varmare somrar med höga vattentemperaturer. Det är några av de allmänna men högst konkreta tecken på klimatförändringar som naturvägledaren och naturskoleläraren Lotta Sörman ser i sin hemmanatur. Hon berättar om en grävd kanal i ett naturreservat i närområdet som helt torkade ut den heta sommaren 2018, vilket gjorde att ett bestånd av flodpärlmussla helt försvann.
– Kanalfåran såg mest ut som en bred stig, säger Lotta. Det kändes helt overkligt.
När hon står vid en torrlagd bäck, en hyggeskant med granbarkborreangripen gran eller en torrlagd våtmark med en grupp deltagare skulle det kunna vara öppet mål att prata om människans påverkan på naturen och klimatkrisen. Men Lotta tar inte alltid upp den tråden. När hon naturvägleder en grupp under bara några timmar tycker hon att det är viktigare att deltagarna – som ofta är ovana vid naturvistelser – i lugn och ro får skapa sig en relation till omgivningarna. Att hon får dem att känna sig bekväma och trivas därute.
– Jag vill inte prata om hoten innan dess, säger Lotta. Och när jag väl gör det är det viktigt hur jag gör det. Jag vill inte att människor går från guidningen med en stor tyngd på axlarna.

Lotta Sörman arbetar deltid på naturskolan i Nora med bland annat skolträdgårdar för barn på låg- och mellanstadiet och deltid som egenföretagare med naturaktiviteter som paddling, cykling, övernattningar ute, vinterbad med mera. Just nu är det mycket svampguidningar, eftersom hon är utbildad svampkonsulent förutom naturguide och trädgårdsmästare.
Vid arbetet i skolträdgårdarna smyger sig klimatfrågan liksom in i verksamheten. Barnen älskar att odla potatis och örter som de lagar till och äter, och då kan man prata om vinsterna med lokalodlat och minskade transporter. När de odlar och äter bönor lär barnen sig om att plantan binder kväve från luften och att bönan ger klimatsmart protein och vad det har för fördelar.
– Allt vi gör ska utmynna i mindre koldioxidutsläpp, säger Lotta. Men vi pratar inte direkt om klimatkrisen.
En annan av hennes klimatinsatser lite i skymundan är att hon är bra på att få vuxna som kommer på hennes aktiviteter och guidningar att trivas i sin närmiljö. Det får dem i bästa fall att inse att de inte behöver åka särskilt långt för att få härliga upplevelser.
Enligt hennes erfarenhet ställer människor sällan spontana frågor kring klimatet. Kanske vill de inte riktigt veta, funderar hon.
– Själv skulle jag förstås också hellre paddla, cykla och bara njuta istället för att bli upprörd över alla kalhyggen och ökningen av alger i sjöarna. Men det ligger inte för mig att stoppa huvudet i sanden.

Lotta tycker att det är lättare att prata klimat och miljöhot när hon får chansen att naturvägleda samma människor flera gånger. Då kan hon sällan låta bli att starta samtal kring klimat och biologisk mångfald, som hon absolut tycker hör ihop.
När hon har en grupp människor med sig som hon anar åker på utlandsresor ofta kan hon ställa frågan: Hur länge räcker känslan av vila och tillfredställelse efter semestern? Och så låter hon deltagarna resonera två och två. Hon vet att svaret oftast blir att den sköna känslan sitter i ungefär en vecka, sedan är man tillbaka i en vardag med stress och press. Efter den starten är dörren oftast öppen för att resonera om vad ett lite enklare liv skulle kunna betyda för livskvaliteten: att ta det lugnare, vara ute mer och njuta och lära mer om naturen.
Det händer att människor blir ledsna av att prata om klimatkris och miljöhot. Men också att det leder till ett engagemang efteråt. Att de vill lära sig mer. Göra något.
Men Lotta Sörman har också mött människor som reagerat negativt och inte vill ändra sin livsstil alls.
– Men sen då? säger jag. När det inte finns mer att hugga i skogen? Vad gör vi då?
För att komma vidare i samtalet kan hon då låta gruppen prata två och två om varför de kom till den här guidningen. Vad de får ut av det.
– Mitt mål är inte att ge folk dåligt samvete, jag vill att de ska tänka själva.